Tyvärr händer det ibland att även jag ?tappar? det. När jag inte orkar hålla fasaden. Jag har fått många frågor kring ett inlägg som kom o försvann. Ledsen för det men... So far so good.

Jag söker boende, jag har fått nytt jobb och jag försöker reda i saker o ting.

Jag har eg mkt att berätta och resonera kring men det får bli ett annat inlägg.

Jamen då kör vi lite mittiveckanreflektion... 

Jag känner mig underbar och älskad av alla och på jobbet går det också bra. Nej, skämt åsido. På jobbet är det övermycket att hålla i huvudet. När ljudnivån blir för hög, mailkorgen för full, samtalskön enorm, dokumentationsbördan massiv då blir det svårt att komma i håg allt. SMå saker, som ändå är viktiga, börjar falla bort. Är det ett tecken på ålder, efterdyningar av utmattningen för drygt 10 år sedan eller bara fullt normalt för vanliga människor? 

Tur att jag inte jobbar i ett yrke där minsta misstag skulel kunna leda till döden. Tänk er en elektriker som kopplar fel, sjuksköterskan som tar misste på mediciner eller den som kopplar om järnvägsspåren vid en station. Har de en dålig dag, ja då kan det bli katastof och massdöd. Förhoppningsvis varken säger eller gör jag något som leder massdöd. 

Våren är här och för mig som inte är pollenallergiker är det njutbart med sköna eftermiddagspromenader. Jag hör till de lyckliga som har hund. Eller, jag har ju faktiskt två. De blir nålen i min ända som får ut mig varje dag. Jag gissar att vägen till utmattad är väldigt mycket kortare om man inte kommer ut, orkar att ta sig ut, i frisk luft och magisk natur. 

De här två är så olika som två hundar kan bli. Storhunden börjar verkligen bli gammal nu. Han drar benen efter sig och i går snubblade han uppför trappan när vi kom hem. Det gick så illa så han bröt en klo, turligt nog inte ner till pulpan. 

När det är mer än 10 grader och sol ute är det nästan alltid ett måste att vi går nånstans där vi har tillgång till vatten. Nu bor vi inte i De tusen sjöarnas land men Sverige har gott om badpölar också. 

Men hur vackert är det inte? Magiskt, glimrande och helt ffantastiskt. 

Avslutar med att bjuda er på ett lite badklipp. Hoppas ni får en härlig Mittiveckandag.

 Livet, ibland är det jäkligt motigt.. Har man otur är det så på många plan har man bättre tur så har man åtminstone flyt inom somliga områden. För egen del tycker jag saker och ting är tradiga just nu. Jag orkar inte knata i den här uppförsbacken länge till. Känns inte bara som om det är uppförsbacke utan det verkar också  vara motvind. 

Absolut inget löser sig just nu. Inte till min fördel iallafall. Jag försöker verkligen att vara chill men det är väldigt svårt.  Jag längtar framåt, bort och förbi. Jag vill lägga saker bakom mig. Jag vill blicka framåt och göra nya planer. 

Just nu gör jag så gott jag kan men det pyser över lite då och då.   

Då kör vi lite lördagskänsla trots att det bara är fredag. Härligt! Jag kör på med helgrutinerna. Vaknar på tok för tidigt egentligen men det kan inte bli på något annar sätt med tanke på att jag lägger mig så tidigt på kvällarna. Fördelen är att jag får skön egentid på morgonen istället. 

Vädret är allt annat än ljuvligt. Det är mulet, ganska kallt och väldigt blött. Det känns inte lockande nånstans att gå ut och promenera. Det går bli en kortrunda på förmiddagen med hundarna. Förhoppningsvis så klarnar det upp fram på eftermiddagen men enligt väderappen är det 40% risk för regn. 

Första maj. Maj som ska vara min månad istället är det min jobbigaste månad. Det känns som en rejäl puckel eller ett berg som ska besegras. Jag får hoppas att jag kommer ut hel på andra sidan bara. För att leverera på bästa sätt behövs balans i livet. När det är tufft inom vissa delar måste det vara lugn och ro i de andra, annars blir det obra. Är det inte lite som så att de som brinner i båda ändar brinner slut snabbast?

I vanliga fall skulle jag noog varit ute på stan i dag och firat arbetarnas internationella högtidsdag såsom det gjorts sedan 1890. Man har firat våren ända sedan antiken och det bär spår även av keleternas traditioner. Jag har aldrig gått i demonstationståget eller lyssnat på förstamajtal. Min tradition har istället varit att kolla på det "motorcykeltåg" som åker i kortege genom de centrala delarna av staden. I år är det inställt, som så mycket annat i dessa coronatider. 

Nu önskar jag er en fin första majdag!

Jag vill passa på att önska er alla en trevlig Valborg. Säkert firar ni på ett lite annorlunda sätt i år men ändå i nån fom av firande.Och om du som jag firar i ensamhet så hoppas jag att du, liksom jag, ändå kan känna att det är njutbart.

Att vara självvalt själv är så mycket bättre än att vara ensam i en folksamling. 

Sköna maj välkommen!

Jösses vad jag är trött just nu. Trött, och oinspirerad. Kanske aningens oentusiastisk också. Det brukar inte vara eller bli så här. Kanske beror det på det rådande samhällsläget som är så osäkert och fritt från framtidsplaner eller så kan det vara att jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Eller så är det en mix av båda. Det sistnämnda är nog mest troligt. 

Lite överraskande ramlade två yogapass över mig den här veckan. Jag trodde att jag skulle köra ett nästa vecka och ett veckan efter. En kommunikationsmiss som turligt nog reddes ut i går. Hade varit mindre bra om jag gått till jobbet i kort kjol, högklackat och allmänt obekväma kläder, helt utan möjlighet till ombyte. Nu har jag ändå möjlighet att dra på mig yogabrallorna redan på morgonen, tid för ombyte kommer inte att finnas. I vanliga fall kör jag dynamiska och fysiska pass men nu har jag kortare tid på mig och kommer lägga den på det mentala, meditativa och stärkande. 

I natt har det varit kallt, minusgrader, så där så jag kommer få skrapa rutorna på bilen. Trots kylan, eller just därför, så har vi en klarblå himmel med strålande sol. Alltså alla förutsättningar för en underbar onsdag. 

Nu önskar jag er en  toppendag!

Så där ja, nu är vi framme vid måndag igen. Rent mentalt känns det bra att det är en kortvecka vi har framför oss. Rent fysiskt känns det som om jag borde sjukskriva mig. Jag har en väldigt dålig kroppsdag. Bäcken och ländrygg är inte alls med på tåget. Vanliga dagar har jag ont på morgonen men efter värktabletter och lite aktivitet så släpper det efter entill två timmar. I dag kände jag direkt att det hela tagit sig till en annan nivå. Jag kommer dock ta mig till jobbet, göra mitt bästa och det är gott nog. 

Jag har hört från kollegor, tidigar och då gällde det inte mig, att om man är anställd på 100% så ska man prestera 100%. På det stora hela kan jag väl hålla med men alla har rätt till en dålig dag. Alla har också rätt att så långt det är möjligt få anpassa sina arbetsuppgifter. I eftermiddag har jag och bästa mentorskollegan viktiga möten som skjutits på länge nog så det är av största vikt att jag är där. 

Möjligheternas måndag, vad kan det då innebära? Jo, vi har alla möjligheter att lyckas göra något bra, att utvecklas och bli bättre människor. Så är det varje dag men eftersom veckan startar med just måndag så tänker jag att det är bra med nystart, omstart eller så på just en måndag. 

Som vanligt på mina mornar har jag Nyhetsmorgon på. Jag hålelr på att sätta kaffet i halsen när det rapporteras om allt idiotiskt som Trump låter komma ut ur sin mun. Det senaste är att man ska injicera desinfektionsmedel i lungorna. Herregud! Idioten har inte mer kunskap än en fjärdeklassare. Har han ens varit med på en biologilektion, har han ens den minsta av livserfarenhet? Och sist men inte minst, hur i helvete kunde amerikanska folket rösta fram hoonom som president? De har på något konstigt sätt gjort det lätt för övriga världen att dumförklara en hel nationsbefolkning, eller iallafall drygt hälften av dem. Jag har sagt det förr och säger det igen... Det är himla konstigt att ingen har sett till att få bort honom, jag trodde han skulle bli skjuten inom loppet av ett halvår. 

Nehej, nu är det dags för morgonppromenad med hundarna och därefter tar arbetsdagen vid. 

Jag önskar er alla en finfin måndag och kom i håg att ta vara på de möjligheter som ges.

Så har vi nu kommit fram till fredagskvällen. Alla som jobbar vet känslan. Iallafall alla som jobbar heltid och raka veckor. Den här veckan har varit lite utöver edt vanliga. Utan att avslöja för mycket så har det regnat kränkningsanmälningar, andra anmälningar, mail, möten, samtal, utvärderingar av åtgärdsprogram, oro för sjuka kollegor, krav på att ordna distansundervisning trots att vi ortfarande bedriver undervisning på själva skolan, föräldrar som inte kan förstå varför deras hemmavarande barn kan få göra prov just hemma och så lite undervisning på det. Jag blir trött. Mitt huvud tar slut.

Jag får verkligen anstänga mig för att veta vad bulljävlarna kostar om man får 10 kronor över om man köper 5 men det saknas 20 kronor om man köper 7. I vanliga fall inga problem men med svängdörr i klassrummet, elever som rullar runt på sina stolar, de som tror att lektionen har flextid och andra som sitter och skriker att "antag" inte är svenska utan nån jävla italienska då blir det lätt rörigt även i fröken Johnssons huvud. Jag ska balansera runt 60 minuter med drygt 25 elever och föräldrar blir tokiga över att göra läxor med två barn. Sorry men lärarutbildningen skickade inte med nån extra portion med multitaskingförmåga eller extra tålamod. "Jag får betalt för detta " är ett bra mantra, bara man inte följer upp det med "men inte tillräckligt".

Veckan som gått har givetvis innehållit både träning, hundpromenader och sköna naturupplevelser men också tid med både min dotter och son. Tyra har ju bott på egen hand snart ett år nu och sonen väljer, helt förståeligt med tanke på läget just nu att bo till största del hos sin far. 

Under onsdagen agerade jag skjuts och stöd åt Tyratösen när hon skulle till sjukhuset för ultraljud av hjärtat samt arbetsprov. Hon har ju ärvt mina skitkassa gener men kanske i något uppgraderad form. Jag är så tacksam att man tar tag i hennes mående och tar det på allvar. Efter sjukhusgrejen köpte vi fika och sen "slaktade" jag mina modersplantor av palettblad så hon fick 10-talet krukor med skott hem. När jag skjutsade hem henne passade vi på att handla lite. Hon har ju inte tillgång till egen bil eller att få skjuts så ofta så när vi väl ses ser vi till att få många ärenden gjorda. Kul att hänga med henne, skönt att kunna hjälpa till coh härligt med hennes glädje och tacksamhet. Mina barn är inte serverade något på silverfat, inte söndercurlade utan faktiskt bra, vuxna människor som både tar ansvar och hjälper till utan att man måste be dem. 

Det har inte varit enkelt och det har varit tufft att veta att om tex deras mobil går sönder kan jag inte bara köpa en ny åt dem. Kontrasten blir sjukt galen mot de som har insällningen att "men då lånar jag av pappa"... Och sen försvinner det där lånet i nån form av spill eller så. De vet att jag inte har några stora reserver att ösa ur så de måste faktiskt klara sig själva. Å det gör de, med den äran. Jag är så stolt och får så mycket beröm för mina ungdomar.

Jag tänker tex på Tyra som jobbade mer än 100% på ett boende i Norrköpingunder ett år. Hela den tiden bodde hon i Linköping och behövde pendela. Buss, tåg och sen buss á 1,5 timma - enkel resa. Jag hade nog inte orkat det själv. Att sluta halv tio, komma hem vid halv tolv och sedan gå upp igen vid 5 på morgonen. Det ger perspektiv. Jag börjar åtta som tidigast med det i perspektiv så blir det löjligt och oförskämt att tro att man "börjar tidigt" om man inte är bagare elelr typ tidningsbud. Hänger ni med i mina tankebanor?  Så jäkla glad att hon inte hann gå rätt in i väggen. Jag som gillar fortbildning är ju dessutom extra stolt över att hon senaste året valt att studera för att utveckla sig själv och kanske kunna studera vid högskola eller universitet. Jag älskar tanken på att mina barn är allt annat än nöjda eller svårighetssökare, problem är till för att övervinnas. På egen hand, precis som vuxna människor gör. 

Det är bara sorgligt att Coronaskiten slår undan sonens hela studentfirande. Resa utomlands, firande på barer och klubbar, bal, utspring och efterfest allt sådant bara sveptes bort i och med det här jävla viruset. 

Utanför Vrinnevisjukhuset finns detta underbara konstverk. Huvudet har ett syskon strax brevid. Jag tycker de är magiska. 

Tyra och jag har en grej i hop och det är att äta räkmackor. Jag hade samma sak med min mamma. Dessa köpte vi på Ica Kvantum i Klockaretorpet och de är oerhört geerösa med räkorna. Stora, saftiga och handskalade. Jag rekommenderar de varmt. Då jag älskar dill så kanske det är mitt ända önskemål, att det skulel vara lite mer dill på dem. Men jag snodde Tyras så jag blev nöjd. 

Jag tröttnar aldrig på att vandra runt med hundarna i såna här vitsippsbackar. Om man erbjuder sig själv att vara lite extra naturen så kan man plocka ur sina hörlurar och lyssna på alla fåglar. Det är liksom galet. Som en myriad av fågelsång. Det gör mig lycklig, mitt i allt som är jobbigt och svårt blir hjärtat varmt och lätt som en heliumballong. Jag pratade en gång med en mamma som kom från Afganistan och jag frågade henne vad som var det ovanligaste eller konstigaste med att komma och bo i Sverige. Vet ni vad hon svarade? Alla fåglar! "Ni har så många fåglar, de är små, små eller lite större. Några är grå andra har så mycket färg och de låter så mycket på ett bra sätt". Hennes ord fick mig verklgien att börja uppskatta det vi har i vårt land. 

När jag gick genom "skogsdungarna" i närområdet i dag blev jag glad. På minst tre olika platser såg jag sådana här konstellationer av fallna träd och ditsläpade grenar. Det betyder att det finns barn som leker på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och när min mamma var liten och... Ja, ni fattar. Det finns barn som släpper mobilerna, datorerna och plattorna för att använda fantasin och vara ute och leka. Underbart!

Vi kom till en rejäl slänt och hundarna blev som tokiga. Svaret på varför kommer i nästa bild, är du äckelmagad kan du sluta läsa nu....

Resterna av ett rådjur. Bara 50 meter från Folketshus och typ två meter från den asfalterade gångvägen. Hur fasiken kom det dit? Känns orimligt på något sätt. 

    Min älsklingtjej saknar sin "mamma" när jag jobbar. På kvällarna tar hon igen förlorad tid genom att vara nära, nära.... Jag älskar det och jag älskar henne. På något vis uppväger hon min allmänna brist på närhet och omsorg. Utan mina pälsklingar vore jag bara hälften av den jag ändå lyckas hålla i hop och vara. 

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll. I morgon är det lördag och då hoppas jag på sovmorgon för oss alla. Iallafall för oss som jobbar heltid och raka veckor.