Ibland bara måste jag gå emot min kropps signaler. När jag känner smärtan hugga, bränna, mala och sprida vill jag oftast bara ge upp. Jag vet inte hur många mornar och kvällar jag bara legat blickstilla och andats mig igenom minuterna och bara önskat att jag ska få glida in nån slags smärtfri dimma.

Ibland, som i dag, är lite tamejtusan tillbaka i själen och sinnet. Kroppen värker men humöret är bra och då står jag på mig gentemot helvetesvärken.

Jag orkade vara en bra mamma i morse. Jag kunde handla på hemvägen. Eftersom jag köpt dammsugarpåsar passade jag på att byta. Jösses i havet, jag blir lika glad varje gång. Vilket sug! Numera har jag en liten egen teknik vid dammsugningen. Den går ut på att sitta så mycket som möjligt.

Andra saker som att tvätta, stryka och... ja, städa i största allmänhet har också de krävt en viss justering i utförandet. Men det går... iallafall de dagar jag står på mig gentemot kroppens protester. Visst, det brukar kosta i form av en hemsk kväll och natt men...

Det ger mig en oerhörd tillfredsställes när jag kan vara lite mer som "vanligt". När jag kan vara den där Mia som är full av energi, idéer, lust, initiativ och glädje. Jag saknar henne...