Jorå, visst händer det att man känner så emellanåt. Escape! Var finns de här knapparna i verkliga livet. Spola framåt och spola bakåt vore också fint att kunna.

Just nu så funderar jag en del på om det inte vore en bra idé att återuppta min kontakt med vårdcentralens kurator. Tyckte inte att jag hade så mycket att säga den sista svängen jag gick där men... Nu tänker jag på ett annat sätt. Hon kanske skulle kunna lyssna på mina tankar om vaxdukar, sofföverdrag, krassliga barn, gulliga djur och sånt. Känner att jag har så mycket som trängs i mitt inre som vill ut. Det funkar inte att sitta på kalhygget och mala på utan jag behöver en mottagare. Just nu har jag inte det.

I går träffade jag Karro för första gången på allt för lång tid. Det märktes. Jag lät orden flöda likt Tännforsen. Undrar om hon hängde med alls? Det är lite jobbigt att vara ute i ingenstans och känna sig så ensam som jag stundom gör. När jag tänker på det fattar jag inte hur jag överlevde psykiskt under den tid jag var sjukskriven. Kanske kan jag tacka mitt dagboksskrivande och mitt bloggande för det. Nu har jag iallafall mitt jobb med arbetskamrater och så.

Att vara själv är skönt. Att vara ensam när man är själv är ganska läskigt. Och att vara ensam när man är mer än en är jäkligt skrämmande. Jag är ju en kvinna som gillar ord. Jag älskar Skäringers konstruerande av nya uttryck. Hon säger mycket av det jag känner.

Just i kväll känner jag ett behov av att höra att jag betyder något. Att min närvaro och insats väger tungt. Mitt i ensamheten behöver jag få känna att det hela har en mening, att min insats är värd något. Att det är viktigt att det är just jag som är här. Att jag inta bara stoppats in i någon annans sammanhang.

Det är nog det värsta... Känslan av att bara fyllt ett hålrum. Jag har dessutom givits en rejäl portion "det är ditt fel" så därigenom blir livet lite extra tungt.

Mitt mål inför morrondagen är att prat och lyssna. Jag ska ventilera mig så jag kan klara mig på retur kommande vecka. Återvinning är bra.

Om man aldrig frågar så får man ju ett ständigt nej. Men om man är så van att få nej att till slut inte har kraft att fråga då? Var och en är ansvarig för att smida sin egen lycka och att sätta upp mål. Det är också individens ansvar att börja agera för att nå sina mål. Jag om någon håller med om allt det där. Tyvärr är det så både för mig och många andra att motståndet är lite väl hårt och att svårigheterna blir väldigt många.

Som ett exempel. Jag skulle väldigt gärna vilja utbilda mig vidare. Det finns en utbildning som jag verkligen behöver för att fortsätta jobba med det jag gör. Läser jag på halvtid så tar den tre år. Men hur i jösse namn ska jag kunna leva på bara min halva lön? Visst, jag kan givetvis ta studielån men då innebär det att jag får ut mindre än när jag är ssk eller om jag vore arbetslös. Dessutom kommer jag ha studielån på över 100 000. Inget roligt alls med tanke på att jag redan har ganska höga lån på CSN. Alltså så kan jag inte nå det här målet, eller drömmen, pga ekonomi. Sen så har vi ju det faktumet att jag aldrig kommer få sånt lönepåslag efter utbildningen att det skulle kunna jämna ut sig.

Jag skulle gärna vilja åka någonstans i sommar men även det blir svårt. Det har varit så ett par år nu. Först var jag himla duktig på att göra utflykter i "närområdet" men nu är det ganska uttjatat. Till Kolmården kan man ju åka många gånger men, ja ni förstår nog problemet med det också.

I dag känns det lite som om jag är i den berömda "pitchen". Och då menar jag inte kunskapsförvirringsgropen utan den av en mörkare karaktär. Jag åker ner i den lite då och då. Sällan nåt allvarligt men det blir tungt i stunden. När det blir så längtar jag bort, eller hem.

Så är det. Hem. Jag har aldrig varit speciellt beroende av nåt hus eller en lägenhet. En kompis till mig köpte ett gammalt hus med sin man. De renoverade och stod i, barnen växte upp där. Sen så separerade de tyvärr. Hon har mått så dåligt över det där huset. Hon saknar, längtar tillbaka och drömmer om det där huset. Jag är inte sån. Nästan var som helst kan det bli hemma för mig bara...

Det där "bara". Det är det som trasslar, knakar och bråkar till det emellanåt. Som nu...