Vatten, detta livsnödvändiga våta och oftast kalla har formligen vräkt sig ner över oss i dag. Trots det har vi fått ett par fina studer då och då med solsken och behaglig luft. Kimmo och jag tog en cykeltur  runt strömmen. Som han älskar att trava brevid mig på cykeln. Han behöver det. Det är ingen liten hund jag har och utan våra cykelturer skulle han aldrig vara så lugn och avslappnad inne i lägenheten. Jag har förmodligen världens bästa hund. 

Jag har haft mycket tid att tänka i dag. Det blir ju lätt så om man inte gör något eller om man är lite krasslig. Jag har tagit mig tid att analysera och reflektera över både mig själv och andra. Nyttigt. Det jag måste jobba mest på är nog att inte döma mig själv för hårt för de misstag jag har gjort, eller kommer att begå. Ingen människa är helt igenom sund och förnuftig. 

Jag har även passat på att bläddra i album, kollat igenom lådor med fotografier och jag kom fram till något fint. Mitt liv har till allra största del varit ljust och fint. Speciellt när jag tittar på kort när barnen var små och min mamma och pappa fortfarande levde. Jag kan ännu minnas har mamma hand kändes i min. Formen på hennes naglar, ådrorna som buktade ut. Jag minns hennes vinda blick, hennes ena framtand som var lite speciell, hennes födelsemärke på ryggen och hur hennes "grop" i huvudet kändes när jag satte min skomakaretumme där. Hennes lilla grop var som gjord för min tumme (resultatet av ett bortstrålat födelsemärke modell större). Men det jag inte minns är hennes röst. Det gör mig så ledsen. Jag minns den väsande andningen men inte rösten. Jag skulle ge mycket för bara ännu ett samtal med henne. 

Även pappas och mormors röster är som borta. Jag har många andra tydliga minnen men inte rösterna. De har liksom inte fastnat. Är ljud svårare att minnas, rent generellt för människor eller är det bara för mig. Dofter, beröring och smaker känns lättare att återkalla. 

Jag har blivit aningens sentimental de senaste åren. Kanske är det åldern. Jag har förmodligen avverkat mer än halva mitt liv och nu finns det en hel del att se tillbaka på. Många fantastiska stunder men också mycket sorg, tragiska upplevelser, problem och felbeslut. Jag försöker att göra även det som är jobbigt till något bra. Ta det som kostsamma lärdommar, för på något märkligt sätt så har ju allt det jag upplevt, både gott och ont, format mig till den jag är i dag. 

Nästan jämt tycker jag om den jag är. Det jag däremot inte tycker om är kanske att livet lämnat mig i omständligheter jag inte riktigt gillar. Och vissa dagar, kvällar, timmar, stunder så måste jag få vara arg, ledsen, bitter eller bara sorgsen. Det går över, det gör det alltid. För inget är ju beständligt, inte ens jag och mina känslor. Och för att se hela regnbågen måste hela spektumets färger vara med. 

Halsont, snor och lätt feber är vad den här kroppen har i dag. Matchar vädret helt enkelt. Det är så mörkt ute att jag måste tända lamporna inne. Det var det länge sen. Men det är ändå ganska mysigt att höra smattret mot rutorna. Kravlöst väder ger mig möjlighet att fortsätta kolla på serien Orange is the new black. Jag hör ju till dem som totalt missat den serien. Jättebra tycker jag än så länge iallafall. 

Om lusten faller på ska jag ta mig igenom strykhögen också... mend et är bara om lusten kommer i samband med energin.