Ingen bra dag i dag. Jag har ont. Jätteont! Jävla skitkropp. Den gör inte som jag vill. Jag var ju på G. Varför detta. Nu skulle det ju vända och jag skulle bara må fint. När det onda sätter in så börjar själen fladdra. Oro och ångest kommer som ett brev på posten. Inget konstigt egentligen. Allt hänger i hop. När kroppen kämpar så äter det serotonin och med det som bristvara kommer darret och ängsligheten.

Eftersom jag vet allt det här kan jag ändå ta det med en viss ro. Men samtidigt börjar jag fundera vad som krävs nu, för att vända det helt. Vad är det nu för buggar som ska fixas? Hmm, har mina funderingar. Får mina råd men... Jag vet inte.

Jag behöver få vara glad, jag behöver få vila, jag behöver få känna mig behövd, jag måste få använda mina kunskaper, jag måste få undervisa, jag måste få vara JAG.

När tappade jag bort mig själv? När gick jag vilse? När försvann jag?

Fast jag är nog egentligen inte helt försvunnen. Jag finns ju här. Mia, den konflikträdda. Som startar tumult och sen bara drar. Mia som gärna drar sexuella och bisarra paralleller. Mia som skrattar galet mycket. Mia, hon som finns där, som så gärna lyssnar, kommer med råd och vill vara klok. Mia, som misslyckats med så oerhört mycket att hon kan få vem som helst att känna sig lyckad.

Men, Mia har också förmågan (jävligt konstigt att prata om sig själv i 3:e person) att se storheten i sig själv och i de glimrande ögonblicken. När glammet avtar och dammet lägger sig är det dags för omtänk. Och omtänk är nåt jag ska fokusera på de närmaste dagarna. Jag börjar se klart kring somligt. Och det i sin tur får mig att förstå att det är dags för nydaning.

Att ligga på is är liksom inte min grej för jag vill ständigt brinna.