Nu är det sjukstugetider och gåpåkurstider för många på mitt jobb. Nästan alla har någon fråvaro nån dag. I går saknades det 7 av mina arbetskamrater. Vi fick en vikarie! Stessigt för många. Jag var inte värst drabbad men jag blir illa berörd när jag ser kollegor gå på knäna, sönderstressade och mentalt nedbrutna av att aldrig få planeringstid när de ska, inte kunna göra det som de har planerat och att ständigt springa mellan lektioner och rastvärderi. Dessutom detta ständiga konflikthanterande. Här kan det tjafsas och bråkas om stort och smått, ibland undrar jag, hur gör barnen hemma på eftermiddagarna. Har de föräldrar med ute när de leker som ser till att allt går rättvist till, att alla får gunga lika länge osv. Förmodligen inte, å andra sidan så är de intee 140 barn på en enda gård eller lekplats, de kan dessutom gå hem eller nån annanstans om inte leken passar dem. Här måste de vara inom skolans område, även om de inte vill. 

Säkerheten blir tullad på när det fattas så många vuxna. Vi hinner inte ringa hem om en elev avviker från skolan, vilket är direkt farligt. Beslutet blir svårt när valet är att lämna 26 andra elever ensamma i 5-10 minuter när man ska leta efter den försvunna eller kontakta dess förälder. De får iofs ett mess där det står att eleven avvikit. Bättre än inget men tyvärr händer det att det inträffar fem andra incidenter eller konflikter och så glömmer man ringa och reda upp med elev nummer ett, han som försvann. 

Gissa om sådana scenarier är stressande och pressande. Känslan av att aldrig riktigt bli klar, hinna med allt och alla och att sedan ha kunskapsmålen som håsar en i nacken. Jag är glad över att jag inte är klasslärare längre. Med en utmattningsdepression i bagaget och en kronisk rygg/led-sjukdom kommer jag aldrig att klara det mer. Istället får jag göra vad jag kan för att stötta mina kollegor. För ibland har jag möjlighet att gå in och ta en extra rastvärd, avlasta genom att skriva extra anpassningar eller hjälpa till och göra en pedagogisk kartläggning eller ett åtgärdsprogram. 

I dag mår jag något bättre än i går. Nackspärren har släppt lite och då minskar huvudvärken och yrseln. Det är en sådan skön känsla. Jag känner mig med en gång så mycket gladare och starkare. Jag får lust att pyssla lite på hemmaplan och det är väldigt mycket lättare att bemöta de jag har omkring mig med ett leende och en glad röst. 

Min väldigt saknade vän och kollega, Cissi eller Klangen som vi säger i jobbsammanhang, är här i Sverige och hälsar på. Hon tog ju sitt pick och pack, djur, barn och möbler och flyttade till flickvännen i Danmark nu under sommaren. Jag saknar henne så mycket. Visst kan vi prata i telefon och skriva till varandra men det är inte det samma. Jag hoppas verkligen att jag kan få råd och åka och hälsa på henne och hennes fina familj framöver. 

Att känna saknad är annars en fin känsla, att veta om att man är saknad är ännu större. Ibland kan det vara jobbigt men i det jobbiga är det viktigt att man sätter ord på det man känner. Det är så enormt värdefullt att få veta att man är omtyckt, behövd, saknad och framförallt älskad. I går fick jag ett fint mess från en arbetskamrat där det stod, i all sin tydlighet och enkelhet "Jag tycker om dig". Så glad jag blev. Sånt bär man med sig. Det gör att jag känner saknad och givetvis kommer jag alldeles straxt skicka iväg ett litet "hur mår du-mess". Säkerligen kommer det kännas lika viktigt och bra för henne som det gör för mig, när jag är hemma och sjuk. 

Nu önskar jag er alla en fortsatt bra dag, njut av hösten och kom i håg att berätta för de du älskar, tycker om, saknar och behöver att du gör just det. 

Och glöm för allt i världen inte att njuta av naturens vackra höstshow!