Mitt i veckan, igen. De här dagarna som går, eller snarare rusar fram, de är ju de som är livet. Det känns bra. Skrämmande men bra. Det går fort, nästan så jag blir fartblind. Ibland kommer jag på den hemska tanken att om jag lever lika länge som min mamma så har jag mindre än 18 år kvar av livet. Läskigt. Lever jag lika länge som pappa har jag 28 år kvar. Mycket bättre känns det att ha mormor som målbild, för då har jag 58 år kvar. 

Jag tror väldigt mycket på att man måste ta vara på nuet. Inte spara till sen. I den mån det går. Det fattar väl jag med att jag inte kan göra allt nu, men att jag kan avstå tråkiga vardagssysslor till förmån för en trevlig och rolig stund görandes annat. Vem vet, om bara ett par år kanske höftlederna måste bytas ut och då kan det vara slut på både promenader och svampplockning. 

I helgen fick jag en fråga av en vän som gick ut ungefär på att "önskar du aldrig allsköns olycka över människor som gjort dig eller dina barn illa". Och mitt absoluta svar på det är Nej! Jag behöver inte svärta ner mitt inre med sådant. Livet fixar det ändå. Jag har sett det så många gånger. Jag kan lättsamt luta mig tillbaka och se på när boomerangen slår tillbaka på den som kastat. Bildligt talat. 

Hämd verkar ligga så nära till hands för många människor. Framförallt hos de elever jag möter dagligen. Här handlar det om ett öga för ett öga och det där med att vända andra kinden till är helt otänkbart. Vad är det som händer i samhället?

Många vuxna agerar också enligt principen "nu känner jag att jag har rätten att kränka dig för du gjorde ju ditten eller datten". Vart har förmågan att lyssna in tagit vägen? Har allt för många tappat empati och sympati. Om någon tränger sig, kritiserar, snäser eller så, då väljer jag att se det på ett annat sätt. Jag försöker tänka som så; undrar vad hen varit med om som får den att ha så bråttom/vara så sur etc. 

Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Visst är det så. Iallafall när det handlar om personer som borde veta bättre. Bättre vetande är att du med ett leende, en mjuk röst och några uppmuntrande ord kommer oerhört mycket längre än om du väljer att vara offensiv. 

Det smittsammaste jag vet är leenden och skratt. Hjälp mig att smitta världen. Sen att nån kanske tror att jag kommer direkt från hispan bara för att jag ler mot en främling, det kan jag ta. Kan du det? Om du kan det så är det ju svinbra.