Senaste inläggen

Av Mia - Torsdag 12 jan 22:23

Ja, jag är konflikträdd nåt så alldeles. Tiger hellre, lider o ventilerar med nån enstaka allierad. Jag vet att det här är jättefel, tokigt och ett stort misslyckandekoncept. Jag jobbar på det, på så många plan o på väldigt olika sätt.

Alla har vi "ryggsäckar", packade med stort o smått, lyckligt o olyckligt. Problemet blir när vi dömer varandra utan att veta vad den andra bär i sin ryggsäck. Det kan bli väldigt lätt att såra någon då.

Helt nyligen lyckades jag själv klanta till det. Var lite för självcentrerad och suckade över min dag där jag inte lyckats reda ut vad jag lovat o tänkt. Tyvärr sårade jag någon i mitt klagande. Det blev inte bra. Jag är väldigt ledsen för det. Men.... som tur är för mig, så var personen så storsint att den ville lyssna till min förklaring. Vi kom fram till att vi både misstolkat varandra och situationen. Vi fick ett bra samtal som faktiskt fördjupade vår vänskap. Jag är oerhört glad för det.

Nu åter... i min ryggsäck finns ett obehag för plötsliga utfall, höjda röster, smällande dörrar och snäsigheter. När sådant inträffar regregerar jag 4-5 år och ångesten kommer direkt. Den brutala rädslan jag nu lärt mig leva utan finns trots allt lagrad i min kropp. Det spelar ingen roll om det sker utanför min egen roll. Jag får ångest. Flyktkänslan tar över.

Jag jobbar även på detta men tycker att de som anser sig ha rätten att reagera med gap, skrik och slammer får tänka om. Det finns inga situationer som berättigar att nån beter sig som en skitstövel. Vare sig det är högljutt eller genom en lågmäld söndra/härska teknik

Japp, jag har massor av fel o brister. Jag jobbar på dem. Min fråga blir därför... Hur ser din självinsikt ut, hur hanterar du ditt eget jag?

ANNONS
Av Mia - Torsdag 5 jan 23:20

Jag o min finaste o bästaste vapendragare o goding är ute på roligheter, myspys o trevligheter.

Å vi njuter såååå av att skämmas bort i denna otroliga kyla.

ANNONS
Av Mia - Onsdag 4 jan 18:18

Jag hoppas ni alla hade en fin nyårsafton och passar på att önska er god fortsättning. 

 

Nu är det vintervitt även i min stad. Vackert, ljust, kallt och ganska så halt. Extra halt blir det ju som bekant där plogbilen hunnit förbi men inte sandningen. Som is faktiskt. Kimmo är helnöjd och rullar sig i lössnön även Freja gillar att skutta runt. För lilltösen räcker det med korta stunder. Hon är lite förvirrad över var hon ska sätta ner sin rumpa och kissa, det blir ju så väldigt kallt om de privata områdena.

 

I dag har jag mått mycket bättre än i går då huvudvärken från helvetet slog till. Men jag överlevde, som vanligt. Jag har fyllt denna första onsdag på året med att tvätta, laga mat, se på serier, styrketräna, rasta hundarna och köra ett yogapass. Jag är ganska mör just nu.

 

I morgon är det av upp till Karlstad för att hälsa på storebror och hans flickvän. Ser verkligen fram emot det. Jag är dock lite orolig över att köra. 25 mil i vinterväglag är inte min starkaste gren. Det blir till att ta det lugnt och försiktigt. 

 

Kimmo får hänga med och träffa sin favorittjej Vicki men Freja får stanna med hundvakten hemma i stan. Det kommer bli jättebra för henne men jobbigt för mig. Jag är liksom inte van att sova utan henne. Älskar ju när hon kryper ner under täcket hos mig och ligger sked.  

 

Ha nu en bra 13-dags afton i morgon och sätt på broddarna så slipper du hamna på akuten. 

 

  

 

 

Av Mia - 31 december 2016 21:47

 

 

Så här i årets sista skälvande minuter är det dags att göra bokslut. Summera gott och ont. Ägna mig lite åt självransakning och reflektion.

 

Året startade fint. Nyårsfirande i Skärblacka med både god mat och dryck. Ute var det kallt och raketerna lyste verkligen upp och förgyllde kvällen. Om jag minns rätt så var det faktiskt lite snö ute.

 


Januari var också månaden då jag bestämde mig för att adoptera en liten vovve via HundarUtanHem. Borta på Irland  finns tusentals med hundar som överges. Där har de som tradition att man ger ort en hundvalp i julklapp, varje jul... Och för att slippa att ha massor av hundar efter några år så släpper man bara ut förra årets valp vind för våg. Jag fastnade egentligen för en svart taxhona men det slutade med en liten terrierblandis. Bonnie Bus.

 

 

 

I februarit kom hon. Jag minns att det var lika mycket väntan och förväntan som inför att barnen skulle komma. Torsdagen då hon skulle komma var bara en ända lång väntan. Vi var på tok för tidiga till Klinga rastplats och fick vänta över en timma. Men sen så kom den vita lastbilen med min lilla guldklimp. Jösses så mycket känslor. Jag känner att halsen stockar sig bara jag skriver om det. En liten, liten tjej kom springande. Lite tveksam först men sen blev det pusskalas. Hon darrade och frös. Vi fick uppmaningen att köpa kläder åt henne. Hade inte tänkt på det alls, att hundar faktiskt kan frysa. Storhunden Kimmo lever ju upp i kylan. 

 

Mars, april och maj var rent fysiskt ett bottennapp. Massor av inflammationer i kroppen och jag tvingades vara sjukskriven. Bra för lillhunden som fick tid med mig men inte bra ekonomiskt. Varje sånt här skov med smärta och sjukdom gör att jag går back. Jag vet att mitt liv alltid kommer vara sådant men det suger verkligen. 

 

I juni bestämde jag mig för att attackera min sjukdom på ett nytt sätt. Bort med alla mediciner och så började jag träna på ett gym. Det har gjort ont, varit jobbigt, ofta väldigt motigt men jag har kämpat på. Minst tre gånger i veckan. Och det har betalat av sig. Under hösten har jag inte varit sjukskriven en enda dag pga mina ledproblem. 

 

Relationsmässigt har det här året varit som nån form av onoffonoff. Jobigt och slitigt. Kan nog i nuläget inte säga så mycket mer om det. Jag är nog lite av en sökare. Känner att jag är jäkligt stark i mig själv, att jag inte behöver en man för att känna att jag lever. Men att ha en man vid sin sida är ju en riktig bonus, bara det är rätt man. Och när jag vet att den rätta mannen finns där så gäller det ju att få till det på nåt bra sätt. 

 

Sommaren innebar inte bara träning utan även en hel del uteliv, och inte att förglömma, mina två måsungar som jag födde upp på min balkong. Jättekul men "aldrig mer". Jäklars vad de små gråa dunbollarna växte till sig och skitade ner på slutet. 35 dagar var de mina. Mycket bajs blir det på balkongmattan efter det. 

 

Hösten kom. Jag jobbade, tränade och var mamma. Tyra blev min på heltid.  Livet var ganska ok. Freja växte till sig. Mina bästa stunder var när jag fick vara i skogen och rasta Kimmo och henne. På tre kilometer har Freja förmodligen sprungit en mil. Det är ett energiknippe jag fått till mig. 

 

Under hösten har jag rent jobbmässigt fått mera riktade aretsuppgifter. Jag är numera sluten till år 4. Både som spec och SvA. Jättekul! Är glad varje dag jag går till jobbet. Möter nya utmaningar, väckarklockor och nålar i ändan. Dessa barn som jag jobbar med. De är som en skänk från ovan. De tvingar mig att vrida och vända på mitt tänkande, att söka på nätet, läsa böcker och kunskapa som bara den. De är mina bästaste och viktigaste utbildare. Så glad att ha dem i mitt liv. Och så här under jullovet så längtar jag efter dem. Saknar min dagliga dos av sanningar och finurliga tankar. Älskar att lösa dessa mysterier. Mysterier om hur man ger dem livets kunskap och sedan lockar ur dem bevisen på att de vet och kan. Det är det bästa med mitt jobb, mysteriet om hur jag ska kunna undersöka vad en elev verkligen kan och hur jag kan hjälpa den att kunna mera. 

 

December blev en fantasktiskt knasig, intensiv och underbar månad. Alla våra små 4:or skulle gå luciatåg. Bästa musikläraren kämpade på och vi jobade med textinnlärning och vikten av att hantera levande ljus rätt. Det blev så bra, så vackert och så fint. Och framförallt så förde det mig och mina kollegor i arbetslaget närmare varandra. 

 

På det privata planet innebar december att Tyra praktiserade inom hemtjänskten. Och det gjorde hon med glans. Omdömet hon fick av sin handledare fick mammahjärtat att flöda över. Och när Elis betyg kom så baxnade jag. Vilken kille. Helt fantastiskt. Målet var ju att behålla poäng, inte att öka. Men han gick sin egen väg och ökade...

 

Så här vid årets sista skälvande minuter känner jag en stor och djup tacksamhet. Jag har inte gått på en enda begravning i år. Bara en sån sak. Jag har kontinuerligt umgåtts med min faster, Jag har varit på lillsemester med barnen i Tallin, jag har varit i Karlstad hos min fantastiska svägerska, jag har fått nya vänner, mist en annan - tyvärr, fördjupat relationen med de jag har, jag har varit i skärgården, i skogen, haft min "lillasyster" hos mig flera gånger, umgåtts med min älskade Gittan i massor men ändå på tok för lite. 

 

Och genom alla dessa dagar som utgjort 2016 så har känslan varit positiv, glad och stolt. Det jag önskar mest av 2017 är att vi får ha hälsan, kunna jobba och att kärleken får genomsyra mitt liv. För jag känner så mycket kärlek, till mina barn, mina djur, mina kollegor, mina kusiner, mina kusinbarn, mina syskon... och allt untan inbördes ordning. 

 

Så nu, en timma innan tolvslaget så önskar jag åt oss alla....

 

 

 


 

Låt 2017 bli kärlekens år. 

Av Mia - 14 december 2016 21:42

I dag har det varit en sån där jävlig dag. Smärtan har varit utöver det vanliga.

Jag har pilat fram mellan bänkarna o i korridorer som om allt vore ok men det har varit allt annat än.

Så himla ont att jag inte kan hålla koncentration o fokus. Inte orkat vare sig att äta eller göra något annat som främjar hälsan.

Har nu tagit två paraflex o två propavan. Hoppas på att få somna fint, sova gott och vakna som en ny maniska.

Har spenderat två omgångar på spikmattan som gjort mig mjuk, varm o lullig. Hoppas nu bara att kroppen instämmer.

Nu är jag trött, på alla plan, o tänker mysa in mig i duntäcke o hundar. Hoppas på att få sova gott till i morron o vakna utan ont.


Känner mig aningens ifrågasatt när jag mår så här men...jag tänker inte stå till svars. För det anser jag inte att jag behöver. Mitt onda är mitt och ingen som inte gått i mina skor kan förstå och veta hur det verkligen är.

Av Mia - 11 december 2016 21:45

Att hämta kraft å energi är viktigt. Att få skratta o må gott ger mig energi.

Att bowla en timma i trevligt sällskap är helt klart underskattat.

Det gick ju sisådär men jag är en glad förlorare

Den här bokningen ska jag lära mig. Som en kniv å gaffel i sovsäck.



Av Mia - 1 december 2016 20:19

Sov så dåligt i natt. Extremt dåligt. Var liksom laddad med så många känslor att dröm o verklighet krockade varje kvart.

Så ikväll är jag väldigt trött både till kropp o själ. Har inte orkat äta ordentligt men bara jag får sova så kan jag omstarta.

Sova lite, jobba en del...ja det kan nog bli bra.

Av Mia - 27 november 2016 21:20

Å, jag är så tacksam. Så glad, lycklig och nöjd över alla finingar jag har i mitt liv. Just i kväll är det lilla systeryster som får mig att le. Vi bor en bit från varandra. Så vi ses inte så ofta. Kanske 2-3 ggr per år. Men vi pratar varje vecka, oftast varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Nu var dét länge sedan vi sågs, sist var i maj. Det är inte ok. Så nu har vi styrt upp det hela.

Å som jag längtar. Helgen är uppstyrt med aktiviteter, vad vi ska göra (träna och ha spa) men också med filmer som ska ses,.å givetvis massor av tid i hundgården, vi måste ju ta hand om våra pälsklingar, saknar å längtar efter dig lilla Suss!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se