Jag kommer på mig själv att gå omkring och småle på dagarna. Känslan är så jäkla stark. Jag har känt den förr, ingen ny känsla alls. Men som jag saknat den. Trodde en tid att jag helt förlorat förmågan men inte då....

Hur ska jag förklara... Enklast är nog att säga att jag är förälskad, kär, lite bland molnen. I vem???

Inte i nån utan bara i livet. Och det är inte så bara alls. Helt plötsligt kan jag bara vara stilla i nuet. Skratta i stunden och njuta av vänners, elevers, föräldrars och barns värme och generositet. Jag får dagligen energipåfyllnad och orkar så mycket mer än på länge. Jag är inne i nån form av boostande snöbollseffekt. De problem jag möter känns mer som utmaningar än problem.

Vi är snart halvvägs mot helgen. Då blir det tjejfest med övernattande vänner. Å så mysigt det ska bli.