Nu är det officiellt höst, även här på bloggen. Hösten som visar sog från sin finaste sida med krispig luft, doft av mossa, lav, jord, gran och multnande löv. Jag älskar det. Att få krypa i hop i soffan därhemma med hund, katt och sällskap är inte heller dumt. Tända massor av ljus och dricka gott té. Somliga dagar är bättre än andra, det gäller lika mycket årstiderna som med jobb och hälsa. 

Jag har varit lite krasslig ett par dagar men valde att jobba i dag. Lite dumt kanske med tanke på både nackspärr och ryggont. Men det blir enormt långsamt att vara hemma när man bara är "halvdålig". Dessvärre var det så många borta på jobbet i dag att det krävde 100% av alla som faktiskt var på plats. 

Hösten är ju inte bara underbar och stämningsfull. Den är också full av virus och bakterier vilket vi i skolans värld är galet medvetna om. Mycket sjuknärvaro är det, både bland personal och elever. 

Mitt i veckan, igen. De här dagarna som går, eller snarare rusar fram, de är ju de som är livet. Det känns bra. Skrämmande men bra. Det går fort, nästan så jag blir fartblind. Ibland kommer jag på den hemska tanken att om jag lever lika länge som min mamma så har jag mindre än 18 år kvar av livet. Läskigt. Lever jag lika länge som pappa har jag 28 år kvar. Mycket bättre känns det att ha mormor som målbild, för då har jag 58 år kvar. 

Jag tror väldigt mycket på att man måste ta vara på nuet. Inte spara till sen. I den mån det går. Det fattar väl jag med att jag inte kan göra allt nu, men att jag kan avstå tråkiga vardagssysslor till förmån för en trevlig och rolig stund görandes annat. Vem vet, om bara ett par år kanske höftlederna måste bytas ut och då kan det vara slut på både promenader och svampplockning. 

I helgen fick jag en fråga av en vän som gick ut ungefär på att "önskar du aldrig allsköns olycka över människor som gjort dig eller dina barn illa". Och mitt absoluta svar på det är Nej! Jag behöver inte svärta ner mitt inre med sådant. Livet fixar det ändå. Jag har sett det så många gånger. Jag kan lättsamt luta mig tillbaka och se på när boomerangen slår tillbaka på den som kastat. Bildligt talat. 

Hämd verkar ligga så nära till hands för många människor. Framförallt hos de elever jag möter dagligen. Här handlar det om ett öga för ett öga och det där med att vända andra kinden till är helt otänkbart. Vad är det som händer i samhället?

Många vuxna agerar också enligt principen "nu känner jag att jag har rätten att kränka dig för du gjorde ju ditten eller datten". Vart har förmågan att lyssna in tagit vägen? Har allt för många tappat empati och sympati. Om någon tränger sig, kritiserar, snäser eller så, då väljer jag att se det på ett annat sätt. Jag försöker tänka som så; undrar vad hen varit med om som får den att ha så bråttom/vara så sur etc. 

Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Visst är det så. Iallafall när det handlar om personer som borde veta bättre. Bättre vetande är att du med ett leende, en mjuk röst och några uppmuntrande ord kommer oerhört mycket längre än om du väljer att vara offensiv. 

Det smittsammaste jag vet är leenden och skratt. Hjälp mig att smitta världen. Sen att nån kanske tror att jag kommer direkt från hispan bara för att jag ler mot en främling, det kan jag ta. Kan du det? Om du kan det så är det ju svinbra.   

på nåt konstigt sätt är det ordet länge som får definiera den här helgen. I fredags kväll var jag vaken länge. I lördags förmiddag träffade jag vänner som jag inte sett på vääääldigt länge. Jag tror faktiskt att jag kan säga att jag även fick en ny vän. Länge har jag trott att det stod utom all möjlighet. Tänk vad livet kan förändras bara det får gå lite tid.

Länge satt jag också och var supporter vid ett oljebyte. Kallt om rumpan till slut. Fast jag fick faktiskt skratta en del också. Elis är typ tokrolig och ett långt plaströr kan tydligen väcka de mest knasiga idéer. Jag sov ganska länge i dag. Länge gick jag med hunden, länge kokade köttfärssåsen och länge väntade jag på något som inte blev av. Det sistnämnda är något av det värsta jag vet.

Faktiskt kan jag bli skitsur, jätteirriterad och supertrött när man stjäl. Man kan stjäla mycket från andra människor. Tid, pengar, uppmärksamhet, omtanke.... Ja, ju name it. Jag lägger det inte i nån annans knä. Det handlar fullt ut om mina egna inställningar, om vad jag har i mitt bagage. Jag försöker dock leva enligt den gyllene regeln, "Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig".

Jag pratade i går med en av de mest kloka människor jag någonsin mött. En person som inte bara är en fantastisk mamma utan helt enkelt en sån där människa som är lite bättre än oss övriga. Och hon är det på ett otroligt positiv sätt, hon har en social kompetens som kan manövrera ut de flesta. Och ändå finns där en enorm ödmjukhet inför livet och framförallt, ett genuint intresse inför andra människor. Ja, ni hajar.... Här skulle man lätt kunna känna sig som en liten myra men inte då.... Jag och mina tankar, känslor och åsikter var viktiga. Det var ett bra möte, jag lärde mig mycket och kände mig respekterad och lyssnad på. Ett möte jag längtat efter och som jag kommer bära med mig, kanske för alltid. Tacksam, tacksamhet, glimrande stund att varsamt paketera och lägga försiktigt i livets minnesryggsäck.

Ibland händer det att man plötsligt inser att man står som vid ett vägskäl. Ska man vända och gå tillbaka, ska man ta höger stig, vänster eller kanske rakt fram? Det är inte så lätt att veta och välja. Och så känner man djupt därinne att det här valet är viktigt. Man vet om att det är avgörande att tänka till, fundera och verkligen ge det lite eftertanke. Just i dag, i eftermiddag har jag haft nån form av inre rannsakan. Jag har, medans jag lagade köttfärssås till ett smärre fotbollslag, tänkt och känt efter så mycket. Jag har grottat ner mig i känslor, funderingar, tankar, saknad, sorg.... Ja det ville liksom inte sluta, det hade nästan ingen ände.

Mitt val blev då att stänga av o ner lite grann. Jag har den förmågan. Det kan reta upp många me n för mig är det en livsnödvändig förmåga. Utan den skulle jag sjunka djupt ner till diverse läskiga träskmonster allt för ofta. Så nu känner jag mig stabil. Jag ska inte tänka och känna mer i kväll. Jag ska bara slappna av och ta det lugnt. Vila mig i tanken att jag finns här och nu, allt har en mening och att min fullständiga övertygelse är att alla kommer få det de förtjänat i livet. Kanske inte omedelbart men det kommer att bli så.

Vilsamt och lugnt ska jag nu njuta av en vacker kvällshimmel.... Jag som så många andra....

hur högt måste man ropa? Hur högt måste man skrika? När vännen skriker, viftar, ropar och signalerar på alla sätt o vis... Ja då stannar jag givetvis upp. Jag bromsar mig, lyssnar, bekräftar, klappar på och gör mitt yttersta för att ta hand om. Jag vill finnas där på samma sätt som andra har funnits där för mig.

Att "pay forward" är det bästa som finns. Karma, what comes around goes around osv. Det jag gör här o nu kommer att, på något vis betala sig i form av glädje, tillgivenhet, kärlek mm. Jag gör det inte ensam, vi är flera som sluter upp. Det gör det hela lite lättare. Och det som gör det allra lättast är vetskapen om att när man varit i ångestgropen så finns det faktiskt en ljusning.

Så måste det vara. Min drake stiger och stiger för motvinden är rejäl. Gårdagen innebar en chock, kanske årets största. Men gårdagen är förbi, även om svallvågorna långt ifrån stillat sig. Men just nu, kanske för att det är fredag, tänker jag inte drunkna i nåt mörkt vatten. Arg ? javisst, ledsen ? så klart jag är men jag får inte ge upp. Har inte gjort det förr, även om det varit lockande, så jag gör det inte nu heller.

Torsdag, fredag har vi haft sudiedagar på jobbet. Massor av bra saker har jag lärt mig och även varit produktiv genom att tillverka en engelskastig för år 5. Tanken är att eleverna ska kunna hitta var någonstans de är på den här stigen men framförallt ska de kunna se vart de är på väg under det här läsåret. Vi kan aldrig få våra ungar att nå målen om de inte vet vilka de är.

I kväll kommer barnen hem. Nja, bara den ena kommer i dag. Dottern är så pass stor nu att mamma ratas till förmån för pojkvännen. Istället får jag rå om sonen men också grannen. Det är mysigt att laga mat och käka tillsammans med nån man trivs med. 

O vad händer i morgon då? Har inget stort bestämt men ändå lite förslag. Det jag absolut vet är att jag ska tvina ut sonen med mig på en skön hundpromenad.