Jag börjar bli rätt bra på det här. Att bara flyta med. Inte alltid men som nån form av återhämtning. Slappa när jag vill, sova lite mitt på dagen, äta när kroppen vill, ta en kort eller lång promenad när kropp och själ vill. Jag flyter med, jag gillar läget, jag trivs och mår bra.

Givetvis kommer det svallvågorna av galen längtan, av lite melankoli, lite vemod och så vidare. Jag vet dock att alla de där känslorna också är bra för mig. Ingen kan vara på topp och lycklig hela tiden. Utan mörker skulle vi aldrig uppskatta ljuset. Jag vill ha hela färgskalan, hela spektrat; röd, orange, gul, grön blått, indigo och violett. Regnbågssprakande.

Jag känner inte alls dåligt samvete eller "jag borde" inför mitt slappa "go with the flow". Djuren mår bra, golven är skapligt dammfria, tvättkorgen tom, lakanen fräscha, blommorna på balkongen blommar, mat finns i kyl och frys och mitt i allt detta känner jag mig väldigt ostressad och avslappnad trots att jag inte slitit med vare sig det ena eller andra.

I kväll fanns alternativ att både gå ut och ta en öl eller två eller att bli bjuden på grillat men jag valde nåt helt annat faktiskt. Jag valde att vara själv. Inte ensam men själv. Jag och mina två håriga grabbar har en skön lördagskväll i lugn och ro. Långpromenad (för mig iaf) med hunden, lång mysstund med kissen där jag borstade bort en mindre kattunge. Jösses vad han hårar, min Ozzy, nästan så jag kan bygga en ny kattunge varje dag. Jag har haft tid att göra hårinpackning, raka båda benen(en lyx för alla småbarnsmammor!), kladdat ansiktet fullt med en mentoldoftande ansiktsmask, dricka kaffe jättelångsamt på balkongen, tagit ett fotbad och filat bort både smuts och hårdheten, pratat strunt och viktigheter i telefon med både släkt och vänner.

Jag har njutit av min själviska dag. Samtidigt så har jag låtit längtan och fantasin finnas med. Det finns två fina små människor som är väldigt saknade av mig just nu. Jag känner mig ganska tom utan mina barn men jag har lärt mig hantera det allt bättre för varje dag som går. När jag vet att de har det bra så mår jag bra. De måste inte vara med mig hela tiden. Nu har de semestrat med sin far och jag tror att de har haft det toppen. Jag är tacksam att barnens far kan erbjuda dem allt det jag inte har förmåga att bjuda på. Jag har istället fått bli den där mamman som alltid bjuder på hemlagat, som står för närheten till djur och som finns nära. Jag är ju ledig på nästintill alla lov. Med mig får de kvantitet och på andra sidan kvalité. Fast, jag vill gärna tro att jag håller ganska bra kvalité också.

Det som kanske är svårast för mig är att sova ensam, i en stor säng. Jag har en dubbelsäng, mitt i sovrummet. Det finns alltså ingen vägg jag kan backa intill. Det finaste, skönaste, mysigaste och kärleksfullaste jag vet är att bli "skedad". Att få backa intill. Min rygg mot en varm mage, en arm runt min midja och mitt ena brös omslutet av en stark hand. Kanske låter det galet eller nojiga men just det skänker mig en oerhörd trygghet. Det är både kärlek och förtroende i ett.

När jag bodde själv förra gången hade jag som ett flickrum. Jag somnade oftast med ryggen mot väggen. Det ingöt trygghet och lugn. Kanske är jag mer landad nu eller så är sängträngseln lite större. Här finns all möjlighet att skeda med både hund och katt. ?

Snart är det dags att gå kvällsrundan med vovven. Det är ganska skönt ute. Luften är lite svalare och regnet hänger i luften. Sen är det sovdags för i morgon är dagen då mina fina barn kommer åter. Innan dess så ska jag bli bjuden på lunch av min älskade kusin och faster. Små saker att se fram emot fast för mig är de oerhört viktiga och stora.

Jag önskar er nu en bra lördagskväll och att ni, precis som jag, ska känna att allt är bra och ok.

Kram

PS! Livet är lite som vågorna efter en båt. Rätt var det är får man sig en kalldusch men det är rätt gött t med. DS!