Jag vet, jag vet så mycket. Min vetskap ger ett glimrande övertag. Någons osäkerhet leder till lusten att stjäla men i detta läge är stöld inget alternativ för jag bjuder, till viss gräns, med mig till bättre bedövande.

Varje gång som ropet på hjälp ekar vet jag att det eg är bekräftelsetörsten som visar sig. Likt en öken söker du skugga och törst... O visst, den finns här men inte i den form du önskat. För fick du din vilja igenom så skulle du vara ensamare än oasen i Gobi.

Hur man än vänder sig har man arslet bak, som pappa brukade säga. OCH ärlighet varar inte alls längst för sanningen kommer att hållas emot dig, så det så.

Ibland bara måste jag gå emot min kropps signaler. När jag känner smärtan hugga, bränna, mala och sprida vill jag oftast bara ge upp. Jag vet inte hur många mornar och kvällar jag bara legat blickstilla och andats mig igenom minuterna och bara önskat att jag ska få glida in nån slags smärtfri dimma.

Ibland, som i dag, är lite tamejtusan tillbaka i själen och sinnet. Kroppen värker men humöret är bra och då står jag på mig gentemot helvetesvärken.

Jag orkade vara en bra mamma i morse. Jag kunde handla på hemvägen. Eftersom jag köpt dammsugarpåsar passade jag på att byta. Jösses i havet, jag blir lika glad varje gång. Vilket sug! Numera har jag en liten egen teknik vid dammsugningen. Den går ut på att sitta så mycket som möjligt.

Andra saker som att tvätta, stryka och... ja, städa i största allmänhet har också de krävt en viss justering i utförandet. Men det går... iallafall de dagar jag står på mig gentemot kroppens protester. Visst, det brukar kosta i form av en hemsk kväll och natt men...

Det ger mig en oerhörd tillfredsställes när jag kan vara lite mer som "vanligt". När jag kan vara den där Mia som är full av energi, idéer, lust, initiativ och glädje. Jag saknar henne...

Begravningen var ljus, vacker och stämningsfull. För mig, inte ett avsked utan en förhoppning om ett återseende.

Bara för att en planta slokar, vissnar och ser döende ut betyder det inte att allt är förbi. Med rätt jord att stå i, näring, vatten och solljus kan den återigen ta sig. Börja växa, grönska och tom bära nya blommor.

Visst vore det för sorgligt att slänga bort en kär växt när hoppet ännu finns. Dessutom finns det en viss tillfredsställelse att se något spira på nytt.

Ibland, när man varit med om något tungt och jobbigt, är det skönt att få bli liten och krypa in i en stor och trygg famn.

Skönt att veta att trösten finns där, när man själv kan sluta vara stark för nån annans skull. Härligt att inte behöva be om närheten eller möjligheten att älta dagens upplevelser.

Så fint att känna sig viktig och värdefull utan tanke på prestige och stolthet. Att med bultande hjärta och tårar så nära bara få vara...

Underbart och glimrande, eller hur?