Hur många gånger har jag inte tänkt just den meningen? "När ska jag lära mig?"  Det är så ofta jag säger och gör saker som jag sedan ångrar att jag gjorde och sa. Ännu oftare ångrare jag att jag inte fångat ögonblicket och sagt och gjort det jag verkligen borde göra och säga. Rörigt att hänga med? Gissa då hur det är att vara jag? Som en jäkla kaffekoppskarusell.

Hela mitt liv har jag intagit skuggposition. Utom möjligtvis under några få år på jobbet. Jag har curlat, skyddat och "ställt upp". Så här i nuläget känns det som jag ständigt ursäktat min person och alltid gjort val som jag främst trott gagnat de jag bryr mig om. Jag har aldrig valt det  dyrare av två alternativ, alltid tacksam och försiktig med vad jag önskar mig. Vare sig det gällt nya vinterstövlar när jag var tio år eller att beställa mat på en restaurang. Jösses vad många gånger jag nöjt mig med förrätten. I annat fall har jag själv betalat.

Det borde inte vara så. Allt i livet har ett värde och mitt borde vara högre. Men jag kan ju aldrig förvänta mig att andra ger mig det jag vill ha. Jag borde bara bättre se till att jag ger mig själv det jag vill ha. Dessvärre lägger jag allt för mycket kraft på att se till att andra blir nöjda. När ska jag lära mig?

I dag har jag haft ett bra samtal med en fin vän, ny men väldigt värdefull. Vi är lika men ändå så olika. Jag har en del att lära av henne. Och det kommer jag förmodligen att göra. Det som i det kan vara skrämmande är att "Kunskap förändrar och utvecklar". Utveckling kan vara svårt att hantera för de som står runt omkring. Men jag kanske borde strunta i det för en gångs skull och bara tänka på mig själv. Ställa krav. Inte bara tänka och vara tacksam.

Jag är jag och jag är ganska bra. Hade det handlat om jobb hade jag diskuterat mina arbetstider, utformningen av uppdraget, och givetvis lön och resultat. Nu gäller det ju inte jobb och då blir allt desto krångligare....