I dag har vi haft en bra dag. Emellanåt kan det vara lite kämpigt i en liten familj med bara en mamma och två trätande tonårsbarn. Men i dag har det varit bra. Jag vet inte riktigt varför eller vad det är som gör att gungbrädan svänger mot bra istället för mot katastrof men det är så skönt när det händer.

Med tonåringar i huset vandrar jag på äggskal, krossat glas och på tå varenda sekund. Minsta lilla jag avviker från mitt sopande så dyker stora högar av konfliktskapande bråk upp mellan syskonen. Jag fattar noll. Ett felaktigt tonläge från den ena å så är det i gång. Eller när en av dem inte kan gå förbi den andra utan att greppa tag i håret på den andre. Jag gissar att det sker för att det är så galet inbjudande och man liksom inte kan låta bli, men det blir liksom ett inbördeskrig av det hela. Jag är så jäkla trött på att agera som Carl Bildt i Palestinakonflikten. Jag blir så matt.

"Hur man än vänder sig så har man arslet bak" så sa alltid min pappa. Jösses så rätt han hade. Enda gången Borggrensbarnen drar åt samma håll är när jag får psykbryt och blir arg på dem båda. Då jäklars är de så nära och softa mot varandra. Yttre fiende förenar.

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så är deras beteende ett tecken på hälsa. De börjar må bra och kan fokusera på sitt och göra som alla andra tonåringar, bråka med sina syskon. De behöver inte tänka på hur mamma mår, inte vaka eller vara rädda för vad som händer om de inte är nära. De kan slappna av när de är hemma, för de har ett hem. De har en Borg. De har trygghet. Och när man har det kan allt annat som ska komma, komma; Ilska, oro, irritation, nedstämdhet, bekräftelsebehov. Nuförtiden är läget lugnt då det inte finns nån som behöver pinka in reviret.

Vi har haft en bra dag. För här har skrattats. Det har pysslats. Vi har myst. Förhört läxor, "lyckliga jag" att det var inför ett religionsprov, jag älskar religionskunskap. Vi har ätit, värsta vardagsmaten men det var under lugn och sansade former. Fast jag blev lite extra glad över middagssällskapet som dök upp. Vuxenprat är jäkligt uppskattat när man är varannanveckasmamma.

Hemma hos oss finns det också två små herrar som verkligen tar för sig och ser till att de hamnar i centrum. Vi har livräddaren Ozzy. Vår fina katt som är så otroligt mjuk, go, busig, kontaktsökande och härlig. Sen så finns ju den allra finaste Kimmo. Hans egenskaper och sätt får mig att vilja ha tio hundar till. Jag är så stolt över honom. Läraktig och arbetsvillig är två ord som beskriver honom väl. Det senaste halvåret har vi kommit varandra så nära. Jag behöver aldrig höja rösten, inte slita eller dra. Han är så lyhörd. När vi promenerar behöver jag bara viska "sch, kom här" så är han på. Eller när han ser en fyrvägskorsning. Då saktar han in, tittar på mig, tar kopplet i munnen och väntar på kommando". Fast allt är ju inte rosenrött, inte ens med den där dågula guldklimpen. När det dyker upp harar. Ja, då jäklar då faller jag som en fura.

Ja, en hund som Kimmo växer inte på träd. Jag älskar honom galet och är så tacksam över att få ha honom i mitt liv. Just därför är jag så otroligt rik som hittat en man som hajar det hela. Det är skönt när pojkvännen själv har hunderfarenhet. Som faktiskt är van vid att ha flera hundar, som dessutom var större än Kimmo. En man som inte känner sig hotad av min nästintill sjuka hundkärlek är en stark man. Åh, vägen till mitt hjärta går (givetvis genom magen, det är inte förbehållet man) genom min barn och mina djur.

Jag lovar att försöka att inte skaffa fler (inte just nu) men en liv utan djur är för mig samma som för många som inte kan vara utan barn. Å vet ni vad. Jag har ju lyckan att ha båda. Barn, katt, och bonusbarn. Snacka om att jag är rik som ett troll.

Avis! Det borde du va! ;)