Det så många av er tar för givet är en ofattbar lyx för andra. Något som det längtas efter. Som man önskar och vill ha mest av allt. Jag pratar inte om dyra resor, flådiga bilar, glittrande guld eller oföreställd beundran. Jag pratar om de där sällsamma dagarna när hjärnan manövrerar ut kroppens signaler och lyckas vara på topp trots alla dåliga odds. De där glimrande dagarna då glädjen, styrkan och kreativiteten bubblar i en, som den gjorde förr. När jag för en dag får vara den jag var van att vara. Gamla Mia är en lyx som jag sällan får.

Att vakna en halvtimma innan klockan och känna sig utvilad är fantastiskt. Kimmohunden hade varit ute och en kopp kaffe sattes i min hand. Vilken start på dagen. Och klockan hade knappt passerat 6. Jag är så otroligt tacksam. Det som verkar lite för många är underbart för mig.

När kroppen vaknat efter ett varmt bad och jag satt på mig ansiktet med hjälp av diverse kladd och klet, ni vet, mascara och sånt, så tog jag årets bästa morgonpromenad med hunden. Det som från början var en hastig kiss-och bajsrunda på tio minuter har utvecklats till en halvtimmas njutning. Vi går inte fort men vi går grundligt. Inte en buske är onosad och alla pinnar som har rätt att kalla sig pinne är tuggad och buren på.

När jag sedan lyxcyklat till jobbet. Ja, det tar bara åtta minuter om man tar dt luuuugnt. Så kände jag att "det här blir en bra dag". Min sal är äntligen i ordning. Möblerna på plats. Inte bästa ordningen i skåpen men det ser lugnt och samlat ut. Jag är evinnerligt tacksam för "Klangen" som hjälpte "tant" att komma i ordning. Och så Karro som kom med Orkakaffe. Och sen så bar Syrran å jag lite bord och nu så är salen perfa. Fast det är ingen sal, bara en skrubb. Hälften så stor som min förra.

Den här dagen innebar även ett konfronterande med HSB (han som bestämmer). Det gick bra. Vi förstod varandra och jag fick min ursäkt. Gud vad jag gillar rak kommunikation. Att få släppa ut sina tankar, känslor och åsikter. Varför fixar jag det inte lika bra privat som på jobbet?

Efter dryga timmens "barnprat" med kollegan så var klockan plötsligt fyra och Kimmosuget stort. Full fart hemåt och det är obeskrivbara hur gött det är att mötas av mina lurviga, fyrbenta tokar. Ännu en skön vårpromenix i ljummet väder. Hur är det möjligt att ET ska bli vinter i helgen?

Å sen, underbart, underbart. Min underbara, min hjälpare, min förtrogna. Ibland så behöver jag liksom ladda, tanka och fylla på. Energi, kraft, styrka. Ja, jag är tacksam. Å det finaste är nog att han inte ser sin egen storhet. Aldrig ett uns av hävdelsebehov. Hur många gör fina gärningar utan att sen skryta om dem? Innerlig godhet är att göra något fint för någon annan utan att sedan berätta om det till höger och vänster. Har du nånsin provat? Om inte, gör det. Det är en go känsla.

När solnedgången nu bjudit på sin vackraste ljusshow så har jag hunnit måla, dammsuga, laga mat, plantera om blommor och även fått tid att bara vara. Jag har slappat i badet och målat naglarna. Rakat båda benen!!! Ingen småbarnsmamma hinner det. Det har sina fördelar att ha tonårsbarn. Nu så går de sista av mina vakna minuter till Greys. Jag bara älskar sjukhusserier. Kanske ska jag bli läkare i mitt nästa liv. Om jag får nåt.... Fast jag tror ju inte att jag är redo för Nirvana än. Är du?

I dag har vi haft en bra dag. Emellanåt kan det vara lite kämpigt i en liten familj med bara en mamma och två trätande tonårsbarn. Men i dag har det varit bra. Jag vet inte riktigt varför eller vad det är som gör att gungbrädan svänger mot bra istället för mot katastrof men det är så skönt när det händer.

Med tonåringar i huset vandrar jag på äggskal, krossat glas och på tå varenda sekund. Minsta lilla jag avviker från mitt sopande så dyker stora högar av konfliktskapande bråk upp mellan syskonen. Jag fattar noll. Ett felaktigt tonläge från den ena å så är det i gång. Eller när en av dem inte kan gå förbi den andra utan att greppa tag i håret på den andre. Jag gissar att det sker för att det är så galet inbjudande och man liksom inte kan låta bli, men det blir liksom ett inbördeskrig av det hela. Jag är så jäkla trött på att agera som Carl Bildt i Palestinakonflikten. Jag blir så matt.

"Hur man än vänder sig så har man arslet bak" så sa alltid min pappa. Jösses så rätt han hade. Enda gången Borggrensbarnen drar åt samma håll är när jag får psykbryt och blir arg på dem båda. Då jäklars är de så nära och softa mot varandra. Yttre fiende förenar.

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så är deras beteende ett tecken på hälsa. De börjar må bra och kan fokusera på sitt och göra som alla andra tonåringar, bråka med sina syskon. De behöver inte tänka på hur mamma mår, inte vaka eller vara rädda för vad som händer om de inte är nära. De kan slappna av när de är hemma, för de har ett hem. De har en Borg. De har trygghet. Och när man har det kan allt annat som ska komma, komma; Ilska, oro, irritation, nedstämdhet, bekräftelsebehov. Nuförtiden är läget lugnt då det inte finns nån som behöver pinka in reviret.

Vi har haft en bra dag. För här har skrattats. Det har pysslats. Vi har myst. Förhört läxor, "lyckliga jag" att det var inför ett religionsprov, jag älskar religionskunskap. Vi har ätit, värsta vardagsmaten men det var under lugn och sansade former. Fast jag blev lite extra glad över middagssällskapet som dök upp. Vuxenprat är jäkligt uppskattat när man är varannanveckasmamma.

Hemma hos oss finns det också två små herrar som verkligen tar för sig och ser till att de hamnar i centrum. Vi har livräddaren Ozzy. Vår fina katt som är så otroligt mjuk, go, busig, kontaktsökande och härlig. Sen så finns ju den allra finaste Kimmo. Hans egenskaper och sätt får mig att vilja ha tio hundar till. Jag är så stolt över honom. Läraktig och arbetsvillig är två ord som beskriver honom väl. Det senaste halvåret har vi kommit varandra så nära. Jag behöver aldrig höja rösten, inte slita eller dra. Han är så lyhörd. När vi promenerar behöver jag bara viska "sch, kom här" så är han på. Eller när han ser en fyrvägskorsning. Då saktar han in, tittar på mig, tar kopplet i munnen och väntar på kommando". Fast allt är ju inte rosenrött, inte ens med den där dågula guldklimpen. När det dyker upp harar. Ja, då jäklar då faller jag som en fura.

Ja, en hund som Kimmo växer inte på träd. Jag älskar honom galet och är så tacksam över att få ha honom i mitt liv. Just därför är jag så otroligt rik som hittat en man som hajar det hela. Det är skönt när pojkvännen själv har hunderfarenhet. Som faktiskt är van vid att ha flera hundar, som dessutom var större än Kimmo. En man som inte känner sig hotad av min nästintill sjuka hundkärlek är en stark man. Åh, vägen till mitt hjärta går (givetvis genom magen, det är inte förbehållet man) genom min barn och mina djur.

Jag lovar att försöka att inte skaffa fler (inte just nu) men en liv utan djur är för mig samma som för många som inte kan vara utan barn. Å vet ni vad. Jag har ju lyckan att ha båda. Barn, katt, och bonusbarn. Snacka om att jag är rik som ett troll.

Avis! Det borde du va! ;)

Söndag... seg, lång, slö, produktiv, solig, vårvarm, mjuk och skön. Så ser min söndag ut, hur har din varit?

I dag har vädret visat sina sommartalanger. Det har blivit både frukost, lunch och podlyssning på balkongen. Två maskiner tvätt har också vajats sommarfriska och torra av den allt annat än blyga marssolen.

Denna kvinnodag tillika Vasaloppsdag kan jag inte låta bli att hylla människosläktet. Vilka jäkla kämpar vi är, många är knasigt målmedvetna och sansade. Andra är otroliga glädjespridare och energigivare. Jag måste omigen belysa det faktum att jag förmodligen är världens mest priviligierade människa. Jag tänker då på alla fina människor som finns runt mig, som ger mig guldkant på tillvaron. Män som kvinnor, för mig är det hela på nåt vis könslöst och jag hyllar istället deras fina egenskaper.

Just i dag sänds tacksamhetstankarna till mina fina barn. De får mig att både skratta, förfasas och smälta. Jag är också tacksam för deras far, att vi kan samarbeta så fint kring våra små, som inte alls är så små längre. Ni vet; små barn, små bekymmer. Stora barn....
Jag är tacksam för mina systerskap. De där tjejerna som håller koll och ordning på mig och som aldrig slutar ringa även om jag tryckt bort samtalet närmare tio gånger. Ni känner mig så jäkla väl. Just i dag var det Karro som fick mig att bryta i hop av skratt. "Att bli lite nosad i rumpan är väl det minst man som hund kan begära..." Hera och Kimmo måste verkligen få ses snart igen. Där har vi nog en del att lära. Tacksamhetstankarna går också till kloka kollegor, fantastiska grannar, min faster och massor av andra kloka och mer eller mindre galna personer i min omgivning. Livet är som en fest med er alla omkring mig.

Men nu när kvällen kommer så är det nog kanske mest saknad och längtan som uppfyller mig. Vi går in i en ny vecka och jag ska med glädje suga på minnet, av många fina stunder och samtal. Så till doften av det bästa doftljus som finns ska jag nu slumra till en P3-dokumentär. Säger nu tack o gonatt för mig.