Senaste inläggen

Av Mia - Onsdag 15 feb 22:18

Det upprepar sig. Jag gav det ännu en chans. När skutan anländer på tok försent och när kränkningen blev som i strålkastarljus då ändrar jag taktik.

Så i morron är en annan dag. OCH den är min. Precis som marknaden. Vikariepoolen är tom o jag utbildad. Just saying. ..

ANNONS
Av Mia - Söndag 12 feb 20:39

Jag har haft en underbar helg. Årets bästa så här långt.

Helgen startade med ett rejält benpass på gymmet tillsammans med Elis. Satan i gatan vad det tog. Jag har fortfarande träningsvärk.

Sedan fortsatte kvällen på bästa sätt med räkmacka i trevligt sällskap. Efter en intensiv vecka på jobbet så småsnarkade jag i soffan redan vid tiotiden.


Lördagen spenderade jag tillsammans med min älskade kusin och hennes man. God soppa bjöd de på och massor av skratt. Tänk så mycket vi har att prata om. Vi skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag älskar att de innan jag kommer pysslar i ordning ett litet hörn i köket åt Freja. Lilla hundtösen trivs så bra hos dem. Inget hysteriskt flängande och farande.

Givetvis kollade jag på Mellon på lördagskvällen, som så många andra. Kan inte påstå att det gjorde något större intryck på mig.

Söndag förmiddag är oftast lika med skogstur och lösspringande hundar. Freja blir som galen. Hon bara springer och springer. Det är som att hon är knökfull med energi och nu är hennes lilla kropp sprängfylld och måste tömmas. Inkallning tränades och gick till största del suveränt bra. Kimmo är klockren varje gång.





Tugga pinne är fina grejor!


Söndag är Tyradag. Vi tränar i hop och äter något som vi tycker om. I kväll blev det spenatsoppa. Så god att jag åt tills jag fick halsbränna.

Nu är det kvällsmys för mig och mina pälsklingar och sen tar jag sats för fem dagars jobb innan en veckas lov.

Önskar nu er alla en god kväll!

Pöss

ANNONS
Av Mia - Fredag 10 feb 12:47

Ibland är det bra att kanalisera sin irritation och ilska och försöka dra i gång en jämn debatt istället. Blir så störd på att politikerna nu försöker utpeka lärarkåren som elevsvikare för att de väljer att byta arbetsplats till ett ställe där de får bättre lön. Undrar hur många andra yrkesgrupper som skulle acceptera att bli behandlade och omtalade på det vis som samhället gör mot lärarna. Jag älskar mitt jobb men det är tamejtusan inget kall.

 

 

Av Mia - Onsdag 8 feb 12:15

I dag är det en bättre dag, så väldigt skönt. Allt det arga har runnit av och jag "känner solen i magen". Kroppen är med mig och jag har bara en fantastisk träningsvärk efter gårdagens gympass. Solen skiner ute och inom mig finns ett lugn som jag saknat en tid. Bilen startade utan problem i morse, bara en sån sak kan ju få en att göra hoppsa-steg hela dagen. 

 

I dag har jag haft lönesamtal. Jag och chefen är rörande överens om hur bra jag är. Tyvärr är påsen med pengar som det ska tas ur till lönepåslaget försvinnande liten. Spelar ingen roll hur skicklig och exellent man är eller hur många extra uppdrag och hur stort helikopterperspektiv man har, summan blir löjligt liten. Det kändes ändå bra att få höra att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad. 

 

Stärkt till både kropp och själ ska jag nu ta mig an resten av arbetsdagen. I eftermiddag hade jag planerat att avstå träning, funderar ändå på att hänga på sonen och lägga fokus på axlarna. Får fundera på det. Förutom det så är det pannkaksstekning som står på programmet. Det händer inte så ofta nu för tiden men lite då och då är det både rogivande och gott. 

 

Önskar er alla en underbar eftermiddag och kväll. Passa på att njuta av solen lite om den skiner över er. 

 

      

Av Mia - Tisdag 7 feb 12:00

Oj så arg jag var i går kväll. Egentligen hade det nog startat innan men det var först när sysslor och liknande var gjorda som tiden till eftertanke och reflektion kom.

 

Det arga i mig blev inte mindre av att bilen var död i morse. Jag måste ha glömt lyset på... Så det blev till att skynda upp för att hämta min cykelnyckel som visade sig sitta på min dotters nyckelknippa. Och dotterna med nycklar är hemma hos sin pappa...Sådärja, ilska i kubik. Turligt nog stod hennes egen cykel olåst på gården. Så jag hann i god till jobbet. Det där med den olåsta cykeln får jag ta upp senare med dottern. 

 

När jag kom till jobbet, lite som ett argt bi, möttes jag en av de underbara kollegor jag faktiskt har. De allra flesta är fantastiska och det är där mitt fokus måste ligga annars kommer jag aldrig orka med den här terminen. 

 

Efter det eländiga lärarlyftet (där 30% av lärarna premeras med ett rejält lönepåslag) har många sagt upp sig och byter skola och/eller kommun. Tydligen var det ett inslag på Östnytt i går om hur oansvariga "vi lärare" är som överger eleverna under pågående termin. Ännu en argchock när min kollega berättade detta. Själv missade jag det nyhetsinslaget i går. 

 

Lärarna måste vara enda yrkesgruppen som ska be om ursäkt för att vi vill ha rättvis lön, som förväntas planera in graviditeter och föräldraledigheter till loven, vi ska ställa upp på kvällar med utvecklingssamtal så föräldrarna slipper gå från arbetet (men besikta bilen på dagtid funkar fint, säger en hel del om deras prioriteringar), vi idkar ständig välgörenhet genom att ta med saker hemifrån så att skoldagen ska bli mysigare och trevligare för eleverna. Sitter seriöst och funderar över om jag inte borde skriva en insändare med fokus på hur vi lärare ser och upplever vår situation. 

 

Hade politikerna varit klokare hade de redan tidigare sett till att vi fått en rättvis och rimlig lön och ett generellt lönepåslag. Det kan inte vara vettigt att en lärare som jobbat i nästan 20 år har mindre än 30 000 i månaden. Tacka vet jag förr i tiden då skolan var statlig och då lärarna skulle ha samma lön som riksdagsledamöterna. Då hade stolthet för yrket genomsyrat oss eftersom landet visar att vi är viktiga och behövs, och kanske hade vi fått mer respekt från föräldrarna. 

 

I nuläget är inställningen ofta "hur svårt kan det vara att vara lärare, alla har ju gått i skolan och lärt sig räkna och läsa". Jag har varit sjuk många gånger men tror inte att jag kan jobba som läkare för det. 

Av Mia - Måndag 6 feb 22:46

Kan vara att i slitande situation låta bli att skrika "Meh, är du helt jävla dum i huvudet?" Eller "va faan, minns du inget alls, är du lobotomerad", eller ännu värre, när det går till direkta personangrepp "jag är så jävla trött på alla dina ursäkter för dina sena ankomster att jag vill spontankräks på dig å ändå kommer du undan med det då du är hovets nyaste gunstling".

Ja, jag kan villigt erkänna att jag tappar greppet. Helt o totalt. Jag ger upp. Mitt stela leende och låtsasskratt har fastnat. Jag vill inte mer. 19 år senare har det eldfängda och det tragiska ätit upp min lust. När fru justitias vågskål manipulerats å det grövsta och jag inser att chansen till rättvisa är obefintlig, ja...då ger jag upp.

När alla jag håller av flyr, räddar sig själva och jag blir ensam kvar. Hur ska jag då orka att tampas med Draken. Eller närmare bestämt drakarna, de som kommer i form av de magiska tretalet. Det trehövdade monstret.

Så här ett steg tillbaka undrar jag varför det bara är jag som ser det (fast seriöst så är det inte så. En oberoende marknadsundersökning visar att 11 av 16 går på min linje) Måste vara gött att ha noll insikt i hur oomtyckt man är. Men somliga går över lik, sparkar neråt o slickar uppåt.

Jag måste lära mig att säga nej. Senaste i dag blev jag duktigt trampad på men... i personalbristtidens era så tänker jag nu trampa ner, säga nej när jag vill o ja när det känns ok.

Jag är i kväll sååå trött på all skit jag fått svälja o alla gånger jag fått rädda nån annans skinn. O så är jag jäkligt besviken när kungen av riket viker sig då den stridande riddarens käft glappar för stort.

Ja, i kväll är jag arg. Mest på mig själv som tagit så mkt skit. Fast ändå lite glad. För nu drar jag i bromsen...

Av Mia - Tisdag 31 jan 21:05

Att känna och ha känslor är en gåva. Utan olycka finns inte lyckan, utan oron finner du inte ron, utan svaghet finns inte styrkan, utan utanförskap finns inte samhörighet.... ja, ni förstår.

Utan att ha varit ensam vet du inte vad gemenskap är, utan att ha älskat vet du inte vad sorg och saknad är.

Jag har fått känna på hela registret, flera gånger om. Jag har tom blivit stämplad som en sån där "känslomänniska", som känner så mycket. Som om det vore fel. Känslor är ju lika viktiga som att äta och sova. Vi minns väl alla Rumäniens barnhemsbarn?!?

Jag tror att mänskligheten är farligt ute när känslorna dämpas, kvävs och inte visas. Alla behöver närhet, omtanke, beröring, vara saknade och saknas... och beröra... och visa omtänksamhet.

Ni förstår min tanke?

Som jag skrivit förr; vi behöver alla se hela spektrumet av färger för att uppskatta regnbågen. Sen så kan vi ju även uppskatta en färg i taget men ett liv i gråskala vill ingen ha, som inte måste ha det.

För ett antal år sedan gick jag in i en utmattningsdepression utlöst av många olika saker. En fruktansvärd tid. Jag var inte sjukskriven så länge men vägen tillbaka är lång och jag kommer aldrig bli den jag en gång var. Det har varit en lååång sorgeprocess att ta farväl av den person jag var i närmare 35-40 år. Än i dag kan jag säga "ja, sån var jag förr". Lite bitterljuvt.

Nu äntligen tycker jag att dagens Mia är ganska ok. Min sjukdom är i schack, jag orkar jobba, jag kan träna, jag är oftast en good-enough- mamma/matte/vän etc. Men ibland fallerar jag även där.

Jag har lärt mig att det blir så. Jag faller men reser mig igen. Allt kan inte bli perfekt, inte ens bra men nästan alltid helt ok.

De sista veckorna har varit lite bergochdalbana. Väldigt mycket känslor, alltifrån ilska, besvikelse, sorg, saknad, kärlek, ömhet... alla färgerna faktiskt. Hemskt kanske du tänker men, jag ser ju regnbågen.

Nu ska jag bara försöka bena ut några viktiga saker/känslor för mig själv som jag har svårt att förstå. För så är det ofta med oss som har eller haft en depression, vi känner en massa saker men vet inte alltid varför.

Och medan jag låter hjärnans tankar hitta samma våglängd som hjärtat så passar jag på att träna skiten ur kroppen. Jag låter tankar och känslor komma och gå som havets vågor. Inte alltid så skönt då det ofta resulterar i ångest men jag vilar mig i tanken att det går över. Alla hav har sina stormar och varje storm mojnar i sinom tid.


Därefter hoppas jag vara både klokare och bättre, fast det vet man ju inte säkert. Men hoppas kan man ju.

Och mitt i detta vågbrus, den storm jag är i, så ligger en känsla över mig. Som en varm och fuktig yllefilt; jag älskar och jag gör det oerhört mycket, jag känner saknad och jag vågar stå för det. Vad denna känslofilt sen kommer ta mig eller vart livet leder mig har jag ingen aning om.

En sak vet jag dock säkert. Aldrig att jag skulle byta ut en minut av kärlek för rädslan att mista den en dag. Kärlek och sorg är som att väga värdet av euro och kronor  mot varandra. En ganska nätt historia. 

Av Mia - Fredag 27 jan 12:00

Fredag i dag men med torsdagskänsla då det är jobb i morgon. Dessbättre är det jobb av den mer lättsammare varianten. Hoppas jag. Det kan å andra sidan bli kämpigt att lotsa 40-talet ungar på både tåg, promenadväg till och i schacklokalerna. Jag får även sovmorgon i morgon då tåget inte går förrän strax innan lunch. 

 

I eftermiddag ska jag lägga lite tid på matlagning. Vuxenmat med kött i. Sånt som jag gillar. Är nog lite hungrig nu för jag känner mig som en av Pavlos hundar. Skolmatsalen bjuder på pyttipanna. En helt ok rätt men när den serveras i skolan så blir det aldrig med stekta ägg vilket jag alltid saknar. 

 

I kväll ska jag se En man som heter Ove. Har sett fram emot det ett tag. Blir perfekt med filmmys och en film som förmodligen ger ett bättre avtryck än alla andra meningslösa komedier och actionfilmer jag oftast ser. Jag tänkte att det är allmänbildande att se vad som nominerats till två Oscars. 

 

  

 

Efter gårdagens härliga gympass har jag nu en rejäl träningsvärk i både lår, rumpa, vader och mage. Härligt. Är lite sugen på att ta ett pass på gymmet i eftermiddag också. Runt jul var jag ganska less på gymmandet, hade liksom ingen energi. Jag gick dit och gjorde vad jag måste. Nu finns lusten att öka vikterna och även att göra flera övningar på samma muskelgrupp. 

 

Vad är målet med mitt tränande då? Inte att vare sig gå ner i vikt eller att få synliga muskler. Jag vill bara stärka upp mig, få igång cirkulationen och därmed bättre kunna hantera mina ledbesvär. 

 

  

 

Nu är min rast slut och det är dags att ta tag i den sista hälften av denna arbetsdag. Jag vill passa på att önska dig en skön fredag. Hoppas du får både god mat och härligt kvällsmys, precis som jag ska ha. 

 

Kram

 

  

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Spindelkvinnan med Blogkeen
Följ Spindelkvinnan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se