Jag ska inte påstå att jag är stressad snarare lite vimsig och ofokuserad. jag får springa många gånger fram och tillbaka i skolkorridoren för att få med mig alla papper, böcker, pennor, dator mm. Jag lägger bort, jag glömmer hämta och jag får gå ännu en vända. Men nu tror jag att allt har börjat falla på plats. En kort paus sen ett litet ryck och så är det tid för hemgång och fredagsmys.

Ingen bra dag i dag. Jag har ont. Jätteont! Jävla skitkropp. Den gör inte som jag vill. Jag var ju på G. Varför detta. Nu skulle det ju vända och jag skulle bara må fint. När det onda sätter in så börjar själen fladdra. Oro och ångest kommer som ett brev på posten. Inget konstigt egentligen. Allt hänger i hop. När kroppen kämpar så äter det serotonin och med det som bristvara kommer darret och ängsligheten.

Eftersom jag vet allt det här kan jag ändå ta det med en viss ro. Men samtidigt börjar jag fundera vad som krävs nu, för att vända det helt. Vad är det nu för buggar som ska fixas? Hmm, har mina funderingar. Får mina råd men... Jag vet inte.

Jag behöver få vara glad, jag behöver få vila, jag behöver få känna mig behövd, jag måste få använda mina kunskaper, jag måste få undervisa, jag måste få vara JAG.

När tappade jag bort mig själv? När gick jag vilse? När försvann jag?

Fast jag är nog egentligen inte helt försvunnen. Jag finns ju här. Mia, den konflikträdda. Som startar tumult och sen bara drar. Mia som gärna drar sexuella och bisarra paralleller. Mia som skrattar galet mycket. Mia, hon som finns där, som så gärna lyssnar, kommer med råd och vill vara klok. Mia, som misslyckats med så oerhört mycket att hon kan få vem som helst att känna sig lyckad.

Men, Mia har också förmågan (jävligt konstigt att prata om sig själv i 3:e person) att se storheten i sig själv och i de glimrande ögonblicken. När glammet avtar och dammet lägger sig är det dags för omtänk. Och omtänk är nåt jag ska fokusera på de närmaste dagarna. Jag börjar se klart kring somligt. Och det i sin tur får mig att förstå att det är dags för nydaning.

Att ligga på is är liksom inte min grej för jag vill ständigt brinna.

I dag känner jag verkligen att jag lever. Både kropp och själ känns. Det är ok. Somliga dagar är det så. Efter en vakennatt, en för lång promenad i går, efter lite för mycket längtan och lite för starkmat så känns det att jag lever. trots det eller kanske just därför ar jag kommit på mig själv att vandra längs korridoren på jobbet med ett leende på läpparna. nu är jag på G, nu är vi alla på G. Den samhörighet som jag känner på min arbetsplats önskar jag att alla kunde få känna när de stiger in på jobbet en regnig måndagsmorgon. Så var det i går, jösses i havet vad det vräkte ner när jag på 8 minuter tog mig till jobbet på min cykel. Tur att jag rotade fram ett regnställ innan jag gav mig i väg på morgonen. När jag skulle hem var det en lätt match. 5 minuter utan minsta ansträgning.

I morse var vädret strålande men luften var mer än sval. Jackan åkte på och jag blev inte särskilt svettig. Ganska nice det med. I dag har jag fått prata mycket med kloka kollegor om ett av de skolämnen som ligger mig varmast om hjärtat. Engelska. Det finns så mycket bra tips och idéer på nätet, både i form av olika facebookgrupper och andra forum. En hel del känns överkomligt medans andra saker kräver lite mer av en för att göra det till sitt eget. Flippade klassrum verkar väldigt spännande och givande. Det måste jag lära mig mer om.

Tänk att det liksom aldrig kan ta slut. Ingen kan bli färdiglärd och ingen kan bli klar. Världen är full av saker man behöver/måste/vill/kan lära sig. Jag lär mig nya saker varje dag. Helt fantastiskt. En del saker fastnar lättare än andra. Somligt måste liksom nötas in och vissa saker känns omöjligt att hålla rätt på. Lösenord och koder är för överjävligt att komma i håg och hålla i sär. Dessutom måste de ju bytas ut med jämna mellanrum och det är inte alltid som det funkar att bara lägga till en siffra bakefter. Nej, en bättre strategi måste jag utarbeta för att hålla rätt på det.

Hur gör du? Och framförallt, vad har du lärt dig i dag?

Jag börjar bli rätt bra på det här. Att bara flyta med. Inte alltid men som nån form av återhämtning. Slappa när jag vill, sova lite mitt på dagen, äta när kroppen vill, ta en kort eller lång promenad när kropp och själ vill. Jag flyter med, jag gillar läget, jag trivs och mår bra.

Givetvis kommer det svallvågorna av galen längtan, av lite melankoli, lite vemod och så vidare. Jag vet dock att alla de där känslorna också är bra för mig. Ingen kan vara på topp och lycklig hela tiden. Utan mörker skulle vi aldrig uppskatta ljuset. Jag vill ha hela färgskalan, hela spektrat; röd, orange, gul, grön blått, indigo och violett. Regnbågssprakande.

Jag känner inte alls dåligt samvete eller "jag borde" inför mitt slappa "go with the flow". Djuren mår bra, golven är skapligt dammfria, tvättkorgen tom, lakanen fräscha, blommorna på balkongen blommar, mat finns i kyl och frys och mitt i allt detta känner jag mig väldigt ostressad och avslappnad trots att jag inte slitit med vare sig det ena eller andra.

I kväll fanns alternativ att både gå ut och ta en öl eller två eller att bli bjuden på grillat men jag valde nåt helt annat faktiskt. Jag valde att vara själv. Inte ensam men själv. Jag och mina två håriga grabbar har en skön lördagskväll i lugn och ro. Långpromenad (för mig iaf) med hunden, lång mysstund med kissen där jag borstade bort en mindre kattunge. Jösses vad han hårar, min Ozzy, nästan så jag kan bygga en ny kattunge varje dag. Jag har haft tid att göra hårinpackning, raka båda benen(en lyx för alla småbarnsmammor!), kladdat ansiktet fullt med en mentoldoftande ansiktsmask, dricka kaffe jättelångsamt på balkongen, tagit ett fotbad och filat bort både smuts och hårdheten, pratat strunt och viktigheter i telefon med både släkt och vänner.

Jag har njutit av min själviska dag. Samtidigt så har jag låtit längtan och fantasin finnas med. Det finns två fina små människor som är väldigt saknade av mig just nu. Jag känner mig ganska tom utan mina barn men jag har lärt mig hantera det allt bättre för varje dag som går. När jag vet att de har det bra så mår jag bra. De måste inte vara med mig hela tiden. Nu har de semestrat med sin far och jag tror att de har haft det toppen. Jag är tacksam att barnens far kan erbjuda dem allt det jag inte har förmåga att bjuda på. Jag har istället fått bli den där mamman som alltid bjuder på hemlagat, som står för närheten till djur och som finns nära. Jag är ju ledig på nästintill alla lov. Med mig får de kvantitet och på andra sidan kvalité. Fast, jag vill gärna tro att jag håller ganska bra kvalité också.

Det som kanske är svårast för mig är att sova ensam, i en stor säng. Jag har en dubbelsäng, mitt i sovrummet. Det finns alltså ingen vägg jag kan backa intill. Det finaste, skönaste, mysigaste och kärleksfullaste jag vet är att bli "skedad". Att få backa intill. Min rygg mot en varm mage, en arm runt min midja och mitt ena brös omslutet av en stark hand. Kanske låter det galet eller nojiga men just det skänker mig en oerhörd trygghet. Det är både kärlek och förtroende i ett.

När jag bodde själv förra gången hade jag som ett flickrum. Jag somnade oftast med ryggen mot väggen. Det ingöt trygghet och lugn. Kanske är jag mer landad nu eller så är sängträngseln lite större. Här finns all möjlighet att skeda med både hund och katt. ?

Snart är det dags att gå kvällsrundan med vovven. Det är ganska skönt ute. Luften är lite svalare och regnet hänger i luften. Sen är det sovdags för i morgon är dagen då mina fina barn kommer åter. Innan dess så ska jag bli bjuden på lunch av min älskade kusin och faster. Små saker att se fram emot fast för mig är de oerhört viktiga och stora.

Jag önskar er nu en bra lördagskväll och att ni, precis som jag, ska känna att allt är bra och ok.

Kram

PS! Livet är lite som vågorna efter en båt. Rätt var det är får man sig en kalldusch men det är rätt gött t med. DS!

Nu så är den här. Den allra sista semesterdagen. Det känns helt ok. Jag är utvilad, mentalt förberedd och laddad. Kan man bli annat när världens bästa jobb väntar en? Detnfinns dock en sak jag önskar mig och det är lite svalare väder. Huset jag jobbar i blir galet varmt och all luft bara försvinner och då gör tankeförmågan det med.

Att börja på en fredag kan väl verka hur knasigt som helst men det är ganska lyxigt tycker jag. Mjukstart och fredagsfeeling bums. Nu borde jag nog släcka men jag känner mig inte sådär jättetrött än. Kanske ska jag lyssna på nån podcast och långsamt komma till ro.

Hur som... Jag känner mig glad, förväntansfull och stark.

I dag är det dan före dan före jobbaredagen. Ganska så gött mos. Jag ser verkligen fram emot att återgå till vardagen även om jag njutit och mått oerhört bra av min långa ledighet. Det har hänt så mycket bra den här sommaren. Det har också varit en massa tid då det inte hänt så mycket alls. Precis det jag behövt. Tid att vila, läsa, lyssna på bok, promenera planlöst, ta små städryck, kvällsdopp, umgås med släkt och vänner och nära och kära.

Temperaturen ute har sjunkit tio grader. Njutbart! I dag är dagen jag ska glida ner i långbyxor. Japp, ni läste rätt. Ser fram emot det. Har saknat det. Saknat att kunna röra mig utan att bli kladdig över hela kroppen. Att svettas knasmycket i armvecket, knäveck och alla andra veck gör mig helt väck.

Planerna för dagen är att låta hårfärgen betta, styra upp mitt hem någorlunda, ta en promenad med en gammal kollega, sen så finns det utrymme för fler trevligheter om jag skulle ramla över dem. Jo, just det. Det är ju lillördag och i morgon är det min sista jobbfria morgon så något gott att äta och ett glas vin eller två låter som en bra idé. För visst är det bara en skröna att man inte får dricka alkohol när man äter antibiotika? Får nog googla det där.

Det här med "att ta lärdom" det är en jobbig historia. Lite som att vara fast i mellanmjölkensland. Lyssna till andra, ta lärdom, lär av andras misstag osv. Det funkar inte. Inte för mig iallafall. Jag måste liksom in, i, och gegga runt som om jag slafsar runt i Hultfredslervällingen. Det hjälper Nada att nån berättar att det är kladdigt och kallt, äckligt och illaluktande. Jag måste dit själv och grotta ner mig.

Jag önskar att jag skulle kunna ta lärdom. Lite sådär som man gör med beskrivningar på hyllan Ivar från IKEA. Tro inte att du fixar det själv, för satan i gatan vad blåst du kan bli. När hyllan är uppe o du står kvar med femton skruv, tio träplugg och två stag. Ja, det är så dags då att försöka räta ut det som i tidigt stadie blivit böjt.

När radion maler på, när livet känns långsammare än sjörapporten (var ligger eg Norra Kvarken?) då är det daga att ge hela skiten ett finger och greppa det som är viktigast i nuläget. Allt är föränderligt och förgängligt, jorden snurrar på, men alla våra liv har en osannolik förmåga att snurra in sig i oförklarligheter.

Jag kan inte, hur gärna jag än vill, lära av andras dumheter. Jag kan lyssna till dem och försöka tänka ut bättre sätt att lösa trassligheterna på. Men mina egna bekymmer är jag själv chef över.

Ja, hur har det egentligen gått sen sist? Det har gått. Både upp och ner. Jag har fått många glittriga minnen att stoppa i kappsäcken. Möten med helt nya människor. Möten med släktingar som jag inte sett på så länge att jag inte ens minns riktigt när det var. Minst 35 år sedan jag så min kusin och 15 år sedan jag såg min faster. Tänk att människor kan mötas och "bygga broar", hitta gemensamma nämnare och faktiskt gilla olikheter trots åldersskillnad och geografiskt avstånd. Sånt är jäkligt spännande.

I dag har jag nog haft en av årets bästa dagar. Jag har varit i skärgården. En av mina absoluta favoriter är nog Ådskär. Ljuset, klipporna, havet, horisontlinjen... ja, allt det där tilltalar mig enormt. Får jag uppleva det tillsammans med någon jag kan skratta med så som jag gjort i dag, ja då är det en tiopoängare.

En annan pärla i skärgården är Harstena. Helt magisk. Litet, pittoreskt, med sevärdheter som "den stora eken", trankokeri och en insjö med näckrosor i. Fantastiskt! Helt glimrande att man kan ta sig dit med östgötatrafiken om man inte har egen båt.

Nu när dagen slår över till kväll hoppas jag verkligen att temperaturen sjunker litegrann. Det är snudd på olidligt nu. Kvällspromenaden med Kimmo får vänta en liten stund till. Han uppskattar promenaderna mer när det är svalare ute.

I morron väntar än ny dag med nya utmaningar, nya möten och kanske överraskningar. Det ser jag fram emot.