Så har snart ännu en arbetsvecka och ännu en fredag passerat. Min började med än nygammal erfarenhet. Jag har ju fått förtroendet av mitt fack att vara skyddsombud (eller mest var det nog att ingen annan velat axla denna uppgift) så jag var med på mitt första Samverkansråd på mitt "nya jobb". Intressant må jag säga. Rent spontant kan jag se många förbättringspunkter framförallt måste mötena ha mer tid avsatt eller så måste de ske oftare. I min värld är samverkansråden de som ska styra verksamheten, tyvärr har det på många skolor blivit som så att det är Ledningsgruppen som gör det. Många medarbetare på många skolor uppfattar det just som att på samverkansråden ges information men på ledningsgruppen fattas besluten. Ledningsgruppen som är en grupp, oftast av rektor utsedda, personer som ska agera rådande i den pedagogiska verksamheten. Jag har full förståelse för (jag har också suttit i ledningsgruppen under många år) att det känns lyxigt och utvalt  att ingå där men.... Förhandlingar sker mellan arbetsgivare och fackliga representanter. Om man inte är enig kan det bli fråga om en Mbl 11 och därefter Centralfackligförhandling. 

I dag var det typ 13% borta av arbetstagarna. Jag funderar på vad som händer. Varför är så många sjuka? Är det coronasymptom, oro för corona eller bara ett resultat av en dålig arbetsmiljö? Det är något som jag som skyddsombud ska grotta ner mig i. 

I kväll, då det är fredag, går nog många hem till härligt familjemys. Själv gick jag hem och styrde upp ett yogapass inför måndagen. Jag älskar yoga så galet mycket att jag är så noga med att kunna presentera det på bästa sätt, speciellt om det är nån som aldrig provat förr. Jag känner ett ansvar för att det ska bli en positiv upplevelse. 

Nu över till något helt oyogiskt men väldigt sinneslugnande. Älskade Ozzykatten känner av att det är vår. Han har nu gjort sina första utenätter för i år. Han rasslar in på morgonkvisten, kall och hungrig, sover sen hela dagen och så ut igen. Det är helt ok, men jag är lite orolig då det försvunnit två katter i området helt nyligen samt att det tydligen vandrar runt ett lodjur i närheten. Oskön känsla. Är det inte barnen man oroar sig för så är det djuren. 

En ganska stor och ståtlig kisse. Vilken jäkla päls han har. Han ser galet tjock ut. När vi flyttade hit så tappade han en stor del i vikt men har gått upp det igen under vintern men under all fluffig päls finns nu en massa muskler och magen är bara en tom skinnpåse. Det måste vara något mer i honom än bara "bondkatt". Han väger fasiken 8 kilo och är som en klumpeduns....

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll.

Vi kan ju lugnt säga att den här våren kommer gå till historien som en rörig en. Valförberedelser i USA, Coronvirus som härjar och en vinter som aldrig kom. Hursomhelst, dagarna går och de går väldigt fort. Lite som med viruset. I dag fick sonen stanna hemma från skolan då ett eventuellt fall av corona har upptäckts, man väntar på provsvar. 

I dagens NT kunde man läsa om de försiktighetsåtgärder man gjort för att stoppa en eventuell smittspridning. 

På jobbet är det sinnessjukt mycket. Jag är väldigt mattad. Trots det så är jag bättre än på många år. Jag utmanar mig själv både fysiskt och psykiskt för att utvecklas. Det känns bra men jag tänker inte slita ut mig så att jag går i väggen. Har man en gång varit där så måste man värna om sig själv och det som är viktigast i livet; kropp, själ, familj och hem. 

Jag har blivit bra på att belöna mig med små, små glädjeämnen. En pärlhyacint kan lysa upp hela min tillvaro. Visst är de väldigt vackra?

Nu önskar jag er en fin dag. Jag ska fortsätta jobba. I dag är kroppen tung, öm och lite smärtsam efter mitt yogapass i går. Det som är bra är ändå att jag vet att det inte förvärrar mitt grundläge, snarare tvärtom. DÅ får jag stå ut med en till två dagars jätteont. 

Klart att  även jag passar på att göra lovliga saker så här under sportlovet. Att börja med att göra undan vissa jobbgrejor är nödvändligt för att försöka få ner stressnivån som visar sig i hjärtklappning och ett allmänt jagat tillstånd. 

Kom på en grej i dag. Allt det här runtikringet som lärare gör verkar till stor del saknas på lärarutbildningen. Lärarstudenter som kommer ut blir väldigt överraskade och när nyutexade lärare står på egna ben blir chocken ofta enorm. Det kanske är dags att göra om utbildningen så att de är medvetna om att lärartjänsten är väldigt mycket administrativt och pappersgöreri. Annars kommer vi fortsätta tappa duktiga undervisare som drömt om att just få undervisa och sen ser sig själva fastna i pappersfällan. Kan vara dags för mig att vinkla skolfrågan och skriva ihop något nytt igen. 

En tredje insändare skulle kunna beröra alla rektorer som lämnar skolan för en lugnare, mer välbetald och behaglig tjänst inom den privata sektorn. Antalet rektorer som lämnar är gigantisk och det finns nästintill aldrig någon behörig rektor som söker ledig tjänst. Nope, man anställer en passande person som man sedan skickar på rektorsutbilning som givetvis är betald. När utbildningen är slut går rektorn vidare i arbetslivet. Kvar står en skola som under tre år haft en ny, obehörig  rektor som dessutom en dag i veckan inte funnits tillgänglig då den är på utbildning. Det börjar kännas allt mer som om skolan är en egen, märklig värld som lever totalt utanför det normala samhället. 

Nog funderat kring jobbet.... (svårt att låta bli för det är något av det bästa i mitt liv)

Mina kortlov, alltså höst, sport och påsk, brukar jag använda till att träffa vänner på ett avslappnat sätt. I måndags tog jag en tur in till Norrköping för en snabbis  till Vc. Där fick jag  en liten spruta, eller det blev två om jag ska vara ärlig. Nu sätter jag mitt hopp till att kortisonet ska fungera. O så vila.... hur faan vilar man höger hand och arm. Omöjligt. Man gör allt med händera. Kollar telefonen och klickar sig runt, skriver på datorn, fixar i ordning sig och det som kanske gör mest ont, går ut med hundarna. Freja är ju en mardröm att gå med då hon drar och rycker hela tiden. Jag ska fixa ett bättre handledsskydd och se om det kan hjälpa till. Kanske det begränsar mig i rörelserna och ge mig värme vilket kan jaga inflammationen på flykt. 

Därefter blev det lunch med H på stan. Vi har alltid så mycket att prata om när vi ses. Det är inte så ofta som jag dräller runt på stan men det är kul när jag väl gör det. 

Vid första anblicken ser nog det här ganska geggigt ut men det är just det som gör det så gott. Sallad med väl valda ingridienser småräkor, storräkor, kronärtskockor, rödlök och soltorkad tomat. Underbart. 

Att ta mina timmespromenader med hundarna medan det är ljust är en fantastisk lyx. Nu har det ju vänt så även om jag slutar halv fem kommer jag hinna gå innan det är kolsvart. Hundarna bryr sig nog inte men när det är ljust kan jag välja att gå mer skogsliknande promenader. Stormen Dennis har dock avskräckt mig under några dagar, jag vill ogärna få en nerblåsen gren i huvudet. 

I går hängde jag med den här tanten... Skämt åsido. Suss och jag träffades och vi har så sjukt kul ihop. Jag ville prova ett par jeans på HM och hon hängde med in i provhyttan. Där insåg vi att hon plötsligt förvandlats till sin egen farmor på en buss. Helt omärkligt.... Stilen med handväskan i knäet är obetalbar, stort asgarv blev det.  Och ja, jeansen satt som en smäck trots lite muffinsmidja och att det krävdes lite höftdans för att helt säkert slippa kameltå. 

Gårdagens lunch blev foccacia med kalkon och tomat. Lika gott som vanligt. Jag satsar ofta på ett säkert kort och det är verkligen det här. 

I går eftermiddag dök solen upp lagom till hundpromenaden. Det var ljuvligt och underbart. Som jag tidigare berättat så har jag slutat se mina hundpromenader som motion och pulshöjare. Det blev inget bra för Kimmo och Freja. De måste få gå i sin takt och nosa, nosa, nosa på allt som luktar gott. Ibland hinner vi långt på en timma och ibland bara ett par kilometer. 

När det kommer till träning så får jag ta den under kontrollerade former på gymmet. Den här veckan har jag haft gott om tid till att träna så jag har gått i väg en liten stund varje dag. Det är det bästa för mig. Inte ta i för mycket, inte göra för många övningar och absolut inte hålla på och lägga på en massa vikter. 

Nu har vi kommit fram till torsdag och jag ska hänga med Tyra, hon kommer hit och jag ska bjuda på lunch. Även min jobbarkompis kommer hit. Superbra med en kollega som är frisör "i botten". I dag blir det hemmalunch bestående av pastagratäng. Ett recept som mannen jag delar postlåda med har lärt mig. Rätten är en av mina topp fem favoriter. 

Nu önskar jag er en fin torsdag och hoppas ni har lika vackert väder som det är här. 

Min insändare i Norrköpings Tidningar blev till viss del nerkortad. Inte helt oväntat då jag är en kvinna som älskar ord. För er som vill läsa den i dess fulla längd kommer den här.

Nu har det hänt. Det kom inte plötsligt utan har under en lång tid smugit sig på. Lärares uppdrag har sakta förskjutits från att vara undervisare till att bli en dokumenterare, utredare, analyserare och till viss del entertainer. 

Jag och mina kollegor har över en lång tid lastats på allt fler uppgifter utan att något tagits bort. Samma arbetstid men mer att göra. När undervisningsskyldigheten togs bort ökade undervisningstiden med ca 100 minuter i veckan för väldigt många vilket inte alls var syftet. Helt krasst är det två lektioner till som ska planeras, genomföras, utvärderar och efterarbetas. 

Kvartsamtalen på just en kvart byttes ut mot utvecklingssamtal på en halvtimma. Man kom på att det vore bra om alla elever fick en egen individuell utvecklingsplan som pedagogen ska skriva, helst tillsammans med vårdnadshavare och eleven. De elever som inte når önskad nivå ska få ett åtgärdsprogram som också skrivs i grupp med elev, föräldrer, mentor och specialpedagog. När elever bär sig illa åt och stör ska även det dokumneteras i en sk Anmälan till rektor. Ännu en blankett som ska fyllas i, lämnas in och hemmet ska meddelas. Det låter kanske väldigt bra men finns det någonstans nån forskning som visar att detta leder till ökade kunskaper hos våra elever?

Skolan har förändrats över tid och många elever blir sk h"hemmasittare". Då är det skolans ansvar att förändra sig så att eleven vill komma. För att hitta dessa elever innan det går för långt ska vi ständigt hålla koll på elevens närvaro. En frånvaro på 15% eller mer leder till en utredning med samtal, och mer dokumentation (ett häfte på 10 sidor) där elevens ska intervjuas, föräldrar svara på frågor och personal ska analyseraoch skärskåda  närvaron för att hitta mönster. Kommer detta leda till högre närvaro?

Resultatet kommer förmodligen inte att leda till högre närvaro utan bara sämre kvalité på lektionerna. Det är det enda jag kan ser att jag kan skära i just nu, jag får lita på min erfarenhet att klara timma för timma med klasserna. Nästan all lektionsfri tid jag har går åt till att ha möten, dokumentera och stå till svars. Att hinna rätta prov så snabbt som möjligt för omedelbar feedback har blivit en ömöjlighet. Snabb feedback är en dokumenterad framgångsfaktor som vi nu fått tulla på till förmån för pappersfylleri. 

Jag har arbetat som lärare i mer än 20 år och nu känner jag att måttet är rågat. All denna dokumentation som lagts till över tid och samtidigt har elevernas resultat minskat. De blir sämre och sämre och vi försöker trolla med statistiken. Respekten för skolans pedagoger är otroligt låg och ingen dokumentation i världen kan återskapa den. Känslan är att vårdnadshavarnas tyckande är viktigast och när något inte fungerar är det skolans fel. Allt föräldraansvar har försvunnit. Skolan ska se till att eleverna går på lektionerna, läser på till proven, lämnar sina mobiler, inte spelar spel på sina datorer under lektionstid, inte kränker vare sig elever eller personal. Jag bara undrar var tog föräldraansvaret, uppfostran och vanligt hyfs vägen?

Och vart tog förtroendet för oss pedagoger vägen. Vi har ändå gåt 4-5 år på högskola och universitet för att bli just lärare. Vi kan det här med skolan, gruppdynamik, våra ämnen, alternativa hjälpmedel och mycket mera. Vill skolan behålla sina mycket kompetenta lärare så behöver den del av arbetsuppgifterna som dränker oss förändras, alltså dokumentationen. Vi behöver känna respekt från våra huvudmän att de har förtroende för att vi faktiskt gör det vi ska.

Dokumentationsträsket måste bort annars kommer hela vårt utbildningssystem falla samman. Elever lärde sig och utvecklades långt innan detta kom till och enligt en hel del forskning och statistik tom bättre. 

Fröken M

Att vara miljövänlig eller klimatsmart är viktigt i dag. Viktigt för framtiden men det har också blivit lite inne i vissa kretsar att diskutera, resonera, lyfta fram alternativ och belysa sina egna kloka val av miljösmarta lösningar. Nån äter mest vegatariskt, en annan har elcykel och en tredje ägnar sig åt långtgående återbruk. Alla saker man gör, även det minsta lilla är ju väldigt bra. Vi måste vara rädda om den enda jord vi är givna. 

Man pratar mycket om det här med flygskatten, miljökompensatoriska tillägg och så. Det får mig att fundera mycket. Det är egentligen en väldigt liten del av befolkningen som använder sig av flyg och det verkar att det är just de som flyger gör det förhållandevis ofta. Sedan kan man resonera kring vad ofta är. 

Jag är inte rätt person att ha som riktmärke för ofta eller sällan. Det är 11 år sedan jag flög sist och summerar jag antal flygningar under mitt 46-åriga liv så går de att räkna på mina fingrar. Anledningen till att jag inte flyger oftare handlar främst om ekonomi, inte miljövänligt val. Jag kan tillägga att jag inte åker nån längre sträcka överhuvudtaget, vare sig med bil eller buss så det finns heller ingen anledning för mig att välja det klimatsmartare resesättet tåg. 

Vi är nog en överhängande del av sveriges befolkning som inte har råd att flyga men som ändå åker på andra kostnader när klimatet ska kompenseras. Snart måste man väl ändå hitta på ett bättre sätt att lösa det här på. Låt alla få en viss mängd utsläpp av flygbränsle, de som aldrig nyttjar sin ska ha rätt att sälja den till de som vill flyga mera. Tänk vad bra för alla de som aldrig har möjlighet att flyga. Jag tänker på sjuka, pensionärer som inte har råd, alla ensamstående och många flera. Vilken lycka för dem att få ett tillskott i kassan. En sån här lösning kommer aldrig att ske då staten skulle förlora på det. (Och vi vet ju alla att straffet för att lura staten på pengar är högre än att skada en annan människa, tex vålda en ung kvinna.) Istället kommer de som har råd fortsätta flyga, många av dem flera gånger om året, vissa flera gånger i månaden. 

De som har råd fortsätter köpa sig fria och utsläppsmängden kommer att stadigt öka lösningen blir då att göra andra saker än dyrare för den "vanliga" människan. Bensin är tex en sådan vara som många inte kan vara utan, man höjer priset på det och omigen så drabbar det de som är mindre bemedlade som än mer får begränsa sitt liv. Att åka kommunalt blir allt svårare för de flesta. Bor du inte i en storstadsregion är det glest värre i tidtabellerna. 

Jag blir matt när jag tänker på hur de som har bara fortsätter att förbruka och de som inte har blir än mer begränsade. Nej, livet är inte rättvist och det vet väl alla men ingen gör något för att ställa det tillrätta heller. 

Man kan via sociala medier ganska snabbt se vilka som är de värsta miljöbovarna blad ens vänner. Inget som man kanske tänker på i första läget när man gillar diverse thailandsresor, weekendtrippar utomlands mm. Kanske tänker inte de som far runt heller på det, det finns ju alltid någon annan, någon annanstans som är värre. Det känns ju alltid bättre när någon annan har det värre, gör sämre ifrån sig osv. 

Lika konstigt är det att i vissa bostadsommråden är det benhård källsortering och i andra skiljer man inte ens på brännbart och komspost. Jag är kluven i det här. Å ena sida tycker jag att det är bra det minsta lilla man gör för miljön å andra sidan tycker jag inte om den orättvisa det innebär ekonomiskt och i ren fysisk insats. 

Det mesta i livet handlar om ekonomi. De som har har och det är de som klarar sig bäst. På nyhetsmorgon talade de nu om TBE-vaccinering. Får du TBE kan det påverka din hälsa och givetvis din privata ekonomi oerhört och det kostar även sjukvården massor av pengar. Varje patient som drabbas och behöver läggas in kostar tusental kronor. Min undran är varför inte vaccinering mot TBE ingår i vårt nationella vaccinationsprogram. Det kostar ca 1000 kronor per person att vaccinera sig privat. Hur många ensamstående, pensionärer eller redan sjukskrivna har de pengarna "över". 

I dag går mina funderingar kring de orättvisor som finns och de är många fler än de jag nämnt i mitt inlägg. Kontentan är väl att de som är bättre bemedlade är de som ständigt klarar ut det hela bäst och de som hör till de fattiga i landet är de som ständigt lever med vetskapen om att det bara kan bli värre. 

Inga muntra tankar men de måste också tänkas ibland. 

Något av sommarens bästa är ju sommarpratet som sänds i P1. Jag lyssnar aldrig på radiosändningarna utan på Podversionen. Oftast lyssnar jag när jag ska gå och lägga mig och sedan somnar jag ifrån så jag får börja om nästa gång. 

I går kväll lyssnade jag på Carina Bergfeldt, det tog nog 20 minuter innan jag somnade. Nu på morgonen lyssnade jag igen, på hela programmet. Det berörde mig enormt. Carina är en journalist som hade en bedrövlig barndom där hennes pappa sänkte och kränkte henne kraftigt. Ingen skulle någonsin stanna kvar hos henne då hon enligt pappan hade "en vidrig personlighet". Bergenfeldt lyckas däremot väldigt väl i sin karriär då hon lyckas skapa relationer till människor som drabbats av svårigheter och på så vis kunnat rapportera om tex Utöja och de följande rättegångarna på ett sådant sätt att hon fick ett stort journalistpris. Hon har även varit korrespondent i U.S.A och blivit hedersdoktor vid universitetet i Umeå för sina rappporteringar krin Trump.

De sista 10 minuterna kunde jag relatera otroligt till. Slutklämmen berörde också det jag var inne och skrev om i går eftrmiddag om att minnas de som inte längre finns kvar hos oss.

Carina hade dock en väldigt viktig twist. Vi bär själva ansvar över hur de som kommer efter oss och som finns kvar när vi är döda minns och talar om oss. 

Vill du ge dig själv 70 minuter med en fantstisk livshistoria, så lyssna på Carina Bergenfeldt sommarprat. 

  I går morse skrev jag ett långt blogginlägg som jag tydligen glömde publicera och sen så försvann det. Suck! Lusten tappades lite när jag upptäckte det. Bilderna finns kvar men inspirationen till texten försvann så i dag får det bli en tvådagars bildkavalkad. 

En självis från gårdagens hundpromenad bakom mig syns Motalaström. Hundarna tog sig såklart en simtur. Kimmo är så rolig, när det är varmt ute så visar han väldigt tydligt att det är hit han vill gå. 

På Kimstad station finns den här fina blomsterurnan. O vet ni vad? Jag blev en tjuv. Jag snodde med mig några skott av palettbladen hem. Jag tror iaf att det är palettblad. Konstigt för dagen innan hade jag köpt mina allra första egna palettblad och läst på om dem. De är ganksa dyra att köpa in men i gengäld är de väldigt lätta att ta sticklingar av. De finns i en mängd olika färger. 

Nu har jag en liten vas med fyra små sticklilngar och hoppas på att det ska komma rötter inom en snar framtid. 

Här är min egenköpta palettblad. Underbara färger. 

Skärpan är inget vidare och jag glömde att fota innan jag hade rensat bort de blommor som såg värst ut. Det här är från kyrkogården vid mammas grav men det ser lika illa ut hemma på jordgubbsplantor, basilikan och prydnadsblommor. Nån insekt eller larv kökar hål i bladen. På det stora hela verkar vi ha galet mycket med ohyra i år, löss, spinn, sniglar och annan skit förstör mina växter, inte kul alls. 

Turligt nog satte jag mig på trappen i fredagskväll och väntade in Ozzykatten. Han kommer vanligtvis inom ett par minuter. Jag höll honom inne natten mellan fredagen och lördagen vilket var jättebra då vi drabbades av årets absolut värsta åsk- och regnoväder. Jag blev nästan lite rädd, iallafall var det en känsla av olustighet som kom över mig när det small och blixtrade i ett. 

Här är gymmet jag hänger på lite då och då. Oansenligt på utsidan men otroligt bra på insidan. Jag är mer än nöjd och det ligger bara en kilometer hemifrån och typ 200 meter från jobbet. Perfekt. 

Stationsvägen eller Stationsrakan som den också kallas. Raka spåret från "centrum" där gymmet finns och hem till mig. Lite tråkigt att själva centrumet är så tomt och känns övergivet. Här finns o princip bara gymmet, frisör, bibliotek, blomsterhandel, apotek och Coop. Jag minns, från när mormor och morfar bodde i Skärblacka, att centrummet var mer levande. Det fanns på den tiden både post, bank och tydligen har försäkringskassan haft kontor här. 

När jag var liten fanns det ett levande centrum i samtliga små "förorter" som Vilbergen, Ektorp, Navestad, Eneby, Åby och ännu flera. Nu är det endast de starkaste som överlever som företagare i dessa små centrum banker har centraliserats och nästan dött ut pga internet, samma väg är väl apoteken på väg att gå. 

Förr fanns det också fler butiker som var specialiserade på tex ost, fisk, chark, garner, fiske osv. Nu har vanliga Ica-butiker och andra kedjor sina egna chark- och fisk avdelningar. Stöter man på en butik specialiserad på något är det lite av lyx och priserna därefter. Alltså butiker för de som har det lite bättre ställt. De som har skralt i plånboken får köpa chips, läsk och godis på Lidl. Där är skräpmaten billigast, inte konstigt att folkhälsan sviktar och att vi får ett alltmer tydligt klasssamhälle. Något jag skulle kunna skriva mer om men det inlägget sparar jag till en annan gång. 

Loppisfynd! Ljuslyktor i min favortfärg. 20 kronor, superbra!

Mitt bästaste fynd. En liten handväska för bara 15 kronor. Billigare än ett paket tuggummi men räcker väldigt mycket längre. Hade jag hittat den i en seconhandbutik hade jag nog fått betala mycket mer. Erikshjälpen är en väldigt bra loppis här i Skärblacka. Dessutom så är det inte bara ett billigt fynd, jag bidrar även till ett hållbart samhälle samt att överskottet går till behövande. Win-win helt enkelt. 

På förmiddagen under fredagen var det soligt och vackert ute. Jag hann med en timma i solstolen innan det mulnade på. Därefter blev det en tur tillreturpunkten och Willys tillsammans med min sambo som slutade tidigt. 

I går hämtade vi Tyra och Peter på Kimstad station (där jag stal tidigare nämnda sticklingar men till mitt försvar vill jag nämna att jag bröt av dem på ett sådant sätt att det inte syns samt att när man tar toppskott så breder moderplantan ut sig mer och blir tätare, jag gjorde alltså arrangemanget en tjänst). Vi hade bokat in en dag med fika först och sedan grillmat på kvällen. 

Jag hade bakat Lolas kolakaka som jag sedan garnerade med noguatcreme, jordgubbar, florsocker och myntablad. Det är inte ofta jag äterfika bröd men tillsammans med en klick grädde var det här underbart gott och jordgubbarna var naturligt väldigt söta i sig. 

Fick inte en bild på ungdomarna under gårdagen, glömde bort det. Kanske är det ett bra tecken, man är närvarande på riktigt så det blir liksom inte tid att fota. Vi hade iallafall en mysig dag, de var lite "dageneftertrötta" och stannade inte så länge. Redan vid halv åtta skjutsade vi hem dem. 

I dag är det söndag, solen skiner och dagen är ännu ett oskrivet blad. Jag hoppas att ni kan njuta av sommarvädret för vi vet ja aldrig när det slår om.