Söndag... seg, lång, slö, produktiv, solig, vårvarm, mjuk och skön. Så ser min söndag ut, hur har din varit?

I dag har vädret visat sina sommartalanger. Det har blivit både frukost, lunch och podlyssning på balkongen. Två maskiner tvätt har också vajats sommarfriska och torra av den allt annat än blyga marssolen.

Denna kvinnodag tillika Vasaloppsdag kan jag inte låta bli att hylla människosläktet. Vilka jäkla kämpar vi är, många är knasigt målmedvetna och sansade. Andra är otroliga glädjespridare och energigivare. Jag måste omigen belysa det faktum att jag förmodligen är världens mest priviligierade människa. Jag tänker då på alla fina människor som finns runt mig, som ger mig guldkant på tillvaron. Män som kvinnor, för mig är det hela på nåt vis könslöst och jag hyllar istället deras fina egenskaper.

Just i dag sänds tacksamhetstankarna till mina fina barn. De får mig att både skratta, förfasas och smälta. Jag är också tacksam för deras far, att vi kan samarbeta så fint kring våra små, som inte alls är så små längre. Ni vet; små barn, små bekymmer. Stora barn....
Jag är tacksam för mina systerskap. De där tjejerna som håller koll och ordning på mig och som aldrig slutar ringa även om jag tryckt bort samtalet närmare tio gånger. Ni känner mig så jäkla väl. Just i dag var det Karro som fick mig att bryta i hop av skratt. "Att bli lite nosad i rumpan är väl det minst man som hund kan begära..." Hera och Kimmo måste verkligen få ses snart igen. Där har vi nog en del att lära. Tacksamhetstankarna går också till kloka kollegor, fantastiska grannar, min faster och massor av andra kloka och mer eller mindre galna personer i min omgivning. Livet är som en fest med er alla omkring mig.

Men nu när kvällen kommer så är det nog kanske mest saknad och längtan som uppfyller mig. Vi går in i en ny vecka och jag ska med glädje suga på minnet, av många fina stunder och samtal. Så till doften av det bästa doftljus som finns ska jag nu slumra till en P3-dokumentär. Säger nu tack o gonatt för mig.