Jag sitter och fundrar lite. Kan inte göra så mycket annat. Mitt knä vill inte vara med riktigt efter vurpan i går. Det går bra att stappla runt här inne men längre sträckor fungerar sämre. Kanske är det en gammal skada som jag lyckats slå upp, men jag håller tummarna för att det bara är lite uttöjda ledband som gör knäet instabilt. 

Hur som helst, med regn och åska utanför blir det en hel del tid till att fundera över saker och ting i livet. Tankar och funderingar ploppar upp medans jag stryker, bäddar, lagar mat och när jag bara chillar i soffan. I dag har många tankar gått till och omkring Tyra. Jag är stolt över att hon kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet, hennes betyg räckte med råge. Så skönt för henne att starta med den vetskapen. 

Jag har också tänkt en del och funderat kring släktträffen som vi har om en dryg vecka. Nu är det väl nästan 4 månader sedan jag la ut på vår minnessida att jag ville ordna nåt. Runt 50-talet har anmält sig och betalat in, ungefär som vid förra träffen. Min förhoppning är givetvis att alla ska triva, ha trevligt, återknyta kontakter och kanske bygga nya broar. 

Inte vet jag hur jag hade tänkt men i min hjärna så hade jag två veckors semester kvar. Gissa om jag blev besviken när jag insåg att jag börjar om en vecka. De sista lediga dagarna hade jag nog hoppats på att göra något extra  men så blir det inte. Verkligheten slog ner, kanske lite snabbare och hårdare än jag önskat. Fast jag längtar en hel del efter att träffa mina arbetskamrater. 

Det är min fulla övertygelse att det är summan av ens gärningar som leder en framåt, det är konstansen som bygger. Hur tänker jag nu, kanske du undrar? Jo, jag tror att kvantitet med barnen är värda mer än kvalité. Alltså, bättre att ha närvarande föräldrar året runt än de som jobbar skiten ur sig för att kunna bjuda på tre veckor till Thaliand varannat år. Eller att det är bättre att som vän stadigt höra av sig via sms, telefon eller via en spontan fika istället för att bjuda på middag en gång om året. Eller att som dotter besöka sin mor varje vecka, ringa varje kväll istället för att fokusera på jul och midsommar. Kanske förstår ni hur jag tänker nu? Givetvis, absolut kan man, om man ha möjligheten göra allt det ovanstående. Jösses, det vore verkligen fantastiskt. 

Jag har nog alltid gett 200% i det mesta, fram till för ett par år sedan då hälsan började svikta. Då fick jag tänka om. Men än i dag försöker jag göra mitt bästa i alla lägen. Som mamma, syster, ex-fru, lärare, flickvän, matte, granne, vän..., a ni hajjar. Något som jag som "liten flicka" lärde mig i leken med andra tjejer var att man aldrig, aldrig skulle få nån att känna att den var "i stället för". Det finns ju nåt talesätt om att pojkar leker i grupp och flickor två och två. Är tjejer fler än två kommer en känna sig utanför. 

Den där utanförkänslan har jag varit med om så äckligt många gånger, både bland vänner, familj, och till viss del på jobb jag haft. Tyra och jag har pratat om det så många gånger. Jag har försökt ge henne verktyg att inte ta åt sig, inte ta illa upp men ibland kan jag förvånas hur elaka tjejer kan vara. 

Min egen strategi, för visst har jag utvecklat en sådan, är att stänga av. Så klart!,  på så sätt kan jag ju inte bli sårad. Jag fullkomligt avskyr känslan av att "Jag kommer förbi om jag hinner", "Om det regnar så kan vi ses" "Om X jobbaar då kan vi ses". Och det är bara de uttalade förklaringarna. Sen har vi alla mönster som man så lätt känner igen. Det tar eg inte så lång tid. Fråga mig, även jag har loosat en fin vän, kan inte säga hur det gick till det blev liksom bara så. Det var så mycket i mitt liv då som gjorde att jag gjorde tokiga val. 

Kanske är det mina egna erfarenheter, mina egna beklämmande misstag som gör mig så otroligt känslig. Jag vill inte nånsin mer utsätta någon för min tystnad, för min uteblivenhet. Jag vill inte att någon jag älskar eller ens håller av ska känna sig åsidosatt. Skulle jag bli tvungen att sätta nån åt sidan, ja då ska skälen vara starka. 

Kanske är det där konflikten ligger? Kanske har jag kommit på nåt nu?!? Alla är vi olika. Alla har vi olika nivåer av vad som är skäligt. För nån är det en mamma på akuten, för en annan en man som ska tävla, för en tredje en dotter som är ledsen, för en fjärde en skänk som ska målas, för en femte en gräsmatta som ska klippas, för en sjätte en middag som ska lagas, för en sjunde ett golv som ska dammsugas, för en åttonde en bio som ska ses, för en nionde en bil som ska tvättas och för en tionde en öl som ska drickas. Alla har vi olika nivåer på måsten men, jag måste nog säga att skäl 1-4 är ok för mig. Allt annat får mig att fundera, fälla upp skydden. Säkra mig själv. Dra mig undan. 

Jag kan gå långt (inte bokstavligt), jag kan göra så otroligt mycket för de mina. Mina barn, de är givetvis mitt nummer ett men... jag värnar också mitt eget liv. För är det något jag lärt mig på mina pedagogik och psykologikurser så är det att barn far väl av att se att deras föräldrar har en annan identitet än att vara mamma eller pappa. Därför har jag alltid backat upp barnens pappa i sina val, även efter att vi skiljde oss. Precis som han, har backat upp mig. Mina barn har varit med mig på jobbet. De ser och hör när barn ropar hej till mig, ibland kommer de och kramar mig. De vet och är stolta över att deras mamma är en viktig person för många även när de inte är här. 

Tyra, min kloka lilla tös, sa redan tidigt "mamma och pappa måste få vuxentid ihop, det är viktigt för vi vill att de ska fortsätta vara kära" till sin lillebror. Nu blev det ju inte så men mina barn har den inställningen; mamma måste leva, ha roligt och älska för då blir hon en bättre mamma. Öppenheten med mina barn är helt utöver det vanliga och jag är så stolt över dem. 

Så, nu kanske jag ska försöka knyta i hop den här säcken som är full av flumm, minnen och tankar... Vill man bli älskad, omtyckt, räknad med så måste man visa att man förtjänar det. Man måste vinna de man älskar om och om igen. Man måste bita i hop, prioritera och framförallt vara ärlig. Det där med att vinna... Himla klok sak jag läste en gång. Det stod nåt i stil med att "det är inte frågan om att få någon förälskad utan det gäller att behälla den där". Så sant. Oavsett om det gäller barn, syskon, föräldrar, vänner eller äkta makar. Varje dag är en dag då du ska visa att du förtjänar någons kärlek och trohet och uthållighet. Kärlek är inget som någonsin kan tas för givet. 

Vill du visa din egen storhet? Gör då en god gärning för någon utan att berätta det för någon. Klarar du det, mmm då kanske, kanske din storhet växer. 

Och, är det inte det vi alla söker... Kärlek... i evighet...