Jag är ju först och främst mamma. Det jobbet har jag haft sen så där femton år. Tyvärr har jag också tvingats igenom metervis med litteratur om barns psykiska och fysiska utveckling. Min utbildning och mitt yrke har kräft det. Det är inget bra, när varje ord, nyans och handling kan analyseras sönder av mig. Inget är enkelt eller glasklart. Jag har lätt att straffa mig själv för de fel jag gör men himla lätt att förbise det som är bra eller tom strålande.

När jag slåss för mina egna barns mående kan jag inte låta bli att väga in de andra barnens sits. Det tär, nåt så alldeles.

Men som mamma.. bara en idiot kan tro att jag accepterar att mina barn kallas lata, giriga, bortskämda och liknande. Man får tänka och känna vad som, men endast en galning skulle klä det i ord. I och med att jag själv har den inställningen mot andra så är jag galet hård mot mig själv.

Jag är en av de där lyckliga mammorna som får ha min son "i knäet" trots att han är snart 13. Jag får hålla min 15-åriga dotter i handen på promenaden. Jag får "ligga sked" med mina små när mardrömmarna kommer. Deras eller mina. Jag har inga minnen av bra föräldrarelationer men jag har förmågan att ta allt ett steg uppåt. Att läsa och lära är inte så illa.

Bara en idiot eller galning använder uttryck som "men hen är ju ändå...år". Endast en sinnessvag person kräver mer av ett barn än av sig själv. Som pedagog möter jag många olika sorters barn och ännu fler sorters föräldrar. Diagnoser haglar och duggar tätt.

Jag har också förmånen att möta vuxna, vänner och nära personer som verkligen, verkligen tar sitt mående på allvar. De som kämpar för utredning och svar. De som behöver få svar. Å, jag har sån respekt för dem.

Borderline, Mano eller.. nåt annat. Men de vet och tar ansvar. Och aldrig, aldrig att de skulle lasta barnen. Vare sig sina egna eller andras.

Jag väljer oftast den mjuka vägen. Rädd för konflikter men jag blir så orolig och svag när mina barn hotas. Jag vacklar och vinglar. Jag är ju bara en ensam mamma.

Jag är ju bara mamma...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...