Kall, klar och hög höstluft. Uppfriskande och stärkande. Kimmo lycklig och sprallig. Pajsarkatten pratsam och sällskaplig gjorde oss följe. En liten kelstund mellan de både värmer i hjärtat.

Lyktan på berget vid vägen som leder till vårt hus påminde mig om att det är dags att köpa nya ljus. Jag älskar att se det lilla flämtande ljuset när mörkret lägrat sig över lustgården. För mig är det värt mycket att veta att ljuset finns där och välkomnar hem till oss.

Morgon för mig, förmiddag för en del och snart lunch för mina kollegor. Min svåraste tid på dygnet är nu, första timmen som vaken. Värktabletterna går ur kroppen vid tre på natten men jag sover vidare med sömntabletterna i mig. Det ger mig en sömn som är tung och en kropp som inte ändrar ställning, det allra minsta, på en 4-5 timmar. När jag sen vaknar är kroppen så stel och väger det dubbla.

Nu, en balja kaffe och två panocod senare börjar jag kunna röra mig. Bara att vänta på att baksmällekänslan ska ge sig. Den gör det, det tar bara lite tid.

I går kväll blev jag lite förälskad. I Bella och Edward. Jag har varken läst böckerna eller sätt nån av filmerna innan. Nu ser jag fram emot film nr2 i kväll. Jag kommer förmodligen köpa samtliga filmer sen för nån ska få dem i julklapp.

I dag skiner solen. Det ser ut att bli en underbar dag. Jag ska ta med mig den här tunga kroppen på en hundpromenad nu.

Nu började vi läsa den här!

Jag sjunker ner i soffan bland mjuka kuddar och gosigaste filten. I kaminen sprakar en värmande brasa. Ute är mörkret kompakt och tystnaden hörbar. Min älskling kommer med en värmande dryck, i form av irländskt kaffe. Om en liten stund är det dags för dagens höjdare, eller en av dem. Stunden då jag läser högt ur en bok och samtidigt får en skön massage där jag som bäst behöver.

Jag älskar dessa stunder. Mjuk värme och starka, lindrande händer. Det är kärlek, både given och fådd.

Jag har länge höjt förmågan att välja vad man känner, tycker och reagerar på. Har det hänt nåt så har jag bitit i hop och gillat läget. Negativa tankar och känslor har fått stå tillbaka. Det har väl aldrig hänt att jag "exploderat" av ilska.

Jag börjar fatta en sak nu... Det funkar inte att stänga av, lägga åt sidan sånt som är jobbigt och tufft. Det blir inte bättre av att hålla tyst och bita i hop. Skräpet lagras i kropp och själ och skapar kaos.

Det svåra är att sedan veta vad som ska göras. Vad är viktigt att lufta, vad behöver tas tag i. Somliga saker är så gamla att det inte ens är möjligt att reda i. Hur gör man då?

Så praktiskt det vore om man kunde lyfta ut hjärnan och skölja den i klart källvatten och sedan göra detsamma med själen. Nystart, ren och fräsch.

Lika underbart som behagligt skulle det vara om jag kunde fara till macken och tanka i mig kraft och energi. Tyvärr är det omöjligt för människan är ingen maskin. Går något sönder är det lättare att laga om det syns på röntgen. I annat fall blir det bra mycket konstigare och man har noll koll på hur lång tid läkningen kommer ta.

Tid är knepigt för mig. Dagarna glider mig ur händerna. Smärta och trötthet saktar mig. Dåligt samvete för min oförmåga gör det hela värre. Jag ser bara allt ogjort. Borde kanske börja med listor igen för då ser jag att saker verkligen blir gjorda.

Kunde jag välja annorlunda i nuläget så skulle jag. Jag är där jag är, förmodligen pga alla mina tidigare val och för första gången börjar jag inse att kanske är min kropp sjuk för att jag allt för ofta kört över min själ.

Jag ska vila mig i tanken att insikt är en god start för bättring.

I dag är dagen då båten kom upp ur sjön. Vemodigt! Nu är det färdigåkt på en 6 månader, sisådär.

Kallt men vackert vindstilla var det.