Onsdag och mitt i arbetsveckan. Vi har många av personalen, även elever, som är sjuka just nu. Att få tag i vikarier verkar inte så lätt så som på så många andra skolor runt om i landet får befintlig personal gå in och täcka upp. Sånt kan oroa mig för att det sliter väldigt på oss. Risken är stor att fler blir sjuka, utmattade och i värsta fall helt går in i väggen. Än så länge är det god stämning och man är väldigt lojal på min skola. Men som sagt, ju längre det får hålla på desto skörare blir alla. 

Hösten har verkligen gjort sitt intåg. Jag tycker som bekant om hösten med alla dess sprakande färger, mörkret som inbjuder till att tända ljus, dricka té, svepa in sig i mjuka filtar, gå långpromenader, njuta av hög och klar luft. Givetvis består hösten till största del av regn, blåst och rusk men så kommer de där glimrande dagarna och de är så vackra att de överskuggar ruskigheten. 

Jag har hittat nya sköna promenadvägar där innerstadens trafik och larm inte når till. 

Här är vi på promenad i Ramshäll. Hur vackert som helst och det doftade ljuvligt. Tall, svamp och våt asfalt. 

Nu är det mörkt på mina morgon- och kvällspromenader. 

Men det är fortfarande lika vackert att ströva runt i Trädgårdsföreningen. 

Jag är så morgonpigg, mycket för att jag är i säng innan 21 på kvällen, att vi hinner med en 30-45 minuters promenad varje morgon. På morgonen går vi inte så långt men jag låter hundarna lägga stor tid på att nosa runt och lämna sina egna "Pee-mail". 

I helgen som var, var jag kattvakt till Ozzy. Tyra och Peter var på en weekend-resa till Prag. Det var hur mysigt som helst att åka upp till dem och hänga lite med min gamla katt. Och tänk, om cirka tre veckor kommer deras kattunge till dem. Det ser både de och jag fram emot. Det ska bli så spännande att se hur den lilla killen ska tas emot av gammelkatten. 

Den här helgen han jag också med en lunchdate med sonen. Vi åkte till IKANO-huset och lunchade, jag handlade en del på IKEA. Förutom en mängd ljus kom jag även hem med ramar, överkast och en ny tvättkorg. 

På mitt jobb tar man kanelbullens dag på stort allvar. Precis om med många andra roliga bemärkelsedagar. Vi blev bjudna på supergoda bullar. Jag har faktiskt inte jobbat någonstans där man lyfter upp fikadagarna så bra som här. 

Många vårstädar, det gör väl jag också men nu har jag påbörjat min höststädning. Den består mest i att rensa bland allt gammalt som jag inte vill ha kvar. Sånt som äter upp min energi ska inte vara kvar, vad det än kan vara. Jag ska omge mig med det som ger mig positivitet och styrka. Det jag däremot inte kommer rensa i under hösten är mitt förråd. Det är för besvärligt så jag tror jag behöver lite hjälp både med att hiva runt på kartongerna och att åka och slänga saker. Kanske måste jag gå ner och ta en check av vad jag har för julbelysning, om jag behöver komplettera med något. Jag ser inte fram emot att leta efter just de kartongerna. Det kan bli så att jag "unnar mig" någon extra fin julstjärna eller adventsljusstake bara för att.... Jag längtar verkligen efter december nu. 

Nu önskar jag er alla "Happy humpday" eller Lilllördag eller mittiveckandag, vad ni än väljer att kalla denna fina onsdag. Allt gott till er så hörs vi framöver. 

Söndagsmorgon och jag känner mig glad. Vilken skön känsla att vakna upp på morgonen med en pigghet i hela mig, ta ut hundarna, dricka kaffe och allt med en känsla av att trivas och vara nöjd. Det är nog gårdagens mysiga middag med barnen som fortfarande ligger kvar i kroppen som en mjuk, värmande filt. Jag ska lägga känslan på minne så att jag lättare hittar tillbaka till den när jag som bäst behöver den. 

Ibland känns det som om jag bäddar i onödan. De här två, framförallt Kimmo, river gärna runt bland överkast och kuddar. Freja söker mest en plats i solvärmen. Ibland händer det att jag kommer hem på eftermiddagarna och finner kuddarna på golvet, överkastet borta och duntäcket i en rul längst ner i sängen. 

I går var det för en gångs skull lugnt på innergården och jag och Freja kunde sitta där ute nån timma på kvällen. Så himla mysigt att bara andas, läsa i en bra bok och vara. 

Denna söndag ska jag gå en sväng på stan, fika med en vän och sedan ta en riktigt lång och skön promenad med vovvarna i trevligt sällskap. Eftersom det är söndag har jag tvättstugan framåt kvällskvisten. Då ska jag också passa på att förbereda inför jobbveckan. På det stora hela tror jag det här blir en strålande dag, både vädret och mitt humör tyder på det. 

Hösten ändå! Dagar som dessa är den helt magisk. Den höga, klara luften är så energigivande. Det känns som om jag sköljer av hjärnan i en kall fjällbäck. All oro, all tanketrafik bara försvinner. Underbart!

Jag hoppas er söndag blir lika bra som min. Så hörs vi framöver...

Min pappa! I dag är det 11 år sedan han tog på sig sina änglavingar. Han var minsann ingen dussinmänniska. Han gjorde intryck på många, på gott och ont. Även på mig. Så här många år senare spelar minnena ett spratt, ett bra sådant, och jag minns nästan bara alla fina stunder. Jag har på de här elva åren tagit reda på och förstått vad som formade honom till den han blev och var. Det jag minns allra bäst är vilken bra morfar han var till mina barn, även när hans ork tröt pga hans sjukdom. KOL! En djävulusisk sjukdom som skapar både ångest och panik. När den eviga sömnen kom till pappa kom den som en befriare. Jag försöker tänka så, att efter ett slitsamt liv med många år av andnöd så kom döden som en befriare även om jag vet att pappa velat vara kvar hos oss. I dag ska pappa minnas och kanske hans liv firas genom middag tillsammans med mina barn. Vi ska dela våra minnen alltifrån Elis "orka-gå-choklad" och Tyras bus med morfar när hon badade i plaskpoolen eller satt i sandlådan till mina egna minnen där pappa för varje år blir alltmer lik en superpappa. Han gjorde alltid sitt bästa och alla val han gjorde, gjorde han för att han trodde det skulle bli det bästa för oss som var nära honom. 

Man får väl ändå kalla det lördagslyx att vakna supertidigt, tassa upp och sätta på kaffe för att sedan få dricka det i sängen. Jag vaknade strax efter fem men kände mig ändå skönt utvilad. Underbart, det behövde jag. På morgonpromenaden var vi som vanligt, på helgerna, nästintill ensamma ute. 

Jag älskar hösten, det är så underbart att tända ljus, svepa in sig i en filt eller...

... gosa med den här myshunden. Freja har två lägen, av eller på. Fullt ös eller totalt lugn. Hon kan ligga så här, till synes i drömmarnas värld men vid minsta ljud kan hon fara upp och vara klarvaken. 

Jag sällar mig till skaran som "förfasar sig" över alla dessa elsparkcyklar. De allra flesta lämnar dem på ett bra och säkert sätt men så finns det givetvis ett antal PUCKON. Dessa idioter verkar helt befriade från trafikvett eller sunt förnuft. Jag hör till de lyckliga som vare sig är synskadad eller i behov av rullstol eller rullator. En sån här parkering ställer till problem om man måste styra ner rullstolen från trottoaren, kanten är väldigt hög och jag gissar att tipprisken är ganska stor. 

Hösten är verkligen här. Det märks bla på att planteringarna i Trädgårdsföreningen tömms. Vilken tur för mig att jag nallat skott från palettbladen vid två tillfällen. 

Vacker kvällspromenad tidigare i veckan. 

Jag har vid två tillfällen i veckan varit i Johanneslunds centrum. Jag gillar området alltmer. Här finns allt man kan önska sig. När jag kommer hit känner jag ett lugn. Det är rent och fräscht och det finns oväntat många grönområden som skulle vara perfekta för mig och hundarna. Själva centrumet har allt man behöver, är öppet och ljust och fyllt av trevliga människor. Om jag ska flytta är det här verkligen ett område jag kan tänka mig. 

Visst får den här bilden ens fantasi att gå igång. Som en sagovärld. Vem bor här, vilken är deras historia, vad kommer att hända osv. Jag har sagt det förr men vår natur är verkligen magisk. 

Nu önskar jag er en superhärlig lördag. Jag tror den blir fantastisk både vädermässigt och på andra sätt. Ha det riktigt göttigt nu. 

Andas in... Andas ut... 

Jag känner mig tacksam för en fin fredag. 

Närhet är bra.  O danska är 0ckså ett bra språk...

Vilken vecka! Motgångarna kommer som på ett löpband. Körkortsstrulet fortsätter men sänggavelshelvetet har äntligen löst sig... tror jag. 

Jag har haft en arbetsam vecka med flera "övertidstimmar" i form av fortbildningar och nätverk. Jag har inte fått någon avsatt tid utan snarare förtroendet att "vi löser det allt eftersom". Så i dag gick jag hem vid kvart i ett för att lösa åtminstone en timma. Men jag gjorde det med lätt ångest då det var en oerhört slitig dag för samtliga. Konflikter, pedagoger som inte fanns på plats för eleverna pga av sjukdom och ingen som kunde/orkade täcka upp. I huvudet snurrar nu tankar om att jag borde stannat, hjälpt och fixat.

Därefter hade jag en "körare" med Transportstyrelsen. De är oerhört förlegade i sin IT-verksamhet och verkar inte veta vad Bank-Id är. Så nu måste jag skaffa pass innan jag kan hämta ut mitt nya körkort. Ett körkort som måste hämtas ut inom 7 dagar. Tid för pass finns tidigast 6 oktober. Blir trassligt med mammografin och min medicinuthämtning om det ska ta sådan tid. Ja, ni förstår min frustration. Jag har nu gjort min dotter till uthämtare så jag hoppas jag inte får medicinglapp för då blir det sjukskrivning och det gagnar ju ingen. 

Jag är en känslomänniska. Det händer att jag väljer att inte svara när en vän ringer eller messar. Energin i mig kan vara slut. Det kan hända flera gånger. Flera gånger i rad faktiskt. Jag brukar berätta det för de som är mig nära. Det handlar inte om att jag ogillar någon eller är sur eller att något hänt mig. Jag bara inte VILL. Det måste vara ok att få känna så. 

Gissa om jag blivit besviken den sista tiden. Det finns ett par som gått över gränsen, som valt att "gå över mitt huvud". Jobbigt men jag har de bästa av strategier. Jag vet vad som ska göras och sägas. Å ingen kan kräva att jag ska svara när jag har annat för mig... Det finns ju flera sätt att se på det hela. Det ena är att jag har rätten att vara i fred men också att den som ringer till mig ska få den bästa versionen av Mia. När jag inte "är i form" tänker jag vare sig tvingas till samtal eller att träffa någon. 

Eller hur? Så min drake måste vara på väldigt hög höjd. 

Kort summering; 11 månader senare har jag äntligen fått rätt sänggavel, men den felaktiga står kvar då man har ett bolag för leverans och ett annat för upphämtning. Hur sjukt är det? Dessutom måste man "sitta på pass" i 4 timmar då fraktbolagen inte kan säga en exakt tid. Om det här löser sig vid nästa bokning har jag suttit på pass 5x4 timmar. Alltså 2,5 arbetsdagar. Jag inser nu att det är en mycket dyr säng med gavel jag köpt från Trademax. 

Annat trassel den sista tiden är ett borttappat körkört, medicin som inte kan hämtas ut då det krävs legitimation, mamografi jag inte kunnat gå på av samma anledning. O så en del annat men nu släpper jag det. I alla fall för nu. Nu är det fredag. Jag har stuvat sänggaveln på plats och det blev ok. Tror jag måste köpa en sängkappa för att känna mig helnöjd. 

När jag ändå skulle ut och slänga kartongen och en massa plast så passade jag på att hiva solstolar, en golvlampa, balkonglådor och blommor över balkongräcket för att sedan gå med det till returrummet. Bättre sent än aldrig men nu är balkongen till viss del som jag vill ha den. 

September har ju alltid varit en händelsrik månad. Många fyller år, svåra saker har hänt, både personliga och värdsliga. För mig är den här dagen den dagen jag miste min andra mamma. Finaste faster Stina. Jag har berättat om henne förr och kommer göra det igen. Hon har gjort sådana avtryck att tom min dotter har en tatuering i hennes ära och om hon får en dotter nån gång ska hon heta Stina. 

Just i dag tänker jag tänka på allt fint kring Stina, inte något annat. Jag har tänt hennes "Välkomstlykta" som hon tyckte så mycket om. Jag borde köpt hem räkor eller kräftor som hon älskade så mycket men jag var nog både för trött och för mätt för att tänka så långt. Det kanske får bli i morron. 

Ute är det magiskt varmt och Freja och jag har intagit balkongen. Det kan vara så att vi sover räv här en liten stund innan det är dags för nästa hundpromenad. Det har varit så livat på min baksida, alla dagar i veckan, sen i april, så jag har inte nyttjat min balkong så mycket. Nu tänker jag att vi ska passa på. 

Jag önskar er en fin fredagskväll och en härlig helg. 

... men ännnu är dyker det upp vackra och härliga dagar. Som i dag, vi har haft studiedag på en fantastisk plats som jag besökte för första gången. Vårdnäs stiftgård. 

I dag börjar prideveckan här i kommunen. Överallt vajar regnbågsflaggan. 

Det här med Coronaavstånd fungerade inte. Vare sig vid föreläsningen eller när vi skulle göra samarbetsövnngar. 

Utmanande men också på tok för nära. Jag kunde inte delta då det till stor del handlade om balansövningar och det fungerar dåligt med ett trasigt knä. 

Vårdnäskyrka, jag tror iallafall att den heter så. 

Den här vackra vyn är över sjön som jag tror heter Regnen. 

Nu är jag ganska så trött och mosig efter en dag med mycket utevistelse. Det får bli ett bad följt av hundpromenad och sedan sängen. 

Ha nu en fin vecka oavsett om den går i regnbågens färger eller ej. 

Så här mindre än ett dygn efter spruta nummer två känner jag en obehagskänsla i kroppen. Huvudvärk, ont i lederna, varm och kall om vart annat. Ja, som om hela jag är i olag. Exakt så här kan jag iofs känna mig vilken dag som helst men just nu funderar jag på om det beror på biverkningarna. Det kanske blir som så att jag får lämna jobbet och gå hem efter lunchen. Jag har en viktig biblioteksutbildning i eftermiddag men den är digital så den kan jag alltid ta hemifrån. 

Bortsett från vaccinationen så snurrar dagarna på i ett rasande tempo. Jag blir trött, tröttare än vanligt. För tretton år sedan sisådär valde jag att börja jobba med elever i mellanåren för att jag kände mig klar med de små. När jag sökte mitt nya jobb här i Linköping så valde jag att söka en 4-6 tjänst. Helt plötsligt står jag här med småfolk igen. De är supersöta, jättegulliga på alla sätt och vis men de är också utmattande. Förmodligen vänjer jag mig och just nu väljer jag att gilla läget. Funkar det inte så får jag söka mig vidare värre än så är det inte. 

På hemmaplan njuter jag över att den heta sommaren verkar vara över. Nu kommer den tid som jag älskar allra mest. Tidig höst! Soliga dagar med krispig luft då vi kan gå längre promenader och Kimmo är pigg och alert igen. Trädgårdsföreningen bjuder på sensommarblomster. 

Palettbladen lyser i sprakande färger. Jag ska ta och sno åt mig ett par skott i morgon när vi tar vår morronpromenix. 

Nu är snart min lunch slut och jag ska hämta nya elever som behöver lite extra spec undervisning. Därefter blir det till att fara hem, vila lite och sedan vara med på utbildning. Jag hoppaas den här obehagskänslan ger sig under eftermiddagen eller kvällen så att jag kan gå till jobbet i morgon och känna mig mer som mig själv. 

Ha nu en fortsatt fin tisdag.