Tänk vad fort tiden går. Iallafall när jag tänker tillbaka. Ändå kan jag minnas det som om det hände förra veckan.

I dag är det åtta år sedan jag, min bror och min moster vakade över mamma. Jag trodde verkligen inte att det var där och då vi skulle ses för sista gången. Att alla mina kommande frågor skulle få bli svarslösa.

Som jag saknat min mamma under de här åren. Jag har så mycket som jag vill berätta och fråga. Samtidigt har mycket hänt i mitt liv som jag gärna besparat henne.

En given sorg är att hon inte kan dela min stolthet och glädje över mina barn. "Mormors trollunge och mormors charmtroll"

I morgon är dagen för hennes dödsdag. Det låter hårt, ser jobbigt ut i skrift och smärtar inuti. I morgon kommer jag åka till hennes grav, tända ljus och kanske lämna en blomma. Besöket blir symboliskt. För min mamma finns inte där. Hon är här, nära mig, varje dag. I alla mina val, tankar och beslut.

Så klart. För jag är en del av henne, precis som mina barn är en del av mig och sin mormor och Gammelmormor och....

Livet går vidare. Saknaden finns alltid kvar om än något lättare att bära. Minnet av min mamma fortsätter dock att vara starkt och levande.