Barnlösa helger leder lätt till en viss form av dekadens. Tider, rutiner men framförallt matlagningen förfaller. Antingen så lever jag på soppa, yoghurt eller nåt liknande hela tiden. Alla måltider, tills rätten är slut. Den här helgen blev det åt andra hållet, inte så att jag lagade mat utan att jag har ätit ute hela tiden. 

Min bröstkorg har varit skapligt öm, ond och begränsat mig massor sedan min lilla fallolycka för 8 dagar sedan. I fredags var det som allra värst. Jag fick gå ut med en hund i taget, att växla när jag körde till Nyköping var en plåga. Alvedonet ville inte riktigt hjälpa och jag ville helst inte gå på dolcontinet när jag skulle på begravning. På något underligt vis så klarade jag ut den dagen ändå. 

Begravningen var så fin, prästen var jordnära och modern i sin framtoning. Kistdekorationen var nog en av de finaste jag sett. Psalmerna, två av de jag tycker allra mest om. Det kändes som en fin stund. Givetvis var det oerhört jobbigt att se den närmaste familjen så ledsna. Jag har ju själv varit i samma situation, flera gånger om. Några tog farväl av sin mamma, vilket jag gjorde för 13 år sedan, andra sa farväl till sin mormor och det gjorde jag för tre år sedan.Det finaste var ändå tanken på att en kvinna som var en bit över 90 år ändå fyller ett helt kapell av sörjanden. Älskad och saknad av mång. För mig var det lite märkligt att se mitt eget namn på sidan av kistan. Maria har alltid varit Maja för mig. Det var bara några år sedan som jag fick veta att hon hette Maria "på riktigt". 

Begravningsfikat hölls på en spännande plats. Ett kombinerat café/blomsteraffär/loppis. Väldigt gemytligt blev det. Trots att en begravning handlar om att ta farväl så blev dagen ändå en form av minnesstund och hyllning till livet. Så många människor berörs och rörs. Vänner och släktingar från vitt skilda bredd- och längdgrader möttes upp och massor av roliga historier och minnen kom till liv. Jag har sagt det förr, och det kommer jag säga om och om igen. Johnsson-släktet är mäktigt och starkt. Det sluter upp, visar respekt och kärlek. När min mamma dog var jag rädd att vi skulle vara ett fåtal som tog farväl. Mamma och pappa (som var en Johnsson) hade ju varit skilda nästan tio år då. Ändå så var kapellet till största del fylld av min pappas anhöriga. Det kommer jag aldrig glömma. Jag var också orolig över att det inte skulle vara så många blomsterarrangemang, men det var överfullt. Kanske är det just det speciella tillfället som fått mig att blåsa liv i Ossian och Margaretas Facebooksida, anordna släkträff och pyssla om deras grav. På något vis känner jag att jag vill återgälda dem och alla runt omkring för det arv som de gett oss. 

När jag kom hem på fredagseftermiddagen var jag ganska så trött och hade ont. Ett par piller senare och ett par timmars vila så kände jag ändå att en liten tur med bästa grannen till Urban Goat kunde genomföras. Vi käkade gott, drack ett par cider och babblade bort ett par timmar. Det blev inte sent men det var trevligt. Jag kom i säng tidigt och det var välbehövligt. 

Lördagen innebar röj av igengrodd lägenhet. Damma, dammsuga (väldigt svårt med en obrukbar högerarm), plocka, fixa och trixa. Jag jobbade mot kroppen men det verkar som att det var helt rätt metod. Ökad cirkulation i musklerna gav ökad rörlighet. Och ökad rörlighet vill man ju gärna ha om man ska ut på dejt. 

Lördagskvällen var ljum och skön. Perfekt för dejtande. Vi gick till Highlander, för jag hade önskat det. Jag gillar deras mat, har aldrig blivit besviken. Personalen är otroligt trevlig och serviceinriktad. Nu för tiden är det inget man kan räkna med när man går ut. "Kunden har alltid rätt" är inte längre ett begrepp som personal inom restaurangbranschen verkar hålla högt. Hur som helst, maten gjorde mig inte besviken, inte sällskapet heller. Vi gick vidare efter det, tyvärr missade vi Peter, Bruno och Mathilda på Brödernas Café... fast vi hörde deras gig medans vi åt. Det var mycket folk ute, inte oväntat en löningshelg. Även denna kväll återvände vi hem tidigt. Givietvis berodde det på att jag har en "bebisvovve" hemma som behöver få komma ut lite oftare. Men att sitta på balkongen, dricka lite vin, smygröka och bara prata bort en timma är inte heller fel. Därefter fastnade vi i en surffilm, som givetvis slutade med en sorglig död... Tårarnas helg borde man kanske kalla den här helgen. 

I dag har jag chillat, kollat på två superbra filmer. En var dansk och helt i goodfeeling-anda. I eftermiddags tog jag med mig vovvarna och for till Blacka. Mats har koll på skogarna och naturen. Jag ville plocka liljekonvaljer och de ställen jag känner till ligger ytterliggare två mil bort. Men han lotsade mig så fint och jag fick i hop ett par fina buketter.Jag visste att min moster Birgitta hade varit vid mammas, mormor och morfars gravar och satt konvaljer. Det fick mig att börja plocka andra blommaor. Jag hittade hundkex, midsommarblomster, mormors glasögon, smörblomma och smörbollar. Så mamma fick en sommarbukett i år. I dag (tror jag om jag minns rätt) är det 12 år sedan hennes urnedsättning. Den stora bonusen var att Kimmo och Freja fick vara lösa. De betade gräs, busade och hade det hur bra som helst. Allra roligaste var nog när vi kom till "skogen". Kimmo lunkade runt mest men Freja fullkomligt studsade. Sånt gör mig otroligt lycklig, glad, fnissig, lugn och harmonisk allt i en salig röra. 

På vägen hem stannade jag och köpte gyrosrullar till mig och bästa grannen. Vi käkade i hop. Därefter såg vi den där braiga, danska filmen. Jag som sett den innan passade på att jobba lite med sånt som skulle göras via datorn. 

Nu börjar det dra i hop sig. Jag kollar på Pretty Women, medans jag bloggar, käkar extra fefferoni, smuttar på ett glas vitt och njuter av att mina vovvar totalt har klappat i hop i soffan. Om en stund ska jag ta ut dem för en sista kvällskiss. Nu har vi bara 7 elevdagar kvar på jobbet. Skönt men också vemodigt. Det är alltid med blandade känslor man går på sommarlov. För varje gång innebär det ett farväl till närmare 50 elever som ska vidare till år 7. Givetvis så försvinner de inte helt och hållet från jordens yta men de kommer att saknas. Vissa av dessa elever har jag umgåtts med i en-till-en-situation 40-60 minuter om dagen under 3-4 år. När man släpper en sån elev, ja, då gör det lite ont. 

(bilder från helgen lägger jag ut efter det här inlägget, då bilderna sitter fast i telefonen)