Har du någon gång varit med om att saker och ting, livet och sånt, känns så jäkla bra att du blir rädd? Man liksom fylls av en känsla att ha missat något eller en väntan på den stora smällen?! Så här bra kan det väl inte få vara? Jag har känt det förr och blir irriterad på att jag inte bara kan njuta fullt ut av allt som händer och sker.

Jag vet att för ett par år sen sa jag  kaxigt för mig själv att "nu jäklar har jag medvind och flyt, nå ska jag bara njuta av åkturen". Det är sällan bara behagligt i livets berochdalbana. Den vetskapen får mig att ta det lite försiktigare med lyckoruset. På gott och ont.

När jag nu summerar den gånga helgen och kommer fram till att det är den bästa det här året så känns det ganska skönt. Jag har blivit ompysslad och bortskämd, skrattat tills tårarna rinner, dansat mig till träningsvärk, mött nya människor, umgåts med släkt och riktigt trogna vänner. Jag har även "bara fått vara". Ligga på soffan med gårdagens smink runt ögonen och en stark arm runt min midja,  småsova och slötitta på en film. Jag har ätit skräpmat och druckit för många drinkar, allt detta i en underbart salig helgröra.

Jag gillar det, mycket. Känslan av att vara välsignad blir väldigt framträdande. När lyckan bubblar inom mig så är det givetvis också med en förhoppning att jag ska få fortsätta att må och känna så här. Jag lägger absolut inte mitt liv i händerna på någon annnan. Jag är själv ansvarig för hur jag har det och hur jag tar det.

Men jag måste bara säga att jag gärna fortsätter vandra den här vägen, leva det här livet. Jag tycker nämligen att det är helt underbart och utsikten är en av de finaste jag sett.