Har du nån gång känt dig så där skör, skör som mormors krackelerade porslinsvas? Vackra bitar som verkar sitta samman på nåder. Att i det läget välja att bita i hop och bara hantera läget verkar klokt, iallafall just då. Minsta rörelse kan få assietten att brista.

Lite så kan det vara med mitt hjärta. Så litet och skört. Det gäller att tänka och känna goda tankar, annars brister det. Tankar och åsikter om mig som person, mamma, kollega eller vad det än må vara måste slås bort annars kan det brista.

Min sista tid har varit en rörig sådan. All oförklarlig smärta, alla läkarbesök, all kamp för att bevara det sista av mig själv har varit tuff och hård. Läkarbesked och provresultat har varit en bergochdalbana. Inte lätt att leva i min närhet inte heller lätt att leva med mig själv. Ständigt otillräcklig och ständigt i tacksamhetsskuld.

Nu väntar jag på operation av den cysta som växer i mig. Den som först verkade vara så vanlig och god. Nu säger proverna annat.

Den sk Tumörsindikatorn är förhöjd.

Vad det här innebär för mig vet jag inte riktigt nu. Det jag vet så här på natten är att den gör mig sömnlös, både av smärta och oro. Jag ska ju räcka ännu lite till. Jag vill gärna vara dryg och räcka länge. Åh, om jag vore som Yes diskmedel ändå...

Ibland blir rädslan så där brutal. Suger tag, förlamar, förvandlar och förstör. Gör ont. Jag blir en annan. Jag vet det. Jag hör, ser och förstår det. Dessvärre kan ingen som inte varit här förstå. Rädslan att inte vara odödlig och ha massor av tid. Jag vill egentligen bara göra gott. Förstå hur ont insikten om verkligheten gör.

I dag mötte jag en vän som lurat döden. I dag såg hon pigg och fräsh ut som om hennes energifepåer var nyfyllda. Hennes ord till mig värmde och gjorde mig hoppfull. Ett "hör av dig om du vill, jag vet hur det är, jag har ju varit där" känns skönt att ha med sig.

Att inte vara som man borde mot de man älskar är svårt. Jag kämpar. Mitt i kampen försöker jag ändå strida för det som är viktigt för mig och det jag tror på. Det kan nog hända att människor uppfattar mig som otroligt stark, stolt och principfast men de senaste åren har jag fått släppa på nästan allt sånt som förr var ytterst viktigt för mig.

I kväll har jag varit, och kanske är, en spillra. Jag kommer somna med min hund nära intill, för det behöver jag. Med stor kraft ska jag försöka lägga de söndrande rädslorns åt sidan. I morgon är en ny dag då kampen ska fortsätta även om jag är oerhört liten, ensam, rädd och skör.