På det stora hela har jag haft en toppenhelg. Så klart lämnar den en del att önska, men på det stora hela har det varit kanon. I fredags dök min älskade son upp. Åh, som jag saknat honom. Jag är mån om mina ensamveckor, för det är då jag laddar energi för att orka barnveckorna. Med min smärtproblematik behöver jag massor av egentid då jag kan återhämta mig och bara vara. Jag hade planerat middag men så dök allra bästa grannen, min kära vän Heléne upp och ville bjuda på pizza. Hon är urgullig. Hon vet verkligen hur kämpigt det är att vara ensamstående mamma, både ekonomiskt och känslomässigt. Hon är en person som har kommit att står mig otroligt nära under det dryga år vi har känt varandra.

Lördagen blev en mysig historia. Vi åkte till Erikshjälpen och fyndade för att sedan fika på Helenes dotters jobb. Hon jobbar på ett jättemysigt fik på Ingelstad. Vi passade även på att besöka plantagen. Där shoppade min vän en hel del. Själv hittade jag inte det jag sökte. Åh vilken lycka för mig. När grannen bytte sina växter så fick jag de gamla. Så i dag har jag planterat om dem och duschat av dem. De har nu fått bosätta sig på sonens fönsterbrädan.

Det blev himla mysigt och ombonat. Jag passade även på att plantera om en del pelargoner. Under tiden hjälpte sonen mig att måla om en korg som jag fyndat på Erikshjälpen. Det kommer bli så himla bra när den är klar.

Jag älskar att fynda, fixa och göra om. Om en vecka har jag semester och jag har några projekt som jag tänker genomföra. Jag vill bla måla om och tapetsera garderoben i hallen. Ser det färdiga resultatet framför mig och det kan bli toppen. Det behövs inte mycket för att jag ska känna mig glad. Jag är nog ganska positiv av naturen. Lätt att glädja och göra nöjd. Jag behöver aldrig dyra presenter, resor, smycken och liknande. Ge mig av din tid, låt mig förstå att jag är längtad efter eller saknad, det är sånt som gör skillnad. Jag har flera sådana personer runt mig och det är fantastiskt. Eller som häromkvällen, jag fick ett mess där det stod "Du berör på så många plan" hur fint är inte det. Sen så undrade jag lite på hur men följdfrågorna refuserades.

Det som däremot tär är när jag får känslan av att nån känner sig pressad att träffa mig. Det kan vara närstående, vänner, kollegor, släktingar mfl. Du vet, "aaa, men vi måste ses snart. Vi får se hur vi har det framöver" eller " jag kan inte i dag, men torsdag eller fredag kan gå" Hur värdefull och efterlängtad känner man sig då? Säg hellre då ingenting. Ingen människa vill känna att det är nån form av måste bakom det hela. Varje kvinna vill känna att det är längtan och saknaden som driver på och att man vill ses så snart som. Givetvis vet jag att livet är fullt av hinder och saker som man måste göra men jag vägrar vara ett måste. Då vänder jag ryggen till och öppnar andra dörrar.

Med tanke på vart jag är i livet, ensamstående, tonåringar varannan vecka och med väldigt mkt egentid så vill jag styra upp min fritid. Jag hittar gärna på en massa trevligheter och ofta innebär det att umgås med människor jag tycker om. Jag vägrar att sitta ensam hemma och stirra på väggarna. Istället vill jag fylla mitt liv med glimrande ögonblick och värdefulla stunder. Just nu är det som så att livet är det jag fyller dagarna med, inte tvärtom.

Mitt liv är lite som den här växten. Hjärtan på tråd.....

Mina stunder ska löpa som en länk. Hjärta efter hjärta....