... eller nåt sånt. Jag har sovit på resårmadrasser med fjädrar som äter sig in i min kropp. Morgonbadet är mer ett måste än något jag gör för att jag vill. Ryggen har spökat och väckt mig på natten vilket gör mig trött på dagarna. Å då... Som en riktig gentleman, eller prins, dyker han upp med en fantastisk madrass åt mig. Efter ett "provligg" kan jag gissa att jag kommer sova som klubbad.

I dag har jag haft förmånen att vikariera för en kollega som är klassföreståndare i årskurs 4. Jösses vad kul. Jag saknar ibland att ha egen klass så det är gött att få låna. Vi har haft supertrevligt, roligt och kanske lite mer pratigt än vanligt. Jag kommer få vara med dem i morron också. Då ska vi fortsätta jobba med De Bonos tänkande hattar. Jag bara älskar den tanken när det gäller att få eleverna att kunna se på en sak från sex olika håll. De var helt med på noterna och jag bara känner att jag verkligen valt rätt yrke.

Efter jobbet kom min älskade faster hem till mig. Med sig hade hon fyra lådor kålpudding. Underbart! Dessutom hade hon lagat middag i form av torsk med fänkål och purjolök. Bortskämd?! Kanske lite eller.... Nej, egentligen inte. Det är inte många gånger i mitt liv något sånt har hänt. Jag är ju den som brukar vårda, sköta, bjuda och ta hand om.

Ibland tänker jag på en sak som allra finaste syster sagt. Att nu måste det väl ändå vara min tur, min tur att hitta nån som bryr sig om... På riktigt. Och kanske är det så att jag gjort det.

Nu är det dags för mig att ta den underbaraste av håriga killar med på en kvällstur. Sen ska jag klättra upp i min säng, på riktigt att jag får klättra, och ringa ett gonatt-samtal.

I morron är det fredag vilket betyder att mina underbara barn kommer hem. Tyratösen ska ha övernattande kompis och jag tycker det är helmysigt. Elis och jag kanske hyr en film eller bara hänger lite framför tv:n. Men för nu säger jag "Tack o gonatt och adjö för besväret". På riktigt!

Vilken härlig helg jag haft. Jag tänker på min lilla tjejträff. Jösses vad kul vi hade. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vilken glädje och rikedom, att ha så fina vänner att omge sig med. Söndagen blev en seg historia, det är ju lite så det blir. Man får betala priset för en rolig gårdagskväll. När jag vaknade på morgonen var jag på ett strålande humör. Även det hade sin förklaring.

Resten av söndagen tillbringades med att röja lite, tvätta, kolla på gamla Gleeavsnitt och nån märklig film med Jim Carrey som homosexuell bedragare. Lite förberedelser inför måndagens möten, lektioner och uppdrag lyckades jag också få till. I dag är det en lång dag på jobbet då vi har föräldramöte. Tur för både mig och Kimmohunden att Tyratösen är hos mig lite extra och kommer direkt hem efter skolan för att rasta honom. Det är väldigt mysigt när barnen kommer lite utöver det vanliga till mig. Jag tycker att veckorna utan barn är lite trista.

Ensamveckorna försöker jag göra sånt som jag inte hinner med annars. Jag lägger gärna en hel del tid på att umgås med vänner och kanske hinna med en dejt. Planerna för nästa barnfria helg är redan klara. Det känns väldigt bra. På lördagen är det dessutom kulturnatten i stan och vi ska ut och kolla in det kulturella utbudet. Förmodligen kan det bli en öl eller två också.

Nu är min lilla paus över och det är dags att arbeta lite igen.

Jösses... Att bry sig. Att lyssna. Att vara lyhörd. Att ta vovven på promenad så här dags. Det är tamejtusan fina grejo, å så är det nu.

Jag får uppleva det finaste av fina

Tack M.

Jag kommer på mig själv att gå omkring och småle på dagarna. Känslan är så jäkla stark. Jag har känt den förr, ingen ny känsla alls. Men som jag saknat den. Trodde en tid att jag helt förlorat förmågan men inte då....

Hur ska jag förklara... Enklast är nog att säga att jag är förälskad, kär, lite bland molnen. I vem???

Inte i nån utan bara i livet. Och det är inte så bara alls. Helt plötsligt kan jag bara vara stilla i nuet. Skratta i stunden och njuta av vänners, elevers, föräldrars och barns värme och generositet. Jag får dagligen energipåfyllnad och orkar så mycket mer än på länge. Jag är inne i nån form av boostande snöbollseffekt. De problem jag möter känns mer som utmaningar än problem.

Vi är snart halvvägs mot helgen. Då blir det tjejfest med övernattande vänner. Å så mysigt det ska bli.

Trött, tröttare.... När hunden blir magsjuk mitt i natten får matte vakna och vaka. Så det har varit en trött dag på jobbet. Inte hela tiden men efter 13 var jag så trött att jag kände hur ögonen gick i kros när jag lyssnade på tragglandet av läsläxor. Det får bli en rask promenad så att jag vaknar till och kan fortsätta hålla familjeföretagets logistik i rullning.

Det är onsdag i dag, underbart. Eller hur?!

Mysiga nätter o härliga mornar. Mina killar gosar till det lite hos mig. Inte brevid varandra utan på vardera sidan. Å vad jag älskar dem!

Jag har ju skaffat mig vanor och rutiner sen jag flyttat in till stan. Kanske lite för väl. Man ska ju aldrig gå samma vag vid samma tid och... Ja, ni hajar.

I kväll, tog jag som vanlig ut vovven vid tio över nio. Jag gick, nästan, min vanliga runda. På hemvägen går vi alltid förbi den bästa pizzerian. Kimmo känner sig hemma och går i förväg. Framme vid dörren, som alltid är öppen, till pizzerian, stannar han. Jag hör på lång väg: "Här är hunden, hunden ska ha mat!" Jösses vad fnissig jag blev. Lite Lady och Lufsen över det hela.

När jag kommer fram så står där både pizzabagaren och hans vän. Det blir bråttom och Kimmo serveras underbart doftande, ljummet kebabkött. Jag själv fick en rejäl uppraggning av pizzabagarens vän. Lite gulligt faktiskt. Han hade "väntat och väntat" på mig. När jag vänligt och bestämt avböjde hans nummer för att "jag är lite blyg" (ja, jag vet, jag ljög. Blyg finns inte i mitt vokabulär) så gav han mig en lapp med sitt namn och nummer.

Hur jäkla gulligt är inte det. Tänk dig. Där har han väntat och förberett sig på att jag ska komma förbi, så som jag gör varje dag mellan nio och tio. Lite rörande gulligt nästan. Det som totalt köpte mig var när pizzabagaren sa "och Kimmo ska komma i morron och alla dagar, han ska alltid äta min mat". Känn på den!

Jag kommer att gå till sängs med en fniss i hjärtat och en hund som är mätt på kebabkött. Skönt är också att jag nu har fått ett par fina vänner i kvárteret som har koll, som vet att jag finns och som kommer sakna mig om jag uteblir.

"Man ska vara försiktig med det man önskar... Det kan gå i uppfyllelse." Med lite tryck i rösten skulle citatet kunna kännas skrämmande. Lägg en slöja av ironi så kan man dra på munnen. Jag är oftast försiktig med vad jag önskar. Eller otydlig... Jag vet ju vad jag vill ha, vart jag vill nå, hur jag vill må och vad jag vill göra. Det är bara det att jag lärt mig att stå tillbaka. Helt omärkligt. För länge sedan lovade jag mig själv att börja om och bli tydligare. Det gick inte. Hade jag varit det, hade en lång sträcka på min livspromenad blivit "ogådd". Alla erfarenheter är inte goda men jag försöker lära mig av dem. Ärlighet är svårt. Om min ärlighet sårar den jag tycker om... Ja då modifierade jag.

Jag skrev det redan i min gamla blogg och gör det nu igen.... Jag tapetserar aldrig om ett rum med samma tapet. Det sammanfattar mitt liv, just nu, ganska bra. Jag har en kappsäck fylld med så många fina stunder och vackra minnen att jag kommer hållas varm många kalla höst och vinterkvällar. De fångar mig och får mig att både skratta, gråta och le.

Ibland kan jag verkligen känna mig som jag är ute på en riktig resa. Jag möter svårigheter och trasslar in mig i sånt jag inte tar mig ur. Inte utan hjälp. Vilken hjälp jag fått de senaste månaderna! Vad duktigt jag har bett om hjälp. En ny sida av mig. Eller kanske en sida som livet krävde att jag tog fram. Älskade Karro, hur många gånger har jag inte flytt hem till dig? Svagt tycker somliga men för mig behövdes det. A safe haven. Bara vara utan krav. Och som mina finaste fina har uppskattat dig och din familj. Nu känns det ganska bra att ha fast mark under fötterna och inte kräva katastrofutryckningar.

Gittan och Nicke, herregud!, hur goa och omtänksamma kan människor bli? Vilken förebild ni är för barn, barnbarn och oss andra. Å, vad mamma och pappa hade älskat att vi fått sån fin kontakt. Jag kommer aldrig glömma stunden då jag storgråtandes blev hållen om och bara fick vara. Trots papegojan i bakgrunden.

Och så största storebror.... Tack! Ingen annan har kunnat hjälpa mig mer än du, där och då....

Livet ger och tar. Under en lång tid så kände jag att det togs mer ifrån mig än det gav. Nu kan jag se att jag haft fel. Jag har fått så otroligt mycket. Se bara på var jag är i dag. Lugn, ro, stillhet... När jag vill det. Närhet och omtanke, från så många håll. Sen så finns givetvis de där läskiga, svarta hålen. Det är inte själva hålen som skrämmer mig längre utan monstren som finns där i. Jag har varit ganska sopig på att känna igen dem innan det är försent. Men man är aldrig för gammal för att lära sig sitta.

Så här på torsdagskvällen känner jag mig väldigt tillfreds. I morron kommer Tyratösen. Vi ska i väg på en träff med hennes kompisar och deras mammor. Nytt för mig. Jag har konstigt nog varit så himla tveksam till det innan men... Jag förstår varför. Jag var så himla sliten både till kropp och själ att jag bara orkade med det absolut nödvändigaste. Jag orkade inte ens ha roligt.

Sen så har jag mina godingar en hel vecka. Lovely. Endast de som gått en mil i mina skor kan döma mig eller förstå varifrån jag kommer och vart jag är på väg.

Fluffiga och flyktiga... Kanske de vackraste och mest perfekta blommor som finns och med en livsvilja utöver det vanliga. Lite som jag.