Jag är förmodligen en av de sällsynta patienter som blir besviken och ledsen över att slippa operation. Jag hade lagt allt mitt hopp till den där cystan på äggstocken. Bara den togs bort skulle jag bli fri från värk och smärta. Det visade sig, tyvärr för min del, att det var en sk funktionell cysta. Den har brustit någon gång den senaste månaden och är nu försvunnen. Sånt ska göra jäkligt ont, speciellt när den ändå var så pass stor. Konstigt att jag inte märkt det. Eller inte. Ständig smärta som lindras av pancod kanske maskerade det hela.

Med tårar lämnade jag mottagningen. Ångest, rädsla, oro! " Vad gör jag nu" Tankar om hur jag ska orka, och varför jag ska kämpa mera slogs inom mig. Skam, skuld. Alltid där. "pålåtsassjuk" Ursäkta mig för det jag inte orkar, ursäkta mig för det jag väljer att göra utan att egentligen orka. Alla inställda roligheter, alla tvingande måsten.

Tanketrängsel och känslostopp!

Ologisk och utmattad kraschade jag hemma i soffan. Ifrågasatt och misstrodd. Ironiserad och sårad. Ja, jag har ont. Ja, prover visar på inflammation i buken men... Var finns hjälpen!

När jag faller, som jag föll i dag är önskan stor. Längtan enorm. Att bli fångad, upplockad utan krav på motprestation. Ja, jag är ologisk. Kanske skulle även du vara det i mitt ställe. Döm inte utan att först försökt förstå.

Mitt liv kommer gå vidare. Det rullar på med eviga bortprioriteringar och missade trevligheter, sömnlösa nätter och mig som nejsägande mamma, sambo och vän. Innan du dömer mig. Tänk på en sak. Jag har inte valt det här.

Jag valde aldrig bort jobb, yoga, aktiviteter med mina barn, fester med mitt jobb, träffar med vänner och mysiga stunder med de jag älskar. Jag har inte valt soffläge, isolering och dålig ekonomi.

Det enda jag egentligen valt var att vara jag. Och just nu känns det som ett ganska dåligt val. Jag är i uselt skick därför ber jag, så ödmjukt jag kan, låt mig bara vara den jag är.