Halsont, snor och lätt feber är vad den här kroppen har i dag. Matchar vädret helt enkelt. Det är så mörkt ute att jag måste tända lamporna inne. Det var det länge sen. Men det är ändå ganska mysigt att höra smattret mot rutorna. Kravlöst väder ger mig möjlighet att fortsätta kolla på serien Orange is the new black. Jag hör ju till dem som totalt missat den serien. Jättebra tycker jag än så länge iallafall. 

Om lusten faller på ska jag ta mig igenom strykhögen också... mend et är bara om lusten kommer i samband med energin.   

en mintpastill i munnen, handuk runt håret så har jag nu krupit upp i soffan. Mjukt och behagligt. Lugnt och skänt. Å så har klockorna ändå stannat. Det är den absoluta känslan. Jag har haft bus och prat runt mig ett par dagar nu, och när Suss tar Doris och "min" Pajsarn med sig hem så blir det jäkligt tomt. Jag överlever, absolut men de är jäkligt saknade. 

Att vara saknad är egentligen ett previlegium. Någon tycker så mycket om en att man är önskad. En skön känsla. Den borde alla få känna. Jag saknar det. 

De senaste två kvällarna har jag haft möjlighet att prata, berätta och bli lyssnad på. Jag har fått kloka råd och nya ingångshål som tidigare varit osynliga för mig. Jag har fått höra många bra saker och fått ett antal goda råd. Mycket handlar om vad man förväntar sig. Och som en kompis till mig sa under våren. "Du Mia, du beter dig som om du inte är värd nåt, som om du måste kliva in i nån annans liv och skrubba badkar. Fatta att du ska förvänta dig att bli förförd och vunnen varje dag. Allt annat är under din nivå". Jag kan säga att det kändes lite hårt, jag blev lite som tagen på sängen. 

Lite som när man vill renovera. Man vill först utvärdera och se vad som är bra och vad som måste åtgärdas. Sen kommer tipsen på hur man går vidare. Ibland blir man liksom hemmablind. Och sånt är ju aldrig bra. Man måste kunna kliva tillbaka och liksom få ett helikopterperspektiv. Se hela bilden. Agera utifrån den. 

Men, bland det värsta som finns måste nog vara "Att bli tagen för given".. Inte någon förtjänar den behandlingen eller känslan. Att "ta för givet" är inte alls samma sak. Jag tar för givet att min syster kommer stötta och hjälpa mig men jag tar henne inte för givet. 

Hoppas ni förstår skillnaden...

Så i kväll, i min värld så känner jag en stor saknad och en stark längtan....  efter så många och så mycket.

Bästa vägen ut är alltid igenom. Så sa en klok människa en gång. Det passar nog ganska bra som råd till mig just nu. Somligt ska man liksom ta sig igenom. Tyvärr är det svårare i verkligheten än vad det blir i teorin. I verkligheten är människan full av känslor, önskningar och tankar vilket lätt gör saken svår. Dessutom har jag drabbats av en oförmåga att vara tydlig och det leder till konstanta missförstånd. 

Nu är sommaren här och visar upp sin allra bästa sida. Heta dagar, varma kvällar och ljumma nätter. Då jag har oförskämt mycket sommarledigt men inte möjlighet att göra de där semestergrejorna som vanliga familjer brukar göra så är min sommar inte odelat skön. Det är ju fantastiskt att ta dagen som den kommer, äta när man vill, "ha alla dörrar öppna" men det blir långsamt när det pågår dag ut och dag in. Och det varken kommer nåt in eller ut genom de där jäkla dörrarna som står på vid gavel.  Säkerligen har den här känslan förstärkts pga att Tyra varit så pass sjuk så att jag måste passa henne hela tiden. I går fick jag lite avlösning i form av hennes pojkvän så jag kunde både handla och ta en sväng till trädgårn med grannen. 

Just nu känns det lite bitterljuvt. Kanske som för barnen på julafton. Längtan har varit så lång, och sen så är klockan dags för Kalle och därefter kommer tomten och helt plötsligt så är allt puts väck. Drömmar slås i kras eller åtminstone infrias aldrig. Jag kan oftast hantera det. Men somliga dagar måste jag släppa igenom det.Tycka synd om mig själv, om mina barn och gotta mig i eländet. 

Jag kan emellanåt drabbas av ilska och irritation mot människor som berättar om deras sommarplaner. Avundssjuka är det nog mer, en ful sjuka som ingen vill drabbas av. Men jag är aldrig missunsam. Jag önskar bara att jag kunde ta del av det så många andra gör och upplever på sin fritid. Och framförallt skulle jag vilja erbjuda mina barn lite mer av livet. Men inget under solen är beständigt eller oföränderligt. Det kommer nya, gladare dagar och framförallt flera somrar med bättre förutsättningar. 

Mina dagar med nedstämdhet sitter inte i så länge, det är sällan hela dagar heller. Faktiskt så lyckas jag nästan alltid koppla om hjärnan till tacksamhetstänk och positiva tongångar. Så blir det säkert i dag med men precis just nu, nu tänker jag vara ledsen en liten stund till, bara för att jag kan, vill och behöver det.