Jag tycker inte om när saker går sönder. Jag får ett omedelbart behov av att laga. Det är en av mina stora svårigheter, att stå emot impulsen att laga. Eller att kunna inse att något är så trasigt att det inte går att laga.

Jag har ett driv i mig att vilja laga människor och relationer också. Det kan få mig att vända utochin på mig för att få människor att läka, eller komma på bättringsvägen.

"Vem tror hon att hon är?", kanske du nu undrar. Men jag tror inte att jag är bättre, klokare eller mer förnuftig än nån annan. Jag vet att jag inte kan laga eller reparera människor eller relationer men...

Jag lyssnar gärna. Om och om igen. Jag berättar gärna om mina egna erfarenheter och misstag. Jag ställer frågor. Jag är genuint nyfiken och omtänksam.

Just därför är det så jobbigt när även jag måste släppa taget. När jag måste inse att laga inte är ett alternativ längre.

Det gör ont att stå med bitar av det som varit i mina händer. Utmaningen för mig blir nu att försöka hitta nya användningsområden för de där "små pusselbitarna".

Livet fortsätter så klart, jorden snurrar vidare. På det stora hela kommer allt normaliseras. Med eller mot min vilja. Tiden löser den frågan. Och jag kommer få nya saker, relationer och människor i min väg. Det jag måste tänka på är att bara vara och inte tro att jag kan fixa allt.

Ibland måste jag backa, zooma ut, för att ta en ordentligt titt på mig själv. Inte hur jag ser ut så mycket utan mera med fokus på hurdan jag är. Jag har sidor som jag inte gillar hos mig själv.

Allt som oftast kan jag hålla dessa sidor, egenskaper, i schack men inte jämt. Jag blir som triggad och får tunnelseende. Svårt att förstå vad jag menar? Ok. Jag ska försöka förklara med en liknelse.

Jag har svårt för personer som smaskar när de äter. Ibland kan jag ändå klara att sitta vid samma bord som en smaskare. Andra gånger är det som det enda jag hör är smasket. Det liksom växer och tränger sig på. Till slut känns det som om smaskaren står över mig, lutar sig fram och slaskar runt i mitt öra. Huva!

Ett annat exempel är när jag umgås med människor som hela tiden lyckas framhålla sidor hos sig själv på ett sånt sätt att det nästan blir olidligt.

Jag borde inte gå i gång på andra människors sätt att vara eller agera för det i sin tur gör mig till en liten människa. Jag borde kunna hantera de som vänder utochin på sig för att framstå som äventyrliga, sportiga, engagerade, positiva, skämtsamma mm Men....

Men, jag tror att det är när det blir för mycket. När det inte känns genuint och ärligt som det börjar krypa i mig. Som den lilla människa jag är så inser jag mina brister och fel. Det svåra och krångliga är dock att stå ut med "smaskaren" i alla lägen och se personens tillgångar och låta dem växa inför mig stället för att bara höra det öronbedövande smasket.

Alla har vi sidor hos oss själva att jobba med. Vet du vilka dina är?