Jag är hans ängel. När vi möttes var jag ett spöke men det ändrades fort. Jag har aldrig varit så stark som då, vid vårt första möte. Aldrig har jag vågat visa mig så svag som jag gjorde, efter bara några dagar.

Att vi nästan två år senare ska ha smält samman som vi nu gjort verkar helt galet. Om man kliver utanför, intar helikopterperspektivet. Hade jag stått utanför och sett en vän genomgå det jag varit med om hade jag förmodligen fällt kommentaren "det kommer aldrig att hålla" .

Tänk att vi människor, efter att ha existerat i mer än 100 000-tals år, ändå kräver mönster. "Sånt gör man o sånt gör man inte". Efter en kraschad relation tänker man(åtminstone gjorde jag det) "så ska jag aldrig mer göra/tänk/tycka" å ändå ramlar vi dit igen. Söker mönstren, försöker kompensera och vinna.

När man som jag, startar en ny relation i 40-års åldern så är det omöjligt att rodda hem samma Feeling som i min förra relation. Jag kan omöjligt gifta mig, skaffa två gemensamma barn och liknande semestrar inom bara några år.

Nu har vi mer i våra ryggsäckar. Barn att ta hänsyn till, vår ålder, hälsa och ekonomi. Jag kan tycka att det är skönt. Att slippa det där jagandet. Jaga efter giftermål, barn, gemensamt boende mm. Jag kan njuta av och vila mig i tanken och känslan att nu är nu. Jag är nöjd. Jag behöver inget mer vare sig för mig eller som bevisning inför andra.

Jag älskar och är älskad.


Jag vet inte riktigt vart livet tänker ta mig nu. Jag har inte bråttom. Jag är inte på väg nånstans, det är här och nu som gäller. Att få stilla sig, krypa intill den jag älskar, känna tyngden av hans arm runt min kropp, hans hand runt mitt bröst, det gör mig lycklig. Riktigt lycklig!

Just där och då, när vi är nära varandra.... Då kan jag knappt greppa det. Han kom, som en främling och stannade som en vän. Den finaste som finns.

Varsamt ska jag kupa mina händer runt det vackra vi har. Jag vill inte glänsa eller skryta. Jag är bara så otroligt lycklig, stolt, nöjd, tacksam och glad över det som kärleken ger mig. Ingen kan lova att det är för evigt men jag tänker njuta som om känslan bär mig in i det evinnerliga.

 

lillsyrran

7 november 2012 21:01

Vackra ord om kärlek, kravlös och fantastisk. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...