Så har vi nu kommit fram till fredagskvällen. Alla som jobbar vet känslan. Iallafall alla som jobbar heltid och raka veckor. Den här veckan har varit lite utöver edt vanliga. Utan att avslöja för mycket så har det regnat kränkningsanmälningar, andra anmälningar, mail, möten, samtal, utvärderingar av åtgärdsprogram, oro för sjuka kollegor, krav på att ordna distansundervisning trots att vi ortfarande bedriver undervisning på själva skolan, föräldrar som inte kan förstå varför deras hemmavarande barn kan få göra prov just hemma och så lite undervisning på det. Jag blir trött. Mitt huvud tar slut.

Jag får verkligen anstänga mig för att veta vad bulljävlarna kostar om man får 10 kronor över om man köper 5 men det saknas 20 kronor om man köper 7. I vanliga fall inga problem men med svängdörr i klassrummet, elever som rullar runt på sina stolar, de som tror att lektionen har flextid och andra som sitter och skriker att "antag" inte är svenska utan nån jävla italienska då blir det lätt rörigt även i fröken Johnssons huvud. Jag ska balansera runt 60 minuter med drygt 25 elever och föräldrar blir tokiga över att göra läxor med två barn. Sorry men lärarutbildningen skickade inte med nån extra portion med multitaskingförmåga eller extra tålamod. "Jag får betalt för detta " är ett bra mantra, bara man inte följer upp det med "men inte tillräckligt".

Veckan som gått har givetvis innehållit både träning, hundpromenader och sköna naturupplevelser men också tid med både min dotter och son. Tyra har ju bott på egen hand snart ett år nu och sonen väljer, helt förståeligt med tanke på läget just nu att bo till största del hos sin far. 

Under onsdagen agerade jag skjuts och stöd åt Tyratösen när hon skulle till sjukhuset för ultraljud av hjärtat samt arbetsprov. Hon har ju ärvt mina skitkassa gener men kanske i något uppgraderad form. Jag är så tacksam att man tar tag i hennes mående och tar det på allvar. Efter sjukhusgrejen köpte vi fika och sen "slaktade" jag mina modersplantor av palettblad så hon fick 10-talet krukor med skott hem. När jag skjutsade hem henne passade vi på att handla lite. Hon har ju inte tillgång till egen bil eller att få skjuts så ofta så när vi väl ses ser vi till att få många ärenden gjorda. Kul att hänga med henne, skönt att kunna hjälpa till coh härligt med hennes glädje och tacksamhet. Mina barn är inte serverade något på silverfat, inte söndercurlade utan faktiskt bra, vuxna människor som både tar ansvar och hjälper till utan att man måste be dem. 

Det har inte varit enkelt och det har varit tufft att veta att om tex deras mobil går sönder kan jag inte bara köpa en ny åt dem. Kontrasten blir sjukt galen mot de som har insällningen att "men då lånar jag av pappa"... Och sen försvinner det där lånet i nån form av spill eller så. De vet att jag inte har några stora reserver att ösa ur så de måste faktiskt klara sig själva. Å det gör de, med den äran. Jag är så stolt och får så mycket beröm för mina ungdomar.

Jag tänker tex på Tyra som jobbade mer än 100% på ett boende i Norrköpingunder ett år. Hela den tiden bodde hon i Linköping och behövde pendela. Buss, tåg och sen buss á 1,5 timma - enkel resa. Jag hade nog inte orkat det själv. Att sluta halv tio, komma hem vid halv tolv och sedan gå upp igen vid 5 på morgonen. Det ger perspektiv. Jag börjar åtta som tidigast med det i perspektiv så blir det löjligt och oförskämt att tro att man "börjar tidigt" om man inte är bagare elelr typ tidningsbud. Hänger ni med i mina tankebanor?  Så jäkla glad att hon inte hann gå rätt in i väggen. Jag som gillar fortbildning är ju dessutom extra stolt över att hon senaste året valt att studera för att utveckla sig själv och kanske kunna studera vid högskola eller universitet. Jag älskar tanken på att mina barn är allt annat än nöjda eller svårighetssökare, problem är till för att övervinnas. På egen hand, precis som vuxna människor gör. 

Det är bara sorgligt att Coronaskiten slår undan sonens hela studentfirande. Resa utomlands, firande på barer och klubbar, bal, utspring och efterfest allt sådant bara sveptes bort i och med det här jävla viruset. 

Utanför Vrinnevisjukhuset finns detta underbara konstverk. Huvudet har ett syskon strax brevid. Jag tycker de är magiska. 

Tyra och jag har en grej i hop och det är att äta räkmackor. Jag hade samma sak med min mamma. Dessa köpte vi på Ica Kvantum i Klockaretorpet och de är oerhört geerösa med räkorna. Stora, saftiga och handskalade. Jag rekommenderar de varmt. Då jag älskar dill så kanske det är mitt ända önskemål, att det skulel vara lite mer dill på dem. Men jag snodde Tyras så jag blev nöjd. 

Jag tröttnar aldrig på att vandra runt med hundarna i såna här vitsippsbackar. Om man erbjuder sig själv att vara lite extra naturen så kan man plocka ur sina hörlurar och lyssna på alla fåglar. Det är liksom galet. Som en myriad av fågelsång. Det gör mig lycklig, mitt i allt som är jobbigt och svårt blir hjärtat varmt och lätt som en heliumballong. Jag pratade en gång med en mamma som kom från Afganistan och jag frågade henne vad som var det ovanligaste eller konstigaste med att komma och bo i Sverige. Vet ni vad hon svarade? Alla fåglar! "Ni har så många fåglar, de är små, små eller lite större. Några är grå andra har så mycket färg och de låter så mycket på ett bra sätt". Hennes ord fick mig verklgien att börja uppskatta det vi har i vårt land. 

När jag gick genom "skogsdungarna" i närområdet i dag blev jag glad. På minst tre olika platser såg jag sådana här konstellationer av fallna träd och ditsläpade grenar. Det betyder att det finns barn som leker på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och när min mamma var liten och... Ja, ni fattar. Det finns barn som släpper mobilerna, datorerna och plattorna för att använda fantasin och vara ute och leka. Underbart!

Vi kom till en rejäl slänt och hundarna blev som tokiga. Svaret på varför kommer i nästa bild, är du äckelmagad kan du sluta läsa nu....

Resterna av ett rådjur. Bara 50 meter från Folketshus och typ två meter från den asfalterade gångvägen. Hur fasiken kom det dit? Känns orimligt på något sätt. 

    Min älsklingtjej saknar sin "mamma" när jag jobbar. På kvällarna tar hon igen förlorad tid genom att vara nära, nära.... Jag älskar det och jag älskar henne. På något vis uppväger hon min allmänna brist på närhet och omsorg. Utan mina pälsklingar vore jag bara hälften av den jag ändå lyckas hålla i hop och vara. 

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll. I morgon är det lördag och då hoppas jag på sovmorgon för oss alla. Iallafall för oss som jobbar heltid och raka veckor.

  Så har jag då vaknat upp till Vita tisdagen i det som kallas Dymmelveckan. Ibland kallas den här veckan också för Stilla veckan men helt korrekt tror jag att det är veckan efter påskhelgen som ska kallas det. Det är lite olika bud på det beroende på källa så jag måste nog kolla upp det lite mer.Stilla veckan har i år fått utökning och det blir förmodligen Stilla Året. 

I går hade jag en mysig dag med Elis. Han har varit ganska så mycket hos sin far den senaste tiden. Det har till stor del berott på att hans gymnasie är stängt och att han jobbat hemifrån. Då har det varit smidigt för honom att vara hos sin pappa som bor nära flera av hans klasskamrater. 

Vi var uppe och iväg förvånande tidigt med tanke på att sonen är tonåring. Å andra sidan är han på sitt sista tonår och räknas till största del som vuxen och att sova till 12 har aldrig varit Elis grej. Han skulle klippa sig på Lyko vid 11 och då tänkte jag ta en sväng i affärerna. 

Det var på inget sätt nån trängsel.

Vissa av butikerna öppnade inte förän vid 12 men de större kedjorna kunde jag strosa runt i. Jag älskar böcker men köper sällan, däremot tycker jag det är mysigt att gå i bokhandlar, på bibliotek och antikvariat. Jag minns serien Ellen som handlade om just en bokhandel som också fungerade som fik. Det vore nåt, man kan fika och läsa tidning eller böcker. Ingen lönsam affärsidé i dag kanske då alla når både böcker och tidiningar via telefon. 

I går fastnade jag på pennavdelningen. Jag är ju en penn-nörd utan dess like. Reklampennor, storpackspennor, finpennor och lyxpennor de kan alla göra min dag om de uppfyller kraven. De bästa pennorna är de som har bra flyt, jämn fördelning av bläcket och en tunn, tunn linje.De ska också ligga fint i handen, penngreppet ska var bekvämt. Tidigare har mina favoritpennor kommit i 12-pack från Biltema,  59 kr för 12 st svarta. Så himla prisvärt.  Dessvärre verkar de antingen ha utgått eller så är det slut på huvudlagret. Hur som helst, på Akademibokhandeln hittade jag en perfekt sort som kommer i massor av färger och har tjocklek 0,4 mm.Stor lycka även om priset var 10 ggr styckpriset på Biltemapennorna. Jag ska vara rädd om dessa och försöka att inte slarva bort dem. 

Dessa godingar fick följa med hem. Begäret efter att ha fler och i andra färger blev ganska så stort. 

Vi fortsatte vår dag genom att storhandla mat för veckan, åka förbi XXL för att köpa nya/flera shakers och göra andra småärenden. 

Gårdagen bjöd på strålande sol från en klarblå himmel. Lunchen åts utomhus och eftermiddagskaffet på trappen i värmen. Givetvis en helt perfekt dag för hundpromenad. I långsamt tempo strosade vi runt och tillryggalade över 6 km. 

Bad i Motala Ström

Kimmo är en stor och välisolerad kille (lätt överviktig). Han älskar att bada, inte simma men att gå och plaska. Det räcker med att det blir +10 i luften så tycker han att det är för varmt. Pälsen är tjock och han kunde inte bry sig mindre om att det bara är 5 grader i vattnet. 

Vackra sippor i tallskogen

Vitsippor! De här är inte de första jag ser för året men väldigt fina. Sippor är vackra där de står men odugliga att ha i vas, de liksom slokar med en gång. Gullvivor är tacksamma att plocka men min absoluta favorit är liljekonvalj. Jag är inte ensam om att uppskatta de vita, vackra och väldoftande konvaljerna. Dessa får vi nog vänta på ännu en tid även om våren rent generellt är väldigt tidig i år. 

Freja på hög höjd

Den här damen håller jag på och jobbar med, varje dag men det är kämpigt. Hon blir triggad av koppel och drar så hon emellanåt kräks. Inte ens sele har hjälpt. Hon får panik över sådant som ska dras över huvudet men också kloklippning. Ni tror att bara för hon är liten så är det bara att "ta ett bestämt grepp". Glöm det, en liten hund i panik är ingen lätt match. 

Hur som helst, en del av träningen är att få henne att göra saker på uppmaning. Vi över på att balansera på stockar och hoppa upp på stenar. När vi är ute tillsammans har hon börjat att ta egna initiativ att hoppa upp för att få bekräftelse och beröm av mig. På det sättet är hon en enkel hund, hennes hundspråk är lätt att förstå. På bilden ovan har hon tagit sats och hoppat upp på en sten som är över meterna hög. Ganska duktigt hopp för en liten parvel som själv bara mäter 25 cm i mankhöjd. 

Mera bad

Vi var ensamma vid minneslunden på Kullersta skogskyrkogård i går. Hade vi inte varit det hade jag inte låtit hundarna svalka sig i dammen. Jag tycker det är fint att vi får ha med våra hundar men jag tycker att man då måste ha koll så de är välrastade och absolut inte får för sig att lyfta på benet vid någon gravsten. 

Minneslunden där lilla pappa ligger

Här satte jag mig er en stund, bra passivitetsträning för hundarna men också en fin plats att sätta sig vid och låta tanken flyga som den vill. När så tanken stillar sig och det känns som om ett lugn sprider sig inom mig, då vet jag att det är tid att fortsätta promenaden.   

Kyrkogården är stor och känns bitvis som en fin skogspark. Bra underhållna skogsstigar där man utan problem både kan ta sig fram med rullstol eller barnvagn. 

På kvällen drog jag och Elis i väg och tränade på gymmet. Jag har inte helt kommit in i gängorna efter min vecka med feber och hosta vilket ger mig en brutal träningsvärk trots att jag minskat ner 5-10 kg per övning och maskin. Det är motigt att försöka komma tillbaka igen men det är ingen omöjlighet. Man får ta det långsamt och tänka att tiden är vår bästa vän även här, såsom i så många olika lägen. 

Nu ska jag ta tag i dagen som verkar klarna upp från molntäcket och bjuda på värme och solsken. Trevlig tisdag på er alla.

I dag är det Blå Måndag, då ska skorstenarna och eldstaden rengöras så att de blir fina och vita inför i morgon. Morgondagen har så passande namnet Vita Tisdagen eftersom skorsten och spis då ska vara rena och vita. Kan man annat än gilla vår historia oavsett om den har kristna förtecken eller ej. Det är inte för inte som jag valde att bli So-lärare. 

I dag är det första dagen på mitt påsklov. Jag startar den på bästa sätt, med kaffe, dator och nyhetsmorgon. Hur klarade vi oss innan nyhetsmorgon? Jag är ju så gammal att jag minns när vi bara hade två tv-kanaler och glädjen när Tv4 kom. När de hade sina första morgonsändningar var jag bara 19 år (september 1992) och det var Bengt och Malou som ledde oss genom mornarna. 

Ozzy bryr sig inte om Nyhetsmorgon men älskar att ligga på tv-bänken och sola sig. 

I går dök sonen upp här hemma och plötsligt får min roll som mamma ta större plats. Det ska handlas mat för veckan och små ärenden göras. I dag ska han klippas så det får bli en tur in till Ingelsta området. Jag ser fram emot det då jag kan bli som lappsjuk i bristen på att se människor. Jag gillar verkligen att umgås med mina barn. Vi kan ha så sköna diskussioner. Med Tyra handlar de mer om sociala samspelsgrejor, smink, kändisar, hår, träning och skola. Elis är som ett fakta- och nyhetslexikon så där utmanas jag på ett annat sätt men träning är också en stor del av våra diskussioner och samtal. 

Nu ska jag ta tag i den här dagen och fixa i ordning mig. Vädret är glimrande och jag hoppas på att kunna ta en fin långpromenad med mina finingar. Pajsarkatten Ozzy får dock rasta sig själv.

Med denna lilla snutt önskar jag er en härlig Blå Måndag.
 

Coronasäkrad. Det kan ingen av oss vara men jag tänker som så här; vissa av oss lever sådana liv att den här isoleringen inte är så stor skillnad mot innan. Jag tro jag hör till dem som inte lider så  mycket och att mitt liv inte påverkats så mycket så här långt. 

Det kan tyckas som trist och tråkigt men det är inte så jag menar eller det är. Jag har inga äldre anhöriga som mamma/pappa, mor/farföräldrar som behöver omvårdnad och tillsyn eller som jag behöver oroa mig för. Mina barn är inte i riskgrupp utan starka och klarar sig väl. De få som jag har, som måste vara försiktiga, har antingen man/hustru eller andra som de delar hus med. När vi kommer till vänner så har jag bara en som är i riskgrupp men där håller vi daglig kontakt via sociala medier, telefonsamtal och liknande. Jag har också erbjudit mig att sköta handling med leverans till dörren. 

Jag hör inte till dem som har planerat stora påskbjudningar eller blivit bortbjuden på släktmiddagar (jag har ju nästan ingen släkt) som måste ställas in. Mina barn kommer jag ändå träffa om ingen av oss är krassliga. Det kan omöjligt vara skillnad på att träffa mina barn och att träffa de 80-tal som jag träffar i skolan varje dag. 

På jobbet är det omöjligt att hålla avstånd. Skolan och förskolan är ju två platser som är luriga. Vi är lika nära som de inom vården skillnaden är att vi varken har munskydd eller visir. Jag kan inte stå på säkerhetsavstånd när jag ska hjälpa elever med deras matteuppgifter. Jag är nära, på viskavstånd, för att inte störa arbetsron eller att eleverna som behöver hjälp ska känna sig utsatta och utpekade. It´s a fine line to walk. 

Jag hör till de som som sällan reser. Det jag kanske gör som är mindre klimatsmart är att smååka. Jag har inte flugit på 12 år, inte åkt på kryssningar på 3-4 år (och det känns som jag är väldigt klar med det), jag reser sällan längre sträckor inom Sverige heller. Oj, vilket tråkigt liv kanske du tänker men jag har valt något annat. Jag har valt att ha djur. Har man det väljer man också att vara hemma till största del eller att semestra på ett sådant sätt att de kan följa med. Ibland har jag haft hundvakt men det är klurigare att hitta vovvevakt åt två hundar än åt en. De flesta som vill vara vakt vill ha min stora hund medan den lilla är svårare att få hjälp med. Det är klurigt att ha båda. Det är svårt att gå med båda samtidigt om man inte är van. Den lilla påverkar min stora negativt, och han är superstark. När jag är själv med Kimmo bryr han sig inte om andra hundar men är Freja med blir han också en riktig draghund, ett attackmonster. Att ha hund ger glädje varje dag, någon att älska hela tiden och att bli vilkorslöst älskad av jämt. Att ha hund innebär att man möts av lyckorus varje gång man kommer hem. Oavsett om man varit borta en kvart eller en hel dag. 

Mina dagar i dessa tider är som ni redan läst er till, förutom jobb, lite träning, utevistelse, fika med nån frisk kompis, mycket film och en del serier. Jag håller också på och ser över mina växter och sticklingar så jag ska köpa med mig en säck jord hem i dag. Nu, under lovet, ska jag också ta mig en titt på de kartonger och saker som jag har i källaren. Jag behöver gå igenom grejor, kolla vad som ska sparas och vad som ska kastas. Jag har flera kartonger som bara är halvfulla och det är ju onödigt. Då är det bättre att slå i hop och minska antalet skrymmande lådor. 

I går såg jag filmen "Jag kommer hem igen till jul". Den var jättebra. Fylld av fantastiska skådespelare, härlig julstämning (ja, jag vet att det är fel säsong nu men ändå...). Handlingen helt ok men framförallt fylld av vacker musik och sång av underbara Peter Jöback. Jag gillar honom, hans röst, rörelsemönster och lyskraft. Första gången jag såg honom var jag 13 år och han spelade i Bo Wastessons musikal Här och nu. Då spelade han mot Lizette Pålsson. Jag tror de var tillsammans då, det här var långt innan han kom ut. Suzanne Reuter var som vanligt helt magisk. Jag har verkligen börjat uppskatta hennes skådespelarinsatser på "äldre dar". Själva storyn om den begåvade artisten som flytt barndomsbyn för ett liv i Los Angeles upplevde jag som aningens tam. Att huvudrollskäraktären bar en hemlighet av sexuellt utnyttjande var viktig men det blev ändå bara ett litet skrap på ytan. Jag har en förkärlek för stora jular med stora familjer, många släktingar och vänner. Det bottnar förmodligen i min egen avsaknad av just det. På det stora hela en fin film som gav en feelgood-stämning. 

I fredags kväll såg jag en annan svenska film "Ring mamma". Även här fanns den komplicerade relationen med en sjuk mamma men ännu mera speedad, twistad. Sanna Sundqvist var galet rolig och Nina Gunke som mamman var helt underbar. Den här filmen var mer fylld av skratt, pinsamma situationer och tokigheter. Evin Ahmad är en ung skådespelerska och jag har inte sett något med henne som jag ogillar. Hon har även skrivit en bok " En dag ska jag bygga ett slott av pengar", vilken jag ännu inte läst. Begåvad tjej som har många talanger. Hon har varit med i både Beck, Kommisarie Winter, Vår tid är nu och Störst av allt. 

I går var jag vid gravarna för att plantera. Min moster hade redan varit och gjort i ordning hos mormor och morfar så det var bara hos lilla mamma som jag behövde fixa. Det kommer bli fint när penséerna tar sig och breder ut sig. Den lilla röda krukrosen som står kvar från i somras verkar ha klarat sig. Jag måste komma i håg att ta med sekatören nästa gång och klippa bort döda grenar och liknande. Buxbomen måste vi ta en funderar kring. Förra året tog jag ner den massor men det märks knappt nu. Kanske provar jag att göra en jätteinsats och halvera dem eller så får jag helt enkelt gräva upp dem och sätta något annat. Det får jag prata i hop mig med mina bröder om. 

Den här lilla killen tog en utenatt i natt. Jag var uppe vid fyatiden och då hörde jag att han satt utanför och jamade. Han var hungrig som en varg så jag gissar att musjakten inte varit så lyckad. Han fick sig en portion blötmat och sen intog han sovläge. Han kommer förmodligen sova sig genom dagen för att sedan ge sig ut på nya äventyr framåt kvällskvisten. 

Det här med att ta fram påskpynt är inte min grej längre. Jag har en liten kartong efter mamma med tuppar, kycklingar, färgglada ägg och några påskkärringar men det känns bara som lite onödigt jobb när jag inte längre har småbarn som är hemma och uppskattar det. Påskris älskar jag men det är svårt att få tag i bra fjädrar att ästta i, de är väldigt dyra också. Jag tänker på fjäderdebatten som startade för några år sedan. 

Jag satsar istället på glada, gula krukväxter här hemma. I år har jag varit väldigt noga och sparar alla mina överblommade lökväxter. Jag sparar dem inte för att driva upp dem igen utan för att plantera om dem utomhus. Det ska bli spännande och se om de har möjlighet att klara sig och blomma om. Jag måste bara fundera ut platsen jag ska gräva ner dem på. Jag vill ju att det är en plats jag kan ha koll på. 

Inne i Norrköping finns en slänt i en bostadsrättsförening där de som bor där hela tiden fyller på med sina gamla lökar från tex hyacinter, krokus, påskliljor, tuplaner, narcisser mm. Det är superfint och så där galet vilt, osymmetriskt och härligt. Så vill man kanske inte ha det om man har en egen rabatt men att låta en slänt bara vräka ur sig blommoer lite random är underbart. 

Nu ska jag strax ta tag i min dag och passa på att önska er alla en riktigt skön söndag.  

Så har vi nått fram till dag 4. Min hosta verkar ha lugnat sig lite men jag känner mig trött och sliten och lite instängd. Att comhems nät låga nere i morse var inte nån höjdare heller. Jag var väldigt inställd på att dra igång med avstämningarna direkt. Dessvärre fick det vänta i mer än 4 timmar innan jag kunde logga in i dexter och ist. Nu är jag klar, det är bara att sammanställa de ämnesspecifika kommentarerna och infoga dem i en anmälan till rektor. Det blir måndagens jobb oavsett om jag är på plats på jobbet eller hemma. Förmodligen kan jag jobba då. 48 timmar utan symtom borde bli ganska lagom. Mitt lönesamtal i morgon uteblir dock, o i morgon är det chefens sista dag så jag undrar hur det blir med det. 

Freja Bus supportar på sitt alldeles egna sätt när matte sitter och planerar. Hon liksom häller ut sig här i soffan. 

Solen strålar från en klarblå himmel även idag. Många halvkrassliga sitter nog med sina näsor vända mot solen. Det tycker jag de gör rätt i. Frisk luft och massor av D-vitamin kan väl aldrig vara fel för ett snabbare tillfrisknande. Jag blir lite rastlös av sådan. Ska jag sola vill jag helst vara vid vattnet. Själv har jag avnjutit en långsam promenad med hundarna. Fågelkvitter, massor av vårdofter och glada hundar. Det värmer i mitt hjärtat. Det gäller att greppa det lilla när det så ofta är tomt, hjärtat alltså. 

Jag har övat Freja i att "hoppa upp" Hon tycker det är superkul och jag tycker det är så roligt när hon tar egna initiativ och hoppar upp på stockar och stenar, bänkar och omkullfallna träd. Just den här björken är nog närmare 80 cm i diameter. Bra hoppar för en liten pajsare som knappt är en skollinjal i mankhöjd. 

Det är mycket jag saknar och längtar efter. I går drabbades jag av en stark längtan att ringa min mormor. Det var länge sedan jag kände så. Hon fick en stor plats i mitt liv när min mamma gått bort. Jag hade ändå turen att få ha henne kvar i många år, hon blev 100. Det är när jag är extra skör och filterlös som längtan efter de som  inte finns kvar kommer över mig extra mycket. Som nu, när jag är lite krasslig, har mycket att tänka på och ännu mer att nysta i. Vid sådana stunder skulle det kännas fint att höra en bekant och kär röst som bara har mitt bästa i fokus. 

Livet går inte alltid som på räls... och kanske är det det som gör just livet?

Livet, jag brukar säga att det är som en bergochdalbana. Det stämmer men det kan alltid liknas vid väldigt många fler saker; en lång resa där alla vet målet men inte stationerna längs vägen, dagarna som går där vår uppgift är att fylla det med liv.... Det är emellanåt och kanske extra mycket just nu "Tikum Olam", världen är trasig och vi måste laga den. Uttrycket passar in på så mycket just nu. Corona. Meningen. Lusten. Leken. Allvaret. Sorgen. Glädjen. Omtänksamheten. Ömheten. Närheten. Samhället. Skolan. Men som sagt, en bergochdalbana. När det gått ner måste det nån gång vända och gå upp även om det kostar både i tid, pengar, energi och kraft. 

Nu önskar jag just dig, en glimrande fortsättning på torsdagen. I morgon är det fredag och vi står inför helg igen. Och den kan bli exakt så fantastisk som du vill.

Fortfarande ofrisk, som Pettson skulle ha sagt. Hostigt värre, speciellt vid ansträngning eller när jag är ute i kalla luften. Jag är ändå frisk nog för att jobba hemmifrån. Det är tur det annars skulle jag nog bli tokig. Det ger mig en bra struktur på dag. Upp på morgonen, logga in i dexter, kolla av vilka elever som är borta, vänta på dagen lösning för att se om det sätts in vikarier på mina lektioner, maila några föräldrar och kollegor. Därefter sätter jag mig och samlar material i form av  bra faktasidor, går igenom lämpliga föreläsningar på Y-tube sedan sammanställs allt och jag tillverkar nån form av instuderingsuppgifter. 

På det hela taget så gör jag nog 2-3 timmar om dagen. Det tar mycket längre tid när jag vet att lektionerna måste vara av karaktären "mycket självgående". I morgon tänker jag att jag ska ta mig an terminsavstämningen. Mellan 8-15 låter jag mailprogrammet stå öppet så jag snabbt ska kunna svara när tex en elev undrar över något.

Jag tar små pauser emellanåt, sätter på en kopp té, gosar med hundarna eller plockar med mina växter. Den som är på bilden här nedan är jag lite bekymrad över. Den ser så blek ut i bladen och det är allt annat än kraftfull. Jag har köpt den på IKEA för några månader sedan. Den såldes som aloe vera men jag tror inte att det är en äkta. Jag får googla upp om den vill ha mer solljus. I nuläget står den inte i direkt solljus och får dessutom bara morgonljus. 

Mina pälsklingar är fortsatt nöjda över att ha sällskap hela dagen. Det är som att de säger att "Nu matte, nu har du fattat hur dagarna ska spenderas"

Ha en bra lillördag!

Dag två i isoleringen pga hosta och huvudvärk. Nej, jag tror forfarande inte att jag har corona men jag följer regelverket. Hur tråkigt det än må vara. I går gjorde jag ett par timmars jobb för att det skulle finnas saker åt eleverna att göra. Jag vet redan nu att vissa elever kommer bli klara i god tid men då får de väl helt enkelt fördriva tiden med annat. 

Vad gör man förresten med de elever som ständigt tar hem uppgifter och gör klart hemma trots att jag kanske säger att "nu har ni tre lektioner på er". Redan lektion två är de klara. Jag tror att just mina elever som gör så har en ganska skral fritid och skolan blir liksom det roligaste de har. Det är heller inte så att jag kan "smacka på" och göra väldigt mycket mer omfattande och svårare uppgifter inom högre betygskriterier, de är inte där än. Nu när jag är hemma så ser jag ändå till att schemalägga uppgifterna så de inte ska kunna göra dem i förtid, det skulle bli jobbigt för en ev vikarie. 

I dag var jag uppe innan 7 för att maila in att jag är fortsatt sjuk. Jag passade även på att maila några elever och kollegor, kontrollera med dexter hur många och vilka elever i mina klasser som är frånvarande. 4 elever i varje klass är anmälda sjuka i nuläget, 22 av personalen är frånvarande.... Stackars, stackars de som är på plats. De blir av med sina pauser, planeringstid och ibland tom luncher. Det är inte bra, jag blir på riktigt orolig för hur många som kommer drabbas av utmattningssymtom. 

Jag kan också känna oro över alla barn som blir hemma i karantän och som inte har en bra hemmiljö. De där barnen som alltid är på plats i skolan, de som hörs och syns mest eller de som försöker göra sig osynliga. De som kommer först på morgonen och de som alltid dröjer sig kvar, både efter lektioner men också efter skoldagens slut. Jag tänker på de elever vars största mål på dagen är det som serveras i skola. Alla elever som vi "inte kan sätta fingret på" men där det så tydligt är något som inte stämmer.

Hur många gånger har pedagoger upplevt det, att något inte stämmer. Tankarna går i banor om man skulle och borde göra en orosanmälan men så ska man börja rada upp varför och då ser det hela väldigt luddigt och oklart ut. Min uplevelse är också att orosanmälan sällan leder till något positivt eller något som gagnar barnen. Snarare blir det resultatet att eleven blir mer sluten och hemlig och att föräldrarna verkligen ser skolan som en fiende. Det är som att socialtjänsten inte har resurserna att hjälpa och vägleda de familjer där det bara är något som "inte stämmer". Finns det klara bevis om övergrepp, missbruk, vanvård osv är det lättare att få till stånd en insats. Men om det "bara"  är så att föräldrarna verkar jobba för mycket så barnen är ensamma, om ungdomarna verkar vara ute för mycket och sent av någon anledning, om hygienen verkar skötas sisådär, om eleven vägrar gå till skolan eller om eleven ser väldigt glåmig och håglös ut då har jag aldrig varit med om att en orosanmäla genererat i något bra. 

Jag sätter min förhoppning till att nästnästa veckas påsklov kan leda till en förbättring av hälsoläget bara alla kan avstå stora påsksammankomster. Hela den här virussituationen har växt till sig som en snöboll som rullas i nedförsbacke. Det slog mig i natt när jag vaknat efter ännu en hostattack. Vi kan verklilgen bli strandade, ihoptvingat i våra hem, varslen rasar in och personer i min närhet drabbas, tänk om det blir som Italien och Spanien? Apotek och mataffärer är det enda de får besöka, köer in till butikerna, man får bara sitta en i bilen och jag hörde att man inte ens få gå promenader fler än två tillsammans. Jag har ju hundar så jag kommer få fortsätta att åtminstone gå ut och röra på mig i vårljuset. 

Jag får emellanåt verkligen dra mantrat "Det kommer att bli bra." för mitt inre lite då och då. Nu är jag bara hemma dag två men min rastlöshet är redan stor. Det är himla gött då att jag har tillgång till mail och sociala medier vilket blir ett annat sätt att umgås. 

Att hänga med den här godingen är inte så tokigt. Hon är en fryslort som älskar sin bädd som verkligen är värmande. Får hon även en filt över sig så är livet extra glimrande. Annars är tillvaron med två hundar och en katt lite som illustrationen nedan....

Nu önskar jag er en finfin dag. Till alla er som är friska och jobbar, stort tack för att ni hänger i. Till alla som är som jag, lite krassliga, kämpa på du är snart på banan igen. Slutligen till er som har insjuknat i corona, jag tänker på er och håller tummarna för att ni frisknar till vart efter. 

Så har snart ännu en arbetsvecka och ännu en fredag passerat. Min började med än nygammal erfarenhet. Jag har ju fått förtroendet av mitt fack att vara skyddsombud (eller mest var det nog att ingen annan velat axla denna uppgift) så jag var med på mitt första Samverkansråd på mitt "nya jobb". Intressant må jag säga. Rent spontant kan jag se många förbättringspunkter framförallt måste mötena ha mer tid avsatt eller så måste de ske oftare. I min värld är samverkansråden de som ska styra verksamheten, tyvärr har det på många skolor blivit som så att det är Ledningsgruppen som gör det. Många medarbetare på många skolor uppfattar det just som att på samverkansråden ges information men på ledningsgruppen fattas besluten. Ledningsgruppen som är en grupp, oftast av rektor utsedda, personer som ska agera rådande i den pedagogiska verksamheten. Jag har full förståelse för (jag har också suttit i ledningsgruppen under många år) att det känns lyxigt och utvalt  att ingå där men.... Förhandlingar sker mellan arbetsgivare och fackliga representanter. Om man inte är enig kan det bli fråga om en Mbl 11 och därefter Centralfackligförhandling. 

I dag var det typ 13% borta av arbetstagarna. Jag funderar på vad som händer. Varför är så många sjuka? Är det coronasymptom, oro för corona eller bara ett resultat av en dålig arbetsmiljö? Det är något som jag som skyddsombud ska grotta ner mig i. 

I kväll, då det är fredag, går nog många hem till härligt familjemys. Själv gick jag hem och styrde upp ett yogapass inför måndagen. Jag älskar yoga så galet mycket att jag är så noga med att kunna presentera det på bästa sätt, speciellt om det är nån som aldrig provat förr. Jag känner ett ansvar för att det ska bli en positiv upplevelse. 

Nu över till något helt oyogiskt men väldigt sinneslugnande. Älskade Ozzykatten känner av att det är vår. Han har nu gjort sina första utenätter för i år. Han rasslar in på morgonkvisten, kall och hungrig, sover sen hela dagen och så ut igen. Det är helt ok, men jag är lite orolig då det försvunnit två katter i området helt nyligen samt att det tydligen vandrar runt ett lodjur i närheten. Oskön känsla. Är det inte barnen man oroar sig för så är det djuren. 

En ganska stor och ståtlig kisse. Vilken jäkla päls han har. Han ser galet tjock ut. När vi flyttade hit så tappade han en stor del i vikt men har gått upp det igen under vintern men under all fluffig päls finns nu en massa muskler och magen är bara en tom skinnpåse. Det måste vara något mer i honom än bara "bondkatt". Han väger fasiken 8 kilo och är som en klumpeduns....

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll.