Visst har väl du, liksom jag, många gånger tänkt följande or "det här ska jag vara rädd om". Kanske vi mest tänker på fina och dyra saker men det är ju viktigare med personer och stunder vi upplever. Jag är rädd om mycket. Jag är rädd för mycket också. Den som är värdefullt och viktigt måste man vara rädd om och försiktig med.

Allt för många människor kör på som ångvältar. De säger vad de tycker utan tanke på att det kan såra eller söndra. Allra märkligast är nog de som ena stunden beter sig som trotsiga treåringar och i nästa som om inget har hänt alls. Eller kanske de som är sådana att de "tycker sig ha rätten" till att tjura och bära sig allmänt illa åt. Vi lever ju på 2000-talet och alla vet vi att det är jorden som snurrar runt solen, inte tvärt om. På samma sätt måste alla vuxna begripa att barnen är det man sätter i fokus. Oavsett ålder.

Barn är ett kärt bekymmer och jag möter många dagligen. Att sätta sitt barn i centrum betyder inte att man alltid ska bekräfta att ens barn har rätt eller att det sätt det uppför på är det lämpligaste. Vad som händer med sådana barn kan jag gissa mig till, har ju mött en hel del odrägliga vuxna genom mina dar.

När jag möter nya människor så är jag oftast lite på min vakt. jag gillar att veta var jag har dem innan de får mitt förtroende. Ett sådant måste man förtjäna och blir det en gång raserat är det oerhört svårt att överbrygga igen. Jag hör ändå till den kategori människor som har turen att vara omgiven av människor "att vara rädd om". Det gör att alla de andra som faller utanför min omedelbara närhet inte alls kan göra mig nån skada. Det är en skön känsla och tanke.

Det händer att jag kan tycka synd om somliga här i livet. Jag tänker att de har formats av alltför många motgångar eller annat slitage. Trots det kan jag inte acceptera ologiskt och kränkande beteenden. När jag är på det humöret, lite som i dag, är jag så lättberörd. Det räcker med en reklamfilm eller ett  nyhetsinslag så kommer tårarna. Konstigt, men ibland är det som om hjärtat står med vidöppen dörr. Då vore det braktiskt att kunna öppna ett fönster också så att det blev korsdarag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...