Japp, dagen startar med låst dator. IGEN! Varenda gång jag byter lösenord så havererar det på att jag missar mobilen där nätverk ska glömmas och kopplas på igen mm. Frustration som gör mig superarg! Saker ska helst bara fungera av sig självt. 

Alltså... Nån måste prata med prostitutionsprinsen. Jag förstår att han försöker vinna mark igen och tjäna sitt levebröd men att lägga upp rörlighetsövningar där han mer eller mindre luftjuckar mot golvet kommer inte leda honom nån stans. Absolut att jag kan välja att inte titta men det är svårt. Han är likt Trump, en annan idiot, överallt. 

Lite axelstretch, vader eller några fina övningar för nacken är kanske vad Sverige orkar med just nu. Trots Corona, Palmevapen och glädjande nog en DNA-match på de 16 år gamla Linköpingsmorden försvinner inte hans brott i mängden i nyhetsfödet. Vi är ännu inte redo. Beklagar bilden, om du liksom jag blev illamående. Jag dividerade en del med mig själv om dess vara eller inte. Genom att lägga upp den lägger jag då på mer bränsle på fel brasa? Avgör själva. 

I dag påminde Facebook mig att det var exakt tre år sedan jag fick ett samtal om att min faster åkt i ambulans till akuten. Det var starten på nästan exakt tre månaders vårdande. Varje dag på mitt sommarlov, förutom två helger då jag löste den genom att anlita inhoppare, var hos henne. Ofta två gånger om dagen, iallafall de dagar hon var på sjukhuset. Hon behövde få komma ut och röka och sånt fixar inte personalen på avdelningen.

Det blev en märklig sommar. Jag satt mest i bilen till och från sjukhus, hennes hem i Söderköping eller till kortidsboendet. Hemma fanns två tonåringar och två hundar som under tre månader undrade vart jag tagit vägen. Så här i efterhand var all tid med faster Stina värt det men  skiten jag fick av ett fåtal släktingar kunde jag varit utan.  Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana vilka dåliga sidor vittring på ett obefintligt arv kunde ta fram. Och när begravningen var över stod jag där, nästan ensam, med tömning och städning av lägenheten, givetvis efter att alla tagit det de ville ha... Det jag fick vara med om under den här tiden önskar jag ingen. 

Det jag däremot fick med mig som är ganska underhållande är en mängd historier om släkt, vänner och annat folk som Stina frikostigt delade med sig. Hennes hjärntumörer gjorde henne bitvis förvirrande men också otroligt ärlig och utan gräns. Jag har berättelser till en hel bok, minst. Alltifrån otrogna äkta män, oomtyckta fruar, elaka svägerskor, förlorade körkort, dragspelsstämmor, husvagnssemestrar och älskade brorsbarn. Ett antal extrakilon fick jag också med mig. Jag har aldrig ätit så mycket pizza som under de här månaderna, Stina var ständigt sugen på pizza. Och mazariner, så här tre år senare har jag fortfarande inte kunnat äta en enda mazarin. 

Nu är det inte tid att gräma och älta utan att minnas, älska och leva. Vi som finns kvar här kanske borde tänka lite mera på det, att vi inte vet hur lång tid vi har kvar och att det är bättre att vara vänlig, kärleksfull och förlåtande. Jag jobbar på det, det sista iallafall. 

I dag är dagen då jag jobbar min sista elevmåndag på skolans högstadie. Det känns tudelat. På ett sätt hade det varit kul att följa eleverna under deras tre år på hög men det har varit ganska tufft på många sätt. Det som kanske vägde tyngst när jag gjorde mitt val är att eleverna verkligen förtjänar den bästa lärare och det är inte jag. De behöver någon som är matteproffs för att kunna nå så långt som möjlig och vara väl förberedda inför gymnasiet. Jag har inga problem att hjälpa dem nå C-nivå men de som vill högre än så behöver någon med adekvat utbildning. 

Helgen som gått har varit en seg historia, eller det är ju jag som varit seg. Så uppe i varv och i fredags kväll och natt så jag somnade inte förrän vid tre. Inför mitt inre gick jag igenom sonens student om och om igen. Glädje blandad med lite besvikelse över att det blev så avskalat. Konstigt nog har jag inte en gång hört sonen klaga på sin situation alls. Jag tror att han och hans klasskamrater gjorde vad de kunde för att skapa minnen och ha riktigt roligt. 

Lite hopp och studs blev det ju ändå....

Lördagen bjöd oss på regn, regn och åter regn. Ganska välbehövligt då det varit hög brandrisk i naturen en längre tid. Jag tror att det här regnet var av bästa sort. Ganska så lugnt strilande, som startade redan på natten, förberedde marken för en rejäl påfyllning av grundvattnet. Om det kom så långt förstås. Jag inbillar mig att hela naturen tog djupa klunkar och sedan rätade upp sig lite igen. 

Helgens hundpromenader blev av de lite kortare slagen. Det passar den stora, gula vovven perfekt. Han vill inte gå så långt utan gillar att gå långsamt och läsa av alla dofter och andra hundars markeringar. 

Här, en ek. Jag slutar aldrig facieneras över dessa gigantiska växter som vi kallar träd. Många gånger väldigt mycket äldre än oss människor och med en magisk styrka och kraftfullhet. Ek är en trädsort som ligger högt på min favoritlista. Andra träd att älska är asp, ask, tall och givetvis björkarna med deras vackra vita stammar. Lind gillar jag däremot inte och det är till största del kletet de släpper ifrån sig som drar ner omdömet. 

Nu är det hög tid för mig att packa i hop mina grejor, rasta hundarna och sedan dra iväg till jobbet. Hoppas ni alla får en fin måndag. 

Dagen i dag känns väldigt mycket som dagen efter. Jag har som en mental baksmälla. Det har varit en intensiv tid. För en dryg vecka sedan låstes betygen, för två dagar sedan var omdömena klara och samtidigt var jag fullt upp i att förbereda Elis student. Nu har min luft gått ur. Jag känner mig otroligt  gråtmild, tung i kroppen och likadant i knoppen. 

Skönt att det är lördag och jag kan ta hela dagen till att bara vara. Jag kan lurva omkring här hemma och bara surfa runt, kolla serier och dricka litervis med té. Det känns som att vädret instämmer, det är mulet och regnet hänger hotfullt i trädtopparna. 

Dagen i går var som jag tidigare skrivit väldigt lyckad, jag kom i säng galet sent och fick mig en sovmorgon till åtta i allafall. Kanske kan jag till och med ta mig en liten eftermiddagslur. Inte helt fel. Jag ska skrapa i hop energi så att att jag blir mer produktiv i morgon. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin lördag, vad ni än tänker företa er. 

Den stora dagen gick fint. På alla plan förutom vädret. Vi slapp ösregn men ett stilla strilande bäddade in oss i +10 grader vilket var direkt obra, strumpbyxlös som jag var. Vilken märklig upplevelse själva utspringet blev. Jag är givetvis otroligt tacksam att det ändå anordnades något men det var surrealistiskt som i nån "storebror ser dig film". O så lite hypokritiskt. 

Jag och studentfadern anlände till Grossvads Arena runt tre. Man blev avprickad och fick söka upp en tom ruta på gräsplanen. Rutorna var stora. Säkert 2,5x2,5 meter. Mellan varje ruta var en tom ruta som man inte fick stå på. På hela gräsplanen, av fotbollsplansstorlek , stod vi två och två. Sammanlagt var vi drygt 70 personer, alla par med en skylt i handen. 

Ganska fiffigt anordnat men ni ser ju på bilden att det var helt omöjligt att urskilja sin student därframme på läktaren. Senare visade det sig att Elis inte heller kunnat se sin skylt eller oss. En eloge till personal från CNG som stod bakom planen och jublade, klappade och tjoade när vi frusna föräldrar inte gick all in. 

Han var så fin, så stilig i sin kostym, vita skjorta, slips och studentmössa. Mammahjärtat tog flera extraskutt. Men åååå vad jag önskar att han fått samma massiva mottagande som hans syster fick två år tidigare. Han är ju så värd det och att åka på flak och tuta och jubla och hoppa. 

Sen kommer vi till det löjliga... När studenterna kommit ut till respektive ruta och blivit omkramade och hyllade begav sig alla mot sina parkerade bilar. Och då försvann totalt regeln om social distansering. 

Jag åkte hem till mig, kissade vovvar och körde till Lingon och Dill. Vi hade beställt buffémat därifrån. Jag kan bara säga wow!!! Vilken service, vilken mat, vilka smaker. Ska ni ha catering nån gång så välj att åka de extra kilometrarna till Blacka för de här människorna kan sin sak. 

Vi hade beställt grillad kyckling, kulpotatis, grillade grönsaker, olivbröd och lite annat. Gott så att hälften vore nog. Massor av mat, vi hade iofs beställt för 15 personer men blev bara 10, smakrik, doftande, kryddig och god. Jag är helnöjd och det bästa är att Elis också gillade maten och det var ju det viktigaste. 

Vi hade firandet hemma hos pappan, precis som när Tyra tog studenten. Det funkade lika bra nu. Vi har en bra förmåga att samarbeta väl i sådana här situationer, eller i alla situationer och händelser som rör barnen. I år blev vi även uppbackad av, en för mig, ny bekanskap. Jag är väldigt tacksam. 

Allt var gott, från första tuggan av kycklingen till sista skeden av den fluffiga tårtan. När sista tuggan var tagen så sadlade jag om från studentmamma till TaxiMia. Son skjutsas till Fyrby, sen hem igen, Tyra och Peter plockas upp, son skjutsas till Åby, sedan åkte vi övriga vidare för mellanlandning i Blacka, sen åkte TaxiMia vidare till Ryd i Linköping. Därefter styrde jag kosan mot hemmet. 

Bilfärden till och från Linköping var allt annat än trevlig. Bilen var plötsligt enögd, regnet vräkte ner och mina ögon var trötta. På vägen till Linköping hade jag Tyratösen med fästman att prata med. De höll mig på allerten. Jag blir så varm i hjärtat när min dotter strösslar kärlek över sin lillebror och när hennes fästman ger så glasklara analyser över saker och ting. De är så underbara, båda två. Vilken tur att jag hade en riktigt bra bok i mina öron under tiden jag sedan åkte tillbaka mot Blacka. Ingen risk att somna. Jag ver mest rädd att det skulle dyka upp nåt rådjur, vildsvin eller älg. Men allt gick superbra. 

Om jag summerar dagen så blir det nog så här: Elis förtjänade ett dunderfirande av sin student med allt vad det kan innebära, hans betyg... jag säger bara WOW! Studentpappan, med hjälp av sin kärlek,  hade gjort ett så fint jobb med att fixa studentskiva, maten vi beställt var underbar, de som kom var härliga och varma och jag känner att mitt hjärta växer av omtanke. 

Extra fint var att studentents farmor, som är i riskgrupp, dök upp utanför staketet. Både studenten och hans syster blev så glada. Fina människa, åka 14 mil för att lämna present och favoritgodis. Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig något av det. Att de man älskar håller man högt och kan gå över ån efter vatten för att visa sin kärlek och stolthet. Att hon dessutom bakat kladdkakemuffins var ju en extra bonus. Tänk, Lilleman har älskat detta bakverk hur länge som helst. Men, det måste vara just farmors. 

Nu är timmen sen. Jag försöker komma ner i varv. Huvudet är fullt av intryck och en massa fina saker som jag packar ner i min minnesryggsäck. De är lätta att bära, väger faktiskt ingenting, men de glimrar som inget annat. 

Nu har jag tagit mig en timma vid tangentbordet sedan jag kom hem. Lite tv, lite mysljus och framförallt tid att reflektera. Nu ska jag snart hoppa i säng. Självklart lite orolig för sonen som är ute och svirar men också med en känsla av trygghet. TaxiPelle tar vid när det är dags för hämtning. 

Stort tack till alla som förgyllde Elis stora dag!

I dag är en dag då jag känner stor tacksamhet. Huden är tunn och varje känsla växer sig omåttligt stor. Närheten till tårar är på något sätt brutal. Men det är ok. Det som gör mig så filterlös är till största del en omåttlig lycka. 

Lyckan och tacksamheten över att kommit dit jag i dag är känns fin, varm och gör mitt hjärta mjukt. I dag är en dag då jag inte släpper in en enda tanke på alla mina misslyckande, vare sig som mamma, lärare, vän eller flickvän. Den här dagen ska vara en hyllning till min yngstas fantastiska resa genom livet och framförallt sina studier. 

I dag kommer belöningen i form av studentfirande om än väldigt avskalat och under kontrollerade former. Många närstående kommer saknas pga av Corona. Andra saknas då de inte finns med oss i det här livet längre. Jag är dock övertygad om att de känner samma stora överväldigande stolthet som jag gör. 

Dagen i dag kommer att följas av massor av andra dagar. Dagar då det är lätt att glömma sina lyckade dagar. Dagar då vardagen tränger sig på med tvätt, städ, jobb, regn och rusk. När det händer ska jag öppna minnenas ryggsäck och varsamt plocka fram minnen från fina stunder och jag är helt övertygad om att just den här dagen kommer glimra lite extra. 

Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt. 

Manic Monday, kanske kanske inte. Förmodligen. Min känsla är att alla dagar på jobbet är insvept i ett maniskt skimmer. Eller kanske inte maniskt utan bara med en sinnessjukt  hög energinivå. Det händer ibland att jag försöker förklara för andra hur våra arbetsdagar är men det är supersvårt att få andra att verkligen förstå. De tror att de förstår då alla har gått i skolan en gång men det är inte samma sak. Alla har varit sjuka men det gör oss inte till läkare. 

Min helg har varit fin. Under lördagen gjorde jag en del ärenden inne i stan och jag passade på att köpa med mig mat från Spicey Hot. Resultatet blev ungefär på samma sätt som när jag köper pizza och väljer att ta något annat än "min vanliga" rätt. Jag blir alltid lite besviken. När ska jag lära mig att om jag blir sugen på pizza, thai eller liknande då är det ju det gamla vanliga som suget grundar sig på. Kanske är det tanken på att jag måste vara lite modig och äventyrslysten och ta nya rätter som gör att jag beställer annat. 

I går däremot blev det ett säkert kort, dillkokt nypotatis, matjessill, gräddfil och gräslök. Gudomligt gott och perfekt efter en varm sommardag. 

Det var ju Mors dag i går. Jag hämtade upp Tyra först och sedan Elis. Fikan blev kort då sonen inte alls var i form och jag fick skjutsa hem honom efter mindre än en timma. SÅ kan det vara i studenttider. Baksmälla är inte att leka med. Jag fixade vätskeersättning att skicka med honom hem så han skulle ha en sportslig chans att återhämta sig till i dag. 

Tyra och jag drällde sedan runt en stund på Ingelsta, handlade åt Veronica och åkte och lämnade. Vi gjorde som vi brukar göra, en hissleverans. Jag ställer in i hissen och hon trycker upp den. Karantänlivet måste vara fruktansvärd och hemsk. 

När jag träffar Tyra brukar vi göra så att jag hämtar henne på stationen i Kimstad för att sedan skjuts hem henne. I går mellanlandade vi i Blacka. Hon saknar djuren. Vi är lite olika där. Hennes favoritpälskling är katten och hon längtar allra mest efter Ozzy. Själv klarar jag mig fint utan katten men hundarna blir jag nästan sjuk av längtan efter bara det går ett dygn. Vi passade också på att rensa lite i min garderob och hon fick en påse kläder med sig hem. Vissa plagg hade tom prislapparna kvar... Jag måste skärpa till mig lite. 

Vattenmelon är otroligt gott och svalkande under varma sommardagar. Vi delade på en ute på altanen istället för att ta en varm kopp kaffe. 

Kanske lite pensionärsvarning men just den här drycken är den som jag tycker släcker törsten allra bäst. Mitt sug efter den går som i vågor. I dag är den vågen ganska så stor, jag tror det är sältan som skapar suget. 

Nu är det hög tid att byta om, ta ut hundarna och sedan åka till jobbet. Jag brukar vara på plats vid halv åtta men just på måndagarna har jag ingen egen lektion förrän 9.30 så jag försöker öva mig i att inte komma till jobbet så där alldeles för tidigt. 

Nu önskar jag er alla en finfin måndag, med eller utan insalg av mani. 

De senaste dagarna har vi haft som sommarvärme här. När jag kom hem i fredags kände jag att tiden var kommen. Dags att plantera om alla mina palettblad som jag drivit upp. De är ju lite känsliga och klarar inte temperaturer under +5 grader. Nu så verkar det som om att även temperaturen på nätterna kommer hålla sig på rätt sida om strecket.  

Jag har även ett gäng pelargoner som jag förberett för ett liv på uteplats eller balkong. I nuläget är jag allt annat än sugen på att rensa i rabatter men lådor och krukor som man lätt byter plats på känns ändå ok. 

När min faster dog för två år sedan så tog jag hand om hennes Mårbacka pelargon. Sedan dess har jag delat på den, tagit säkerligen 20 sticklingar. Så här fina är dessa två när jag precis klippt ner dem och planterat sticklingarna. 

Modelplantorna som var ca 60 cm höga från krukans övre kant när jag satte saxen i dem. Det syns ju knappt att jag beskurit dem. 

Den här har jag haft på fönsterbrädan i vardagsrummet. Tyvärr vet jag inte namnet på den utan kallar den bara "en vanlig röd". Den bjuder just nu på tio klasar med blommor och jag räknade till åtta kommande. Helt magiskt att den tagit sig så väl och blivit så tät och maffig. I höstas var den en liten ynklig och sorgligt nedklippt skugga av sitt forna jag. Det är nästan så att jag känner det som att jag har gröna fingrar. 

Den här ser ju inte för rolig ut nu, men det kommer bli bra. Den gröna hängväxten har klarat sig helt oskyddad och kvarglömd i krukan över vintern. Vi har ju inte haft en så sträng vinter så kanske det spelade in. I den här krukan satte jag även en palettblad men också tre små rangliga luktärtor som jag fått av Veronica. Jag hoppas att växtkraften ska ta fart så jag får ett maffigt arrangemang som både slingrar uppåt och rinner neråt. 

Ett litet arrangemang på förstutrappen. Själv hållaren fick jag av tidigare nämnda Veronica förra året. Det var ett tack för att jag hjälper henne med skjuts till handelsträdgårdar varje år. I år har det inte blivit av pga Coronakarantän. Trist. Jag uppskattar sällskapet och att ha någon som liksom jag älskar att se, känna, dofta, prata om och planera blommor, plantor och planteringar. Tur att både sociala medier och telefon finns. Många timmars prat har det blivit. Jag är tacksam för det. Lyktan kommer från Stina.

I dag är det Mors dag! Man får tycka vad man vill om den dagen. Jag uppskattar att mina barn hör av sig och vill ses. I år var det Tyra som tyckte att vi faktiskt skulle ses. Det får bli en fika inne i stan tillsammans med henne och hennes lillebror. Gulligt att de tar sig tid. Den äldsta ska flytta och får nycklarna i morgon och min yngsta är mitt i sin studentfirarvecka. 

Det är många år sedan jag firade min egen mamma. Hon gick bort 2004 och är saknad och längtad efter så ofta av både mig, mina bröder, sin syster och många flera. Dagar som i dag blir det lite extra kännbart då jag även sörjer att vi inte fick någon riktig relation där jag var vuxen. Jag är full av frågor, har massor som jag vill berätta för henne och höra vad hon tycker och tänker och givetvis bara vara med henne. Så här i efterhand önskar jag så klart att jag hade gjort mer för henne när hon var sjuk men jag vet också att jag gjorde allt jag kunde där och då. De sista åren hade jag två små barn, jobbade heltid som lärare men hade också mina yogaklasser. Jag tror inte hon kände sig ensam, jag var där ett par dagar i veckan och hennes syster var också där ofta och min mormor höll kontakten via telefon. 

Det finns en tid i alla männsikors liv när de strålar, är vackra, unga och starkt. Jag har trott att bilden högst upp till höger, kvinnan med barnet, är min mamma med sin systerdotter. Nu börjar jag undra om det kanske inte är min moster... Jag måste kolla upp det.  Systrarna "Carlsson" var väldigt lika. Varje gång jag pratar med min moster i telefonen hajjar jag till för deras röster är ruggigt lika. Nej, inte ruggigt utan härligt. 

Det här är en annan kvinna som verkligen förtjänar ett omnämnande av mig när Mors dag firas. Hon finns tyvärr inte med oss längre. Fina Faster Stina!. Hon blev som en mamma men med en twist. Hon var den roliga, fräcka, skojfriska, bestämda, och härligaste av människor. Facebook visar mig mina minnen varje dag och under de tio år jag haft Fb inser jag att nästan varje dag kommer ett minne upp där Stina är med. Här är från hennes sista månader. Hon hade äntligen unnat sig ett par nya glasögon. De hon hade sedan innan gick sönder när hon föll på sjukhuset. Hon hallucinerade mycket och trodde det låg en hög med ris och skräp på golvet som hon var tvungen att skutta över. Det gick inte så bra. Jag glömmer aldrig hennes glädje och lycka över att omigen, för första gången på många år, se riktigt klart igen. Stina fick aldrig några egna barn men hon var ständigt omgiven av "barn" som hon såg som sina. 

Stina och jag pratade mycket och ofta och sågs nästan varje vecka de sista åren. Det hon var som mest rädd för var att bli bortglömd. En människa som Stina kan inte bli bortglömd. Hon är med så många, varje dag. Minnen av gemensamma stunder men också i saker som vi fått ärva av henne gör att hon är med oss alla dagar. 

Det är ännu tidig förmiddag men redan så varmt. Lilltrollet som är en riktig fryslort och oftast ligger och sover som en kringla i sin sovpuff vräker ut sig lite lätt utmattad. 

I dag blir det ingen långpromenad förrän framåt kvällen. Freja fixar det säkert men storhunden lider i värmen.

Jag önskar er alla en fin dag. Jag vet att ingen av er glömmer att hylla sin mamma eller för den del, en annan kvinna som är viktig i ditt liv. Vi borde alla bli bättre på att hylla de människor vi har omkring oss. Gör du det inte redan så uppmanar jag dig att se storheten i de du har nära men framförallt lär dig att se storheten i dig själv.