Det så många av er tar för givet är en ofattbar lyx för andra. Något som det längtas efter. Som man önskar och vill ha mest av allt. Jag pratar inte om dyra resor, flådiga bilar, glittrande guld eller oföreställd beundran. Jag pratar om de där sällsamma dagarna när hjärnan manövrerar ut kroppens signaler och lyckas vara på topp trots alla dåliga odds. De där glimrande dagarna då glädjen, styrkan och kreativiteten bubblar i en, som den gjorde förr. När jag för en dag får vara den jag var van att vara. Gamla Mia är en lyx som jag sällan får.

Att vakna en halvtimma innan klockan och känna sig utvilad är fantastiskt. Kimmohunden hade varit ute och en kopp kaffe sattes i min hand. Vilken start på dagen. Och klockan hade knappt passerat 6. Jag är så otroligt tacksam. Det som verkar lite för många är underbart för mig.

När kroppen vaknat efter ett varmt bad och jag satt på mig ansiktet med hjälp av diverse kladd och klet, ni vet, mascara och sånt, så tog jag årets bästa morgonpromenad med hunden. Det som från början var en hastig kiss-och bajsrunda på tio minuter har utvecklats till en halvtimmas njutning. Vi går inte fort men vi går grundligt. Inte en buske är onosad och alla pinnar som har rätt att kalla sig pinne är tuggad och buren på.

När jag sedan lyxcyklat till jobbet. Ja, det tar bara åtta minuter om man tar dt luuuugnt. Så kände jag att "det här blir en bra dag". Min sal är äntligen i ordning. Möblerna på plats. Inte bästa ordningen i skåpen men det ser lugnt och samlat ut. Jag är evinnerligt tacksam för "Klangen" som hjälpte "tant" att komma i ordning. Och så Karro som kom med Orkakaffe. Och sen så bar Syrran å jag lite bord och nu så är salen perfa. Fast det är ingen sal, bara en skrubb. Hälften så stor som min förra.

Den här dagen innebar även ett konfronterande med HSB (han som bestämmer). Det gick bra. Vi förstod varandra och jag fick min ursäkt. Gud vad jag gillar rak kommunikation. Att få släppa ut sina tankar, känslor och åsikter. Varför fixar jag det inte lika bra privat som på jobbet?

Efter dryga timmens "barnprat" med kollegan så var klockan plötsligt fyra och Kimmosuget stort. Full fart hemåt och det är obeskrivbara hur gött det är att mötas av mina lurviga, fyrbenta tokar. Ännu en skön vårpromenix i ljummet väder. Hur är det möjligt att ET ska bli vinter i helgen?

Å sen, underbart, underbart. Min underbara, min hjälpare, min förtrogna. Ibland så behöver jag liksom ladda, tanka och fylla på. Energi, kraft, styrka. Ja, jag är tacksam. Å det finaste är nog att han inte ser sin egen storhet. Aldrig ett uns av hävdelsebehov. Hur många gör fina gärningar utan att sen skryta om dem? Innerlig godhet är att göra något fint för någon annan utan att sedan berätta om det till höger och vänster. Har du nånsin provat? Om inte, gör det. Det är en go känsla.

När solnedgången nu bjudit på sin vackraste ljusshow så har jag hunnit måla, dammsuga, laga mat, plantera om blommor och även fått tid att bara vara. Jag har slappat i badet och målat naglarna. Rakat båda benen!!! Ingen småbarnsmamma hinner det. Det har sina fördelar att ha tonårsbarn. Nu så går de sista av mina vakna minuter till Greys. Jag bara älskar sjukhusserier. Kanske ska jag bli läkare i mitt nästa liv. Om jag får nåt.... Fast jag tror ju inte att jag är redo för Nirvana än. Är du?