det är fladder i luften... Kvällen bjuder på vissel o pip från massor av fladdermöss. Jag gillar det, skarpt. Jag älskar fladdermössens högfrekventa pipande. Kvällspromenaderna med hunden är guld värda för jag tycker det är så mysigt.

I kväll har jag haft besök av min älskade arbetskamrat Cissi och hennes supersöta och kloka dotter. Vi käkade lite varma mackor och åt icke hemmagjorda syltkakor. Mörkret lade sig utanför fönstret och allt blev bara så där avslappnat och härligt. När allt känns så där självklart så blir det extra hemskt när de går. Å man vet att det dröjer massor av dagar och veckor innan man ses igen. Sånt gör ont.

Sådana känslor får mig att reflektera över att det finns personer som borde stå mig närmare, som bor närmare och som jag träffar mer sällan. Men allt kan inte hänga på mig. Jag försöker numera tänka som kring utvecklingssamtalen, efter tre inbjudningar så får det va.

När jag kom hem i eftermiddags tog jag med mig Kimmo på en tur här på Söder. Japp, jag måste erkänna. Jag är en sucker för stan. Och när det gäller stan så är söder stället man ska vara på.

Även här, mitt i mittimellanstaden, finns det en vacker natur med färgsprakande höstnyheter. Jag njuter nåt så alldeles över allt det vackra o fina som finns här. Ja, jag har faktiskt bott på landet och jag kan bara säga; där ser man inte skogen för alla träd.

Om man backar ser man helheten. Går man nära ser man de fina detaljerna. Och jag har allt här. Det är liksom magiskt.


I går besökte jag en loppis. Erikshjälpen. Så mycket fint finns där och det kostar nästan inget. Jag var på jakt efter en lampskärm men kom hem med annat. Tyra har önskat sig en tékanna och jag själv var på jakt efter en värmare. Helst i smide. Hittade inte det sistnämnda, bara en i koppar, så jag tog den. O på nåt märkligt sätt så bara passade den med ett klick med tékannan, som handen i handsken.

Så det får funka och duga. Bästa köpet var nog ändå krukan. En stor fin, gammaldags porslilnskruka som jag bara betalade 30 kr för. Varför köpa nytt när man kan hitta saker med själ och hjärta för en bråkdel av priset.

Så fin! Å med barnbarnsbarn till min Mårbackapelargon. Jag blir fnissig o glad i hela kroppen. Vilket fynd!

Funderar lite... Ibland händer det att jag får ett litet andrum, lite tid över. Då är det skönt att bara få luta sig tillbaka och tänka, känna, reflektera och utvärdera. Sådana stunder är nyttiga för mig. Det är då jag liksom landar, laddar och och fylls med ny energi. Iallafall är det ett av de sätt som jag använder mig av för att hitta styrka och kraft. 

Andra sätt att må bra på är ju att vara med människor man älskar eller med sina djur. Djur är ju en enorm källa till kärlek. Och vem mår inte bättre av att älska? Vår katt Ozzy, vår livräddare, har varit med i 5 år nu och oräkneliga är de gånger då han fått både mig och barnen att må bättre. Alla som har häst eller rider vet ju hur fantastisk den samvaron är. Själv är jag lite hästrädd men har varit med en kompis i stallet ett par gånger och hjälpt till att rykta. Bättre terpai finns knappt. Man gör något som är behövligt men också så otroligt behagligt. 

Att vara i naturen ger mig också kraft samtidigt som det gör mig behagligt trött. Jag är ingen person som ger mig ut och vandrar eller hajkar och tältar. Sånt klarar jag inte rent fysiskt och har inte heller det intresset. Jag får erkänna, jag är för bekväm också. För mig räcker det gott att plocka svamp nån timma, eller promenera med hunden. Det är också mysigt att vandra den lagom långa sträckan till Sjöänga och ha med sig en engångsgrill och grilla korv, allra bäst är det tidigt påvårvintern. Eller att tillbringa en dag på en strand eller klippa vid en sjö eller i skärgården.

Att vara nära de jag älskar och tycker om är oslagbart som laddare. När kidsen dyker upp på fredagen, ja då blir det en bomullskänsla i själen. Även om det ibland är jobbigt och konfliktfyllt med tonåringar så mår jag som bäst när de är hos mig. Sen så uppskattar jag små korta avbrott från både dotter och son under mina barnveckor, både för deras och för min skull. 

Ibland, när jag bara är... så låter jag tankarna bara fara fritt. Somliga stunder fladdrar tankarna besvärande ofta till samma ämne, då är det lätt att bli arg och irriterad på sig själv. Speciellt om det är något som jag upplever som ett problem, antingen rent fysisk eller kanse rent mentalt. Just nu har jag insett att det inte är någon idé att tvinga bort tankarna. Jag måste liksom tänka färdigt på saken. Ibland kan en fundering, oro, känsla, tanke, ett problem eller liknande bli väldigt tung. Det känns som om den uppfyller hela ens väsen.

Som att bära ett ok på axlarna, eller ett stort frågetecken. I de lägena är det nog bäst att tänka klart, försöka hitta en lösning eller åtminstone fundera ut ett tillvägagångssätt. Nu börjar det bli svamligt... Men låt säga... Jag kanske känner mig orolig för hur jag ska hinna med allt som ska göras kommande vecka. Den kanske är fylld med måsten som krockar med saker som är roliga och som jag hellre vill göra. Att då gå och älta och älta är så mycket värre än att sätta sig ner och strukturera upp. Det kan innebära att jag är tvungen att stryka några roligheter men jag måste också se till att gallra i de där måstena. För visst är det så att även somliga måsten kan skjutas upp till morgondagen (eller veckan efter). 

Kvalité är bättre än kvantité, i vissa lägen iallafall.