... in paradise... Halvt skrattretande men va fasen. Jo, dagen har varit bra men långt ifårn paradisiskt. 

Verkligheten bankar och slår på min dörr. Men jag vill ändå bara stanna i min lilla bubbla.

Gårdagens tidiga kväll innebar ett möte att växa i. Å det gjorde jag. Jag mötte en underbar person om lyssnade, frågade och sedan kunde ge mig bra svar. Trots att jag till viss del fått bekräftelse på att jag varit på rätt väg så gick jag därifrån med gråten i halsen. Vissa saker är jobbigare än andra.

 I dag blev arbetsdagen kort. Möten i massor och sen hem till vovvarna. Vi tog en extra lång promenad och njöt av vädret, solen och naturen. Vi tre funkar fint i hop. 

Ja, vad händer sen... Massor och inget. Ändå är det som om jag har ett getingbo inom mig. Det fladdrar, far, bultar, bankar, stökar och stör. Känslan är brutal. Lite som när chefen kallar in en på samtal och avslutar med "o det här stannar mellan oss". Hur kan man säga nåt sånt? Somligt måste få ventileras. 

Jag gissar att jag står framför ännu en natt med mycket boklyssnande. Sömn har varit en total bristvara sista dagarna. Kanske kan jag bli beläst på kuppen, gäller bara att välja rätt böcker. Lyssnar nu på en fantastisk bografi. 

Nu väntar fyra lediga dagar. Är så glad att jag har barnen här. Jag tror nästan att jag behöver dem mer än de behöver mig. De behöver det praktiska och jag det känslomässiga. Jag bara älskar våra middagar, vi har så bra samtal. Alla tillför nåt och jag lär mig massor. Framförallt Tyra lär mig saker inom områden jag inte trodde jag behövde lära mig något. Dessa ungdomar... det vet så mycket om områden jag knappt visste fanns. 

Snart är det dags att ännu en gång få krypa ner mellan svala lakan, lägga mig tillrätta. Känna doften av renbäddat, sköljmedel och dofter av lugn och trygghet. Jag saknar att sängen inte står mot en vägg men jag kan använda stora trygga Kimmo som en lugnande pelare. Han vilar tungt bakom mig, Freja Bus kryper ner under täcket och rullar i hop sig som en boll vid min mage. Och Ozzy, han ligger och kurrar vid mitt huvud. Jag är allt annat än ensam... ändå känns det så...

Men det är min kamp, min svårighet... Och som ni vet, svårigheter är ju det jag äter till frukost. SÅ jag reder givietvis ut och tar mig igenom... Även om jag önskat att jag sluppit...