Jag har ju skaffat mig vanor och rutiner sen jag flyttat in till stan. Kanske lite för väl. Man ska ju aldrig gå samma vag vid samma tid och... Ja, ni hajar.

I kväll, tog jag som vanlig ut vovven vid tio över nio. Jag gick, nästan, min vanliga runda. På hemvägen går vi alltid förbi den bästa pizzerian. Kimmo känner sig hemma och går i förväg. Framme vid dörren, som alltid är öppen, till pizzerian, stannar han. Jag hör på lång väg: "Här är hunden, hunden ska ha mat!" Jösses vad fnissig jag blev. Lite Lady och Lufsen över det hela.

När jag kommer fram så står där både pizzabagaren och hans vän. Det blir bråttom och Kimmo serveras underbart doftande, ljummet kebabkött. Jag själv fick en rejäl uppraggning av pizzabagarens vän. Lite gulligt faktiskt. Han hade "väntat och väntat" på mig. När jag vänligt och bestämt avböjde hans nummer för att "jag är lite blyg" (ja, jag vet, jag ljög. Blyg finns inte i mitt vokabulär) så gav han mig en lapp med sitt namn och nummer.

Hur jäkla gulligt är inte det. Tänk dig. Där har han väntat och förberett sig på att jag ska komma förbi, så som jag gör varje dag mellan nio och tio. Lite rörande gulligt nästan. Det som totalt köpte mig var när pizzabagaren sa "och Kimmo ska komma i morron och alla dagar, han ska alltid äta min mat". Känn på den!

Jag kommer att gå till sängs med en fniss i hjärtat och en hund som är mätt på kebabkött. Skönt är också att jag nu har fått ett par fina vänner i kvárteret som har koll, som vet att jag finns och som kommer sakna mig om jag uteblir.

"Man ska vara försiktig med det man önskar... Det kan gå i uppfyllelse." Med lite tryck i rösten skulle citatet kunna kännas skrämmande. Lägg en slöja av ironi så kan man dra på munnen. Jag är oftast försiktig med vad jag önskar. Eller otydlig... Jag vet ju vad jag vill ha, vart jag vill nå, hur jag vill må och vad jag vill göra. Det är bara det att jag lärt mig att stå tillbaka. Helt omärkligt. För länge sedan lovade jag mig själv att börja om och bli tydligare. Det gick inte. Hade jag varit det, hade en lång sträcka på min livspromenad blivit "ogådd". Alla erfarenheter är inte goda men jag försöker lära mig av dem. Ärlighet är svårt. Om min ärlighet sårar den jag tycker om... Ja då modifierade jag.

Jag skrev det redan i min gamla blogg och gör det nu igen.... Jag tapetserar aldrig om ett rum med samma tapet. Det sammanfattar mitt liv, just nu, ganska bra. Jag har en kappsäck fylld med så många fina stunder och vackra minnen att jag kommer hållas varm många kalla höst och vinterkvällar. De fångar mig och får mig att både skratta, gråta och le.

Ibland kan jag verkligen känna mig som jag är ute på en riktig resa. Jag möter svårigheter och trasslar in mig i sånt jag inte tar mig ur. Inte utan hjälp. Vilken hjälp jag fått de senaste månaderna! Vad duktigt jag har bett om hjälp. En ny sida av mig. Eller kanske en sida som livet krävde att jag tog fram. Älskade Karro, hur många gånger har jag inte flytt hem till dig? Svagt tycker somliga men för mig behövdes det. A safe haven. Bara vara utan krav. Och som mina finaste fina har uppskattat dig och din familj. Nu känns det ganska bra att ha fast mark under fötterna och inte kräva katastrofutryckningar.

Gittan och Nicke, herregud!, hur goa och omtänksamma kan människor bli? Vilken förebild ni är för barn, barnbarn och oss andra. Å, vad mamma och pappa hade älskat att vi fått sån fin kontakt. Jag kommer aldrig glömma stunden då jag storgråtandes blev hållen om och bara fick vara. Trots papegojan i bakgrunden.

Och så största storebror.... Tack! Ingen annan har kunnat hjälpa mig mer än du, där och då....

Livet ger och tar. Under en lång tid så kände jag att det togs mer ifrån mig än det gav. Nu kan jag se att jag haft fel. Jag har fått så otroligt mycket. Se bara på var jag är i dag. Lugn, ro, stillhet... När jag vill det. Närhet och omtanke, från så många håll. Sen så finns givetvis de där läskiga, svarta hålen. Det är inte själva hålen som skrämmer mig längre utan monstren som finns där i. Jag har varit ganska sopig på att känna igen dem innan det är försent. Men man är aldrig för gammal för att lära sig sitta.

Så här på torsdagskvällen känner jag mig väldigt tillfreds. I morron kommer Tyratösen. Vi ska i väg på en träff med hennes kompisar och deras mammor. Nytt för mig. Jag har konstigt nog varit så himla tveksam till det innan men... Jag förstår varför. Jag var så himla sliten både till kropp och själ att jag bara orkade med det absolut nödvändigaste. Jag orkade inte ens ha roligt.

Sen så har jag mina godingar en hel vecka. Lovely. Endast de som gått en mil i mina skor kan döma mig eller förstå varifrån jag kommer och vart jag är på väg.

Fluffiga och flyktiga... Kanske de vackraste och mest perfekta blommor som finns och med en livsvilja utöver det vanliga. Lite som jag.