Ett par timmar senare kan jag slå an en lättsammare ton.

Efter ett bouppteckningsmöte med mina syskon och min moster var det skönt att rensa skallen. En tur på Mirum med härlig REA där jag hittade present nr 2 inför Tyras födelsedag. Inget hon önskar men jag tror hon blir glad.

Att sen få landa på Å-caféet med svägerskan var välbehövligt. Jag fick ösa ur mig mina tankar, känslor, funderingar och oroligheter. Så skönt att bli lyssnad på. Ibland tar jag huvudrollen, ibland hon och ofta delar vi.

Jag har ganska många oroligheter i kropp och själ. Känner mig lite sliten. Jag ger och ger, försöker att mörka att jag får ont och är kraftlös, känner mig missförstådd och ifrågasatt. Då är det skönt med människor som peppar, sporrar och vill bära mig framåt.

Linda och Karro är två sådana personer. De dämpar vid behov, puschar tänder och motiverar när det är tid för det. Ja, de fyller helt enkelt de hål som livet givit mig. Blodsband är verkligen överskattat.

De senaste dagarna har jag verkligen känt mig pressad och orolig. Jag har mkt att reda i. Jag behöver positiv input och känsla av förtroende och tillit. Att ständigt i frågasättas sliter på mig som trästycket i svarven. Jag är jag och jag vill gärna fortsätta vara det. Borde inte mitt JAG vara det som tilltalar? Eller?

Som sjukskriven finns det tid. Massor av tid. Tid jag inte bett om och tid jag inte har förmåga att använda. Jag gör ständigt mitt bästa att förvalta detta mysterium som tid är på bästa sätt. Men då kroppen säger nej så blir det oftast tanken som jobbar hårt

Både tankarna och känslorna i mig har den senaste tiden funderat kring hur världen och samhället värderar människor och deras olikheter.

Det är ju ett känt faktum att "mjuka" egenskaper och insatser i samhället inte alls ger lika stor avkastning som de som satsar på "mätbara" insatser.

Att vara hemma med barnen ger ingen vidare pension. Det är heller ingen ekonomisk vinst att vårda sina sjuka föräldrar. Jag funderar på varför?! Är det en könsfråga? Förmodligen.

Hur ofta får kvinnan uppskattning för att hon lägger 5 timmar i veckan på familjens tvätt? Det blir 260 timmar per år. Ofta finns det en överenskommelse inom familjen att kvinnan gör de klassiska hushållssysslorna om mannen tar hand om bilen (tvätt, däckbyten mm). Jösses om man la 250 timmar på min bil. Den skulle bli värsta vrålåket.

Lägg sen till 10 Tim i veckan på handling, matlagning, städning mm. Och allt detta ska ske efter arbetstid!!! Inte märkligt att det är just kvinnor som blir utbrända. "För att bli utbränd krävs det att man kan brinna". De flesta människor jag känner som brinner är just kvinnor.

I många heterosexuella relationer, det är de jag själv kunnat studera bäst, höjs de manliga, mätbara insatserna till skyarna medan kvinnans ständigt återkommande, underhållande insatser sällan ses. När altanen byggs, bilen repareras, hus målas osv fixar i 90% av fallen mannen det. Och hyllas år efter år för det. Det glöms inte ens bort, man noterar det inte ens, att barnen är ständigt hela och rena, mätta och skjutsade hit och dit, av kvinnan.

När rörelsen "kvinnor kan" drog i gång gjordes en gigantisk miss. Männens klassiska områden gjordesäven till kvinnans MEN... man glömde att skyffla över uppgifter på mannen. Det här ledde till ett uppsving av utbrända kvinnor. 70-talisternas kvinnliga skara ligger risigt till på hälsfronten.

Men.... Det räckte inte med det. När kvinnorna började gå på knäna så hittar man (japp, manlig lösning) i form av symtomdämpande piller. Antidepressiva mediciner är fantastiska och ska användas när situation och sjukdom kräver det. Jag anser dock att många kvinnor får dem utskrivna för att de ska kunna mjölkas ännu lite till på sin redan sinande energi och livslust. Att förhandla om och se till att utlösande faktorer och symtomskapande arbetsbelastning minimeras förs sällan på tal. Skulle det göras så är det bara fram tills kvinnan "är på benen" igen.

Detta snedvridna samhälle är svårt att vrida rätt igen. Kvinnorna sinsemellan skapar också en slags duktighetstävling. Kolla bara alla hysteriska uppdateringar på Fb. Det bakas bröd, motioneras, målas om, jobbas över, umgås, barnens aktiva liv hängs också ut. "Bakom varje duktigt, idrottande barn står en fantastisk mamma".

Kvinnor är inte så snälla mot varandra som de borde vara. Finns möjligheten att bakom ryggen klaga på väninnans dammiga bokhylla, orensade rabatt eller barns smutsiga kläder gör man det. Varför vänds så sällan dettamot mannen?

Jag är själv en kvinna som varit och är i fällan. Jag kämpar emot men.... de mjuka värden jag håller högt räknas aldrig när de ställs mot männen mätbarheter.

Ofta drar jag ett djupt andetag och biter i hop. Men det är inte alltid så lätt och då kommer besvikelserna. Ni vet, den där frågan "är det inte meningen att det ska vara mer än så här?"

En mycket klok kvinna sa en gång till mig (därav min bloggtitel): En mamma i en familj är som spindeln i nätet, hon håller i alla trådar. Vill du ha familjen får du ta resten också. Hmmm, känns sisådär. Ju mer jag tänker på det desto märkligare ter sig uttalandet.

Jag inser att livet innebär sysslor och olikheter och jag gillar det. Men, jag behöver balans och jag kräver kredit för det jag gör.

Jag är lika mycket värd som vilken man/kvinna som helst och det jag gör är värdefullt.

Jag tror att det börjar bli dags för en ny rörelse i världen. Inte en ny kvinnorörelse utan en människovärdesrörelse.