Om man aldrig frågar så får man ju ett ständigt nej. Men om man är så van att få nej att till slut inte har kraft att fråga då? Var och en är ansvarig för att smida sin egen lycka och att sätta upp mål. Det är också individens ansvar att börja agera för att nå sina mål. Jag om någon håller med om allt det där. Tyvärr är det så både för mig och många andra att motståndet är lite väl hårt och att svårigheterna blir väldigt många.

Som ett exempel. Jag skulle väldigt gärna vilja utbilda mig vidare. Det finns en utbildning som jag verkligen behöver för att fortsätta jobba med det jag gör. Läser jag på halvtid så tar den tre år. Men hur i jösse namn ska jag kunna leva på bara min halva lön? Visst, jag kan givetvis ta studielån men då innebär det att jag får ut mindre än när jag är ssk eller om jag vore arbetslös. Dessutom kommer jag ha studielån på över 100 000. Inget roligt alls med tanke på att jag redan har ganska höga lån på CSN. Alltså så kan jag inte nå det här målet, eller drömmen, pga ekonomi. Sen så har vi ju det faktumet att jag aldrig kommer få sånt lönepåslag efter utbildningen att det skulle kunna jämna ut sig.

Jag skulle gärna vilja åka någonstans i sommar men även det blir svårt. Det har varit så ett par år nu. Först var jag himla duktig på att göra utflykter i "närområdet" men nu är det ganska uttjatat. Till Kolmården kan man ju åka många gånger men, ja ni förstår nog problemet med det också.

I dag känns det lite som om jag är i den berömda "pitchen". Och då menar jag inte kunskapsförvirringsgropen utan den av en mörkare karaktär. Jag åker ner i den lite då och då. Sällan nåt allvarligt men det blir tungt i stunden. När det blir så längtar jag bort, eller hem.

Så är det. Hem. Jag har aldrig varit speciellt beroende av nåt hus eller en lägenhet. En kompis till mig köpte ett gammalt hus med sin man. De renoverade och stod i, barnen växte upp där. Sen så separerade de tyvärr. Hon har mått så dåligt över det där huset. Hon saknar, längtar tillbaka och drömmer om det där huset. Jag är inte sån. Nästan var som helst kan det bli hemma för mig bara...

Det där "bara". Det är det som trasslar, knakar och bråkar till det emellanåt. Som nu...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...