Jag är hans ängel. När vi möttes var jag ett spöke men det ändrades fort. Jag har aldrig varit så stark som då, vid vårt första möte. Aldrig har jag vågat visa mig så svag som jag gjorde, efter bara några dagar.

Att vi nästan två år senare ska ha smält samman som vi nu gjort verkar helt galet. Om man kliver utanför, intar helikopterperspektivet. Hade jag stått utanför och sett en vän genomgå det jag varit med om hade jag förmodligen fällt kommentaren "det kommer aldrig att hålla" .

Tänk att vi människor, efter att ha existerat i mer än 100 000-tals år, ändå kräver mönster. "Sånt gör man o sånt gör man inte". Efter en kraschad relation tänker man(åtminstone gjorde jag det) "så ska jag aldrig mer göra/tänk/tycka" å ändå ramlar vi dit igen. Söker mönstren, försöker kompensera och vinna.

När man som jag, startar en ny relation i 40-års åldern så är det omöjligt att rodda hem samma Feeling som i min förra relation. Jag kan omöjligt gifta mig, skaffa två gemensamma barn och liknande semestrar inom bara några år.

Nu har vi mer i våra ryggsäckar. Barn att ta hänsyn till, vår ålder, hälsa och ekonomi. Jag kan tycka att det är skönt. Att slippa det där jagandet. Jaga efter giftermål, barn, gemensamt boende mm. Jag kan njuta av och vila mig i tanken och känslan att nu är nu. Jag är nöjd. Jag behöver inget mer vare sig för mig eller som bevisning inför andra.

Jag älskar och är älskad.


Jag vet inte riktigt vart livet tänker ta mig nu. Jag har inte bråttom. Jag är inte på väg nånstans, det är här och nu som gäller. Att få stilla sig, krypa intill den jag älskar, känna tyngden av hans arm runt min kropp, hans hand runt mitt bröst, det gör mig lycklig. Riktigt lycklig!

Just där och då, när vi är nära varandra.... Då kan jag knappt greppa det. Han kom, som en främling och stannade som en vän. Den finaste som finns.

Varsamt ska jag kupa mina händer runt det vackra vi har. Jag vill inte glänsa eller skryta. Jag är bara så otroligt lycklig, stolt, nöjd, tacksam och glad över det som kärleken ger mig. Ingen kan lova att det är för evigt men jag tänker njuta som om känslan bär mig in i det evinnerliga.

Kall, klar och hög höstluft. Uppfriskande och stärkande. Kimmo lycklig och sprallig. Pajsarkatten pratsam och sällskaplig gjorde oss följe. En liten kelstund mellan de både värmer i hjärtat.

Lyktan på berget vid vägen som leder till vårt hus påminde mig om att det är dags att köpa nya ljus. Jag älskar att se det lilla flämtande ljuset när mörkret lägrat sig över lustgården. För mig är det värt mycket att veta att ljuset finns där och välkomnar hem till oss.

Morgon för mig, förmiddag för en del och snart lunch för mina kollegor. Min svåraste tid på dygnet är nu, första timmen som vaken. Värktabletterna går ur kroppen vid tre på natten men jag sover vidare med sömntabletterna i mig. Det ger mig en sömn som är tung och en kropp som inte ändrar ställning, det allra minsta, på en 4-5 timmar. När jag sen vaknar är kroppen så stel och väger det dubbla.

Nu, en balja kaffe och två panocod senare börjar jag kunna röra mig. Bara att vänta på att baksmällekänslan ska ge sig. Den gör det, det tar bara lite tid.

I går kväll blev jag lite förälskad. I Bella och Edward. Jag har varken läst böckerna eller sätt nån av filmerna innan. Nu ser jag fram emot film nr2 i kväll. Jag kommer förmodligen köpa samtliga filmer sen för nån ska få dem i julklapp.

I dag skiner solen. Det ser ut att bli en underbar dag. Jag ska ta med mig den här tunga kroppen på en hundpromenad nu.