en mintpastill i munnen, handuk runt håret så har jag nu krupit upp i soffan. Mjukt och behagligt. Lugnt och skänt. Å så har klockorna ändå stannat. Det är den absoluta känslan. Jag har haft bus och prat runt mig ett par dagar nu, och när Suss tar Doris och "min" Pajsarn med sig hem så blir det jäkligt tomt. Jag överlever, absolut men de är jäkligt saknade. 

Att vara saknad är egentligen ett previlegium. Någon tycker så mycket om en att man är önskad. En skön känsla. Den borde alla få känna. Jag saknar det. 

De senaste två kvällarna har jag haft möjlighet att prata, berätta och bli lyssnad på. Jag har fått kloka råd och nya ingångshål som tidigare varit osynliga för mig. Jag har fått höra många bra saker och fått ett antal goda råd. Mycket handlar om vad man förväntar sig. Och som en kompis till mig sa under våren. "Du Mia, du beter dig som om du inte är värd nåt, som om du måste kliva in i nån annans liv och skrubba badkar. Fatta att du ska förvänta dig att bli förförd och vunnen varje dag. Allt annat är under din nivå". Jag kan säga att det kändes lite hårt, jag blev lite som tagen på sängen. 

Lite som när man vill renovera. Man vill först utvärdera och se vad som är bra och vad som måste åtgärdas. Sen kommer tipsen på hur man går vidare. Ibland blir man liksom hemmablind. Och sånt är ju aldrig bra. Man måste kunna kliva tillbaka och liksom få ett helikopterperspektiv. Se hela bilden. Agera utifrån den. 

Men, bland det värsta som finns måste nog vara "Att bli tagen för given".. Inte någon förtjänar den behandlingen eller känslan. Att "ta för givet" är inte alls samma sak. Jag tar för givet att min syster kommer stötta och hjälpa mig men jag tar henne inte för givet. 

Hoppas ni förstår skillnaden...

Så i kväll, i min värld så känner jag en stor saknad och en stark längtan....  efter så många och så mycket.