God morgon på er!

Jag startar inlägg med en bild på den här snyggingen, Ozzy.

När semestern är slut ska man in i nya vanor och rutiner eller kanske in i de gamla. Det gör man lite som man vill med. Jag tappar lite av bloggstrukturen och inläggen kommer lite random. Min mage har också kommit in i andra rutiner nu när det jobbas, jag är hungrig på helt orimliga tider. 

Jag har tagit emot min nya klass och det känns helt ok. Det är alltid lite "smekmånad!" när man tar emot en ny elevgrupp men varefter så blir de varma i kläderna och visar sitt rätta jag. Jag kommer förmodligen få mina fiskar varma framöver, som mamma skulle ha sagt. 

Tillsammans med både nuvarande kollegor och sådana som är lärare på andra skolor har jag diskuterat arbetsmiljö flitigt under veckan som gått. Rent generellt uppfattar jag det som att många har tighta scheman, obalanserade scheman där det tex under en viss veckodag är full undervisning förutom den lagstadgade rasten medan en annan dag kan innehålla en hel förmiddag med tid för planering. Andra bekymmer för lärana är den fysiska arbetsmiljön, de har undermåliga arbetsplatser som kanske har för liten yta, för få förvaringsmöjligheter, avsaknad av personalrum, en störande ljudmiljö där ventillation, kopieringsmasiner och susande smartboards ständigt pockar på uppmärksamheten. Det kan vara för varmt, för kallt, för syrefattigt. Det verkar vara på samma sätt över hela landet. Elevernas tid i grundskolan verkar inte prioriteras speciellt mycket, tyvärr. Sorgligt då vi tvingar dem att gå i skolan och de har inte ens en bänk och en stol som är ok. Ingen av oss vuxna klarar att sitt en timma på en sådan stol. Att något är fel på dagens skola märks också på den stora lärarbrist som finns i landet men också på det faktum att många som jobbat 10 år eller längre nu söker sig bort från läraryrket. Det är verkligen ett problem när vi tappar rutinerad och erfaren  personal, skolan får ett kompetenstapp. 

Helgen har rullat förbi svindlande fort. Jag har egentligen inte gjort något vettigt men det är skönt med sådana dagar också. I går var det sinnesjukt varmt och kvalmigt. Solen skymdes till största del av moln så det blev en tryckande hetta. I dag var det svalare nu på morgonen, vinden var nästan kylig. Jag ser fram emot att det blir jeansväder igen. 

Nu önskar jag er en fin söndag. 

God morgon!

Så har jag nu klivit in i sista semesterveckan och ett nytt läsår står för dörren. Det är alltid skönt att starta upp på hösten. Både jag och mina kollegor har kraft, energi och stor lust att börja kunskapa. Det brukar åtminstone vara så. Jag hoppas att det kommer vara på samma sätt även i år. 

Vårterminen var märklig till viss del då delar av hela världen stängde ner, människor sattes i karantän och munskydd var tvunget att användas. Detta i andra delar av världen. I Sverige infördes inte så många restiktioner mer än maxantal på offentliga ställen, ökad tillgång på handsprit lite här och där, bussar avskärmade framme hos föraren och plexiglas framför kassörskorna i affärer. Skolorna skulle hållas öppna till varje pris men med försiktighet. 

Ja, tjena. Försök vara försiktig när du ska ha in 25 elever i ett klassrum, eller när du ska smyga omkring och hjälpa eleverna. Munskydd fungerar superdåligt att använda då läraren är väldigt beroende av att använda sin mimik vid undervisningen. Till stor del är läraren som en skådespelare som ska fånga sin publik. 

Jag känner en oro över att det ska smälla till med en andra våg av pandemin när skolor och jobb drar i gång. Svårast att hålla avstånd tror jag verkligen att de som arbetar med människor har tex förskollärare, lärare inom grundskolan och de som arbetar inom vård och omsorg. Det är nog lättare att skydda sig inom vården än när man ska läsa sagor för tvååringar inför vilostunden på förskolan. 

Det blir så töntigt att vi ska hålla avstånd i kön in till matsalen men in i klassrummet rullar eleverna in som i klunga. Dubbelmoral när den är som värst. Jag tror inte att någon förstår att man inte heller kan begränsa elevernas närhet till varandra mer än att låta dem sitta glesare i klassrummet, vilket oftast går dåligt då elevgrupperna är så stora. När  grupperna sedan har rast sitter de i hög, halvligger på varandra, kramas osv. 

Jag byter inte ofta jobb men nu till hösten ska jag ner på mellanstadiet igen. Jag hoppas det kommer gå bättre än vad föregående läsår gjorde. När jag berättar för folk som inte är i samma bransh undrar de varför jag fortsätter jobba som lärare. Kanske gör jag det för att det är det enda jag kan men mest tror jag att det är för att jag älskar kunskap och att få dela vägen till kompentens med mina elever. 

Under läsåret 19/20 fick jag se hur elever kan bete sig när de beter sig som sämst. Jag fick också se vad som händer när skolan inte har möjlighet att sätta in adekvata resurser. Under året häpnade jag också över att inte färäldrar inte reagerade. Jag såg kollegor som for illa av arbetsmiljön precis som jag själv gjorde. Det konstiga är ändå att de flesta av oss dök upp på jobbet dag efter dag trots upprepade kränkningar, dagligt kaos där välplanerade lektioner totalt havererade och man kände sig totalt misslyckad. Jag har blivit knuffad, spottad på, blivit kallad hora, fitta, kärringjävel både i verkliga livet och via sociala medier. 

Att ha en välplanerad lektion och startat upp och känna energin komma är fantastiskt. När någon sedan börjar sparka på klassrumsdörren lite då och då eller öppna dörren och skrika in i klassrummet, eller så sitter någon elev och drar i gång ljudet på sin dator, det gör att man tappar den röda tråden, blir ofokuserad och glöden svalnar. I slutändan blir resultatet sämre uppnående av kunskapskraven för samtliga elever inte bara de som väljer att skolka eller spela datorspel under lektionen. 

Jag fick också uppleva fenomenet "hemmasittare". Vad har samhället gjort för fel när elever inte kommer till skolan? Eller när en del kommer till skolan men inte går på lektionerna. Vad har det blivit av samhället när det finns föräldrar som tycker att det ändå är bra att eleven ha 30% närvaro under en termin. Samma föräldrar är de som klagar på att eleven inte når godkända betyg. Läraren får i uppgift att göra roligare lektioner, tydligare upplägg mm. Skolan är tuff i dag, mycket tuffare än vad den var när jag själv gick i grundskolan. Eleverna måste vara på plats, hela tiden och de måste jobba hemma för att befästa kunskapen. Detta gäller alla elever, även de som är "normalpresterande". De barn och ungdomar som har svårt för sig måste jobba ännu hårdare och lägga mer tid på läxor och andra uppgifter. Det finns ingen genväg att gå.

Känslan jag har är att föräldrar och elever förväntar sig att skolan ska sköta kunskapandet åt eleverna. Att vi på något sätt ska trycka in kunskapen i huvudet på den. Det jag som lärare kan gör är att öppna kunskapens dörr men eleven måste själv gå in. Dagens unga men även deras föräldrar är till stor del väldigt bekväma eller rent ut sagt, lata. Jag har skickat med uppgifter hem då eleven valt att inte arbeta under lektionen. Då har det hänt att föräldern hör av sig och menar på att den inte är någon lärare och att det är min uppgift att se till att eleven gör sitt jobb. Det kan verkligen vara svårt, jag kan inte sätta pennan i handen på eleven och tvinga den att göra sina mattetal. När detta händer tycker jag fokuset vrids åt fel håll. Det måste väl ändå vara vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, går på lektionerna och gör det den ska. 

Är man ensam pedagog med 25 elever finns inte tiden till att trilskas med de som inte vill då många behöver hjälp och det är lättast att hjälpa de som vill och tar emot. Om vi gör ett tanke exempel: Föreställ dig en läkare på en vårdcentral som har 25 patienter där en , sitter och skriker ut lite random fula ord, två tre stycken vandrar runt och pratar med övriga, ett par stycken sitter och karvar in ord på sin bänk och nån har smitit fram till läkarens skrivbord och snor åt sig av både gummihandskar, träspatlar och stetoskop. Den här läkaren ska nu ställa diagnos på samtliga eller hinna vaccinera samtliga under 40 min. Känns som en omöjlighet? Efter dessa 40 minutrarna ska han också skriva en kränkningsanmälan då en av patienterna hotat en annan. Blanketten tar en stund att fylla i då man måste ta reda på personnummer och sedan ringa hem till båda parternas vårdnadshavare. Samtal som kan ta alltifrån en minut till en kvart. När det är gjort ska läkaren omedelbart ta emot nästa grupp med patienter. Jag tror att det skulle vara ganska lätt för läkaren att missa både svårare som lättare sjukdomar. 

Jag kan inte komma på några andra yrken där en person förväntas leda 25 personer mot utveckling. Jo, det finns massor men då gäller det vuxna som förmodligen har valt just det jobbet och gått en lång utbildning. Skolan kommer ständigt vara nån form av slasktratt så länge ansvaret ligger på själva skolan att se till att eleverna kommer dit och gör det den ska. Först när vårdnadshavarna får nån form av konsekvens, som uteblivet barnbidrag kommer vi se en förändring. Många gånger tycker jag att föräldrarna ser skolan som en förlägning av förskolan alltså nån form av barnpassning, en plats där deras barn är medan de själva arbetar. 

Föräldraskapet har havererat och jag har sagt det förr, det borde vara körkort på barn. Vet ni vad som hände inte långt ifrån där jag bor? Jo, en kvinnan hittade en katt slängd i ett sopkärl. Det räckte inte bara med att katten var nerkastad där utan någon hade satt fast och dragit åt ett buntband runt halsen på katten. Turligt nog hann kvinnan rädda katten. Jag blir illamående av att läsa om sånt här. Jag gissar att det inte är någon vuxen som gjort detta, är det det så är det en mycket sjuk vuxen. Är det ett barn så är det också mycket, mycket sjukt. Psykopater börjar ofta sin karriär med att skada djur. 

När sådana här händelser tas upp i den lokala facebookgruppen blir tonen ofta hård. Några attackerar andra och vissa är helt säker på att det absolut inte är deras barn som gjort något oavsett om det är att stypa en katt, kasta sten på bussar eller krossa flaskor kvällstid på förskolans gård. Vi måste inse att alla barn i samhället är just hela samhällets ansvar och det är ju vi som är samhället. 

Japp, det blev ett negativt inlägg i dag, det grundar sig i en oro för hur mitt kommande arbetsår kommer att bli. Och ja, jag vet att en lösning är att jag byter jobb men det vill jag inte. Att undervisa har jag betalat dyra pengar för att få göra och det enda jag egentligen kräver är att man visar mig och mina kollegor den respekt som vi förtjänar. 

Nu önskar jag er en fin måndag. 

  Det var väl ändå dags, så här fem år senare, att byta profilbild även på bloggen. På facebook och IG byter jag vanligtvis flera gånger per år år men här har jag tydligen kommit av mig. Nu är det gjort och den här får väl hänga med tills jag blir 50, minst. 

Jag tittar på Nyhetsmorgon och blir så illa berörd. En mördad på en buss i Kiruna och en ung person mördad i Vällingby. Mitt hjärta går sönder. Varje dag är det någon som skjuts ihjäl, knivhuggs eller på annat sätt tas av daga. Värst är det när det är unga som är offren. Jag relaterar hårt till mina egna barn och måste anstränga mig för att inte låta händelserna går rätt in i mitt hjärta. I många fall är de som mördas på något sätt inblandade i nån form av kriminalitet men i somliga fall är det alldeles vanliga ungdomar, som dina och mina. 

Våldet och våldtäkterna mot kvinnor har blivit till vardagsmat på nyheterna och knivrånen mot våra unga pojkar sker på löpande band. Jag har sagt till de unga män som jag har omkring mig att vad de än gör så gör inte motstånd. Lämna ifrån dig jacka, klocka, plånbok och telefon. Allt sådant är ersättningsbart. Vi pratar en del om hur man ska agera för att inte hamna i utsatta lägen. Denna rädsla för övergrepp som ständigt ska följa en är bedrövlig. När barnen var små gällde rädslan pedofiler och bortförsel. Sen kom rädslan, som fortfarande finns kvar, rån av unga mot unga pojkar/män. Rädslan för våldtäkt finns alltid, våldtäktsmännen verkar inte ha några problem med att våldta kvinnor oavsett ålder. Bland det värsta jag läst om var för några år sedan då en mycket gammal och sängbunden kvinna blev våldtagen i sitt hem. Och vilka är dessa övergreppare? Jo, pojkar och män. 

Vad har vi i samhället gjort för fel? Hur har vi kunnat förlora en sådan stor mängd pojkar som växer upp till förövare. Ibland tänker jag att vi verkligen har tappat greppet och svikit dem djupt.  Då jag jobbar som lärare vet jag att skolan ofta signalerar och rapporterar till socialtjänsten om missförhållanden men det är så svårt att få något resultat. Det måste verkligen finnas saker att ta på såsom blåmärken, dålig hygien, att eleven själv berättar om missbruk hemma eller liknande. Vår känsla av att "det är något som inte stämmer" är absolut inte gångbart. Sorgligt nog har vi mer än en, två eller tre gånger fått rätt när vi möter och konstaterar att den här eleven kommer börja missbruka i ett försök att självmedicinera och senare hamna i kriminalitet. Pojkar missbrukar olika substanser och flickorna får ätstörningar eller börjar skära sig. Något måste göras och det snart. Man granskas hårdare när man vill ta körkort för att inte tala om att man när som helst kan stoppas och få böter eller bli av med körkortet om man inte sköter om sin bil som man ska. Här kanske ursäkten är att den måste vara säker för medtrafikanternas skull så det inte sker nån olycka. Vad kallar man ett rån då? Det måste väl ändå ha varit att misskött sitt barn och det drabbar andra och kan tom leda till döden. 

Nej, inför obligatoriska föräldrautbildningar som är täta fram tills barnet börjar skolan sedan kan det fortsätta med typ var tredje år som nån form av fortbildning. Att få körkort för att få ha barn skulle verkligen behövas. Då kan man fånga upp och hjälpa de föräldrar som tappat greppet av olika anledningar. Jag har full förståelse för att man som ensamstående med flera barn blir slav under jobb och ekonomi. Man blir trött och orkar kanske inte sätta rätt gränser och hänga i och hålla ut. När jag var liten sa min mamma "om man vägrar gå i skolan kan polisen komma och hämta en" eller "sköter du dig inte kan du hamna på uppfostringsanstalt". Tufft och hårt men vi kanske måste inse att det inte är farligt att ställa krav på sina barn. Jag har gjort det, ibland för hårda sådana vilket inte alltid är bra det heller. Men nu upplever jag det som att inställningen är att barnen alltid har rätt och det finns alltid en förmildrande omständlighet att barnen beter sig illa och får göra det. Jag är sjukt trött på diagnosursäkten. Man kan ha ADHD och sköta sig ändå. Man kan vara autistisk men ändå få ett väldigt bra liv där man uppför sig väl och visar respekt. Allt handlar om kunskap, kunskap om hur man ska bemöta och hantera de problem som kan uppstå. Jag har mött föräldrar som uttrycker sig i stil med "det var det här barnet vi fick och nu får vi bara härda ut". De försöker bara överleva och genomlida dagarna och hoppas att ingen katastrof inträffar. Det skrämmer mig, om eleven kan slå sina kamrater och lärare, spotta på de som finns i deras omgivning och uttala riktiga hot när de bara är 12-14 år vad kommer inte ett sådant barn kunna göra i affekt med en sax i handen. Eller med en kniv när den är äldre.... 

Ja, ja nu får det vara nog med deppiga samhällsfunderingar. I går träffade jag äntligen min kusin. Vi satt utomhus och fikade vid Oskarshäll. Det är ett bra ställe att ses på i dessa virustider med många platser utomhus och glest placerade bord och bänkar. Utsikten över Bråviken är hänförande, tyvärr var det lite mulet i går så bilderna gör inte platsen rättvisa.  Personalen där är supertrevlig och har Coronakoll det var bara några av motorcykelknuttarna som glömde sig lite i kön och stod för nära och trängde sig. Jag tror att det var ett halvår sedan vi sågs, Birgitta och jag. Vi håller ju kontakten via telefon och sociala medier så vi har lite koll på vad som händer i varandras liv men det blir inte samma sak som att ses. 

På Oskarshäll fikade vi men många passade på att äta lunch och flera kom med tallrikar fyllda med Fläsk, potatis och löksås. Jösses så sugen jag blev och inspirerad. Just därför blev min egen middag här hemma samma rätt. Jättegott och löken så här års är färsk, stor, stark och krispig. Det blev så himla bra och gott. En rätt som man lite för ofta glömmer bort. 

Ingen "snygg mat" men den landar fint i magen. Jag tror att det snart är dags att göra en rejäl laddning med Faster Stinas kålpudding. Är det inte säsong för vitkål nu? Eller är jag för sent ute för den färska vitkålen? Jag måste kolla upp det. 

Elis skulle ju ha  kommit hit i dag på lunch men han hade dubbelbokat sig så han kommer i morgon istället. Det funkade bra för mig med då jag bara vänder på torsdagens och fredagens sysslor och uppgifter. 

Nu önskar jag er alla en fin dag!

Kramiz

God förmiddag!

Tisdag igen och inte vilken tisdag som helst. Vår kronprinsessa fyller år. Grattis till henne och till hela Sverige som har en sån fin representant för vårt land. Hela 43 år blir hon. När hon blev 40 fick hon vandringar i present. En mil i vart och ett av våra 25 landskap. Nu har hennes vandringar genom Sverige blivit till en vacker bok, en bok som jag verkligen önskar mig. 

Många tycker att kungahuset kostar mer än det smakar. Det gör inte jag, jag ser det som en förlängning av vår historia. Kungahuset hjälper oss att lära oss av det förflutna så att vi kan ta hand hom framtiden på bästa sätt. Sedan håller jag absolut med om att historien i de flesta fall mest handlar om män, krig och erövringar. Väldigt sällan lyfts det vanliga folkets umbäranden fram och i synnerhet inte kvinnornas. Samma sak inom religionen, bibeln har inte strålkastarljuset på kvinnorna direkt...

I dag har jag en sjuklig täningsvärk. Jag tog i i överflöd i går vilket ger mig en känsla av att vara skadad i dag. Under knäskålarna gör det så in i vassens ont. Jag vet att det beror på att jag är trång där muskler fäster under ben som de gör vid knäna. Samma sak med axlarna, jag får ständigt suprasinatustendinos. Jag har efter ca 20 lärt mig att känna igen det hela och i 9 fall av 10 så tränar eller anstränger jag mig bara så pass att det inte kan uppstå. Jag har lärt känna min kropp men ibland går det fel. Nu får det bli till att vila valda delar och de kommande veckorna får jag fokusera på andra övnignar. 

I dag startar jag dagen med min absoluta favoritjuice. Jag älskar all apelsinjuice nästan oberoende av märke men det finns givetvis de jag tycker bättre och sämre om. Färskpressad står högt i kurs men även Tropicanas juice eller Brämhults. Pago är ändå den jag gillar allra mest. Den är blandad med morot. Syrlig så det kvillrar på tungan men ändå ganska så söt. 9 g kolhydrater är nog onödigt mycket men man får på 3 dl i sig dagsbehovet av vitamin C, E och A. Jag dricker sällan söta drycker men emellanåt är det göttigt att unna sig. 

I går ägnade jag mig omigen åt planetering. Det verkar som om det är nån form av strukturerad kreativitet som flödar när jag pysslar med mina blommor. Jag varken sjunger, spelar, målar, dramatiserar eller skapar på annat sätt så det här är nog min grej. 

I dag ska jag träffa Tyra och Peter för en tur till IKEA. Jag behöver varken servetter eller värmeljus men något lär nog slinka ner i min krog också. Kanske en fin växt? Man vet aldrig så noga. Det bästa är ändå att jag får hänga lite med två av mina favoritmänniskor.

Nu önskar jag er en fin dag så hörs vi lite senare...

Kramiz

Vilket fantastiskt bra träningspass jag fick till i går. Under våren har jag tappat träningssugen lite men jag tror den är tillbaka igen. Tyra tipsade mig om ett annat träningstänk och hur jag ska lägga seten och repetitionerna på ett nytt sätt. Det känns roligare just nu och verkar ju ge effekt. I dag är sätet bra mört men också framsida lår och vader. Hejja mig, helt enkelt. 

Jag hittade en tischa på nätet som passade så bra till både mig och framförallt Tyra. Huvudet på spiken hur man kan känna sig när man hamnar i fel situation eller omgivning. Kunde inte låta bli utan var tvungen att beställa en, den går ju alltid att ha som sovtröja. 

Nu när jag är ledig sätter sig nya rutiner i kroppen, speciellt morgonrutiner. När jag går upp och väntar på att kaffet ska bli klart går jag ut och ropar in katten. Jag tar också en tur och inspekterar mina växter. De senaste dagarna när det inte varit gassande sol har utomhusväxterna satt fart. 

Den här planteringen bor i en 30 liters kruka. Den gulgröna är övervintrad från förra året och blommar på ett sätt den inte gjorde förra året. Det gröna baktill är luktärt som jag fick av vännen V. Det var tre små rangliga rackare som nu känns väldigt kraftiga och på G. 

Palettblade är som små buskar. När de får flytta ut blir de liksom starkare, kraftigare och givetvis tåligare.  Man måste hålla efter dem och toppa dem med jämna mellanrum så klart. Kan vara den mest generösa växt jag haft. Den längst till höger är stöldgods från Kimstad station förra året. Min mormor sa alltid att blomskott ska stjälas för bästa resultat. 

Jag börjar inse att den här bloggen alltmer börjar bli en blomblogg. Pensionärsblogg kanske många tycker. Mitt växtintresse är på något vis som en lugnande, avstressande, återhämtande hobby. I går insåg jag att jag behöver plantera om min Monstrea, den jag fick av mina fina arbetskamrater. Det kommer nya blad och de är ganska stora så risken finns att hela plantan kommer välta. Blomsterlandet har just nu bra pris på rejält stora, vita ytterkrukor och de blev ju väldigt bra för mina stora Mårbacka. Jag får se när jag får tid att ta en sväng till den butiken. 

På Nyhetsmorgon pratar de om det stora antalet drunkningolyckor som varit de senaste fyra veckorna. Det anmärkningsvärda är att det är dubbelt så många pojkar som flickor  som drunknar och mer än dubbelt så många män som kvinnor. Hur kommer edt sig? Handlar det om att mitt motsatta kön är mer våghalsigt eller dumdristigt eller är det fler som helt enkelt är vid, i och på vatten. Jag tror själv att jag har en övertro på min simkunnighet. Att jag kunde simma tre kilometer oavbrutet när jag var 15 är inget jag kan leva på i dag. Jag borde verkligen simträna så att jag vet att jag klarar minst 200 meter. Att kunna simma är en färskvara. 

Nu kommer Kimmohunden här och säger till att det är dags att gå morgonpromenaden. Så jag får passa på att önska er en fin tisdag. 

Kram

I år, i dag fyller Öresundsbron 20 år. Bron som det talats om under hela mitt liv. Skämmigt nog har jag än i dag inte åkt över bron. Kanske ännu en sak att lägga på min bucketlist som annars mest är fylld av saker som kräver att jag tar mig norr om Östersund. 

År 2000!!! Året som många bävat för. Eventuellt skulle hela samhället krascha när vi bytte från 1999 till just tvåtusentalet. Man pratade om att bankomater, datorer, säkerhetssystem, affärers kassasystem skulle haverera helt. Snacka om antiklimax när absolut inget hände. Inget mer än ett sjuhelsikes firande av nyåret världen över. Tv visade firande hela dygnet från hela världen med start på Samoaöarna. 

Vad hände mer detta spännande år? I mitt privata liv så köptes ett radhus, min förstfödda blev ett år men i övrigt då? Här kommer ett litet urval.

• Svenska kyrkan skiljs från svenska staten.
• Play station 2 lanseras i Japan.
• Svenskan Elisabeth Hesselbladh saligförklaras av påven. Lätt att hon försvinner i skuggan av den stora och väldigt heliga Birgitta. 
• Just på min födelsedag, 11 maj, föds Indiens miljardte invånare.
• ESC sänds från Stockholm tack vare Charlotte Nilssons vinst året innan med Tusen och en natt. 
• Katastrofen på Roskildefestivalen under Pearl Jams framträdande.
• K-141 Kursk, en rysk ubåt, förliser i Norra Ishavet.
• Sommar OS hålls i Sydney.
• Oktoberrevolutionen i Jugoslavien inleds.
• Rembrantsstölden på Nationalmuseum i Stockholm.
• SJ´s monopol på persontågtrafik upphör. 
• Svensken Arvid Carlsson får nobelpriset i medicin.
• Hagge Geigert dör.
• Inga Gill dör.
• Ingrid av Sverige, dansk drottning avlider. 
• Tjadden Hellström dör och lämnar ett hål i svensk men framförallt den norrköpingska underhållningsvärlden. 

Ja, det var en blandad kompott av lite som hände det magiska året 2000. För mig känns det till viss del som om det var nyss. Det är först när jag sätter året i samband med mina barn, där faktiskt bara Tyra fanns till, som jag fattar att det är länge sedan. Om nån säger att den är född 1992 så gör min hjärna en tankevurpa och jag tror  att personen typ går på lågstadiet. 

Nu kan jag ändå inte avsluta inlägget utan att scanna av vädret lite grann. Det regnade lite försiktigt till och från i går, vid ett par tillfällen kom det skyfall. I går kväll hällregnade det samtidigt som solen sken. Solregn är något av det vackraste jag vet. 

I dag blir det lunch för mig tillsammans med Elis. Den lokala restauranden Lingon & Dill ska få sig ett besök. Jag rekommenderar verkligen att ni besöker den. Maten är fantastisk och inomhusmiljön mer än ok. Man kan sitta ute men då är känslan lite mer en enklare pizzeria i centrumomgivning. Det går utmärkt att beställa och ta med mat och på fredagarna har de grillmenyer att ta med hem till fredagsmyset. Perfekt för alla som tröttnat på tacon. 

Nu önskar jag er en finfin dag!

Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt. 

Så där ja, nu är vi framme vid måndag igen. Rent mentalt känns det bra att det är en kortvecka vi har framför oss. Rent fysiskt känns det som om jag borde sjukskriva mig. Jag har en väldigt dålig kroppsdag. Bäcken och ländrygg är inte alls med på tåget. Vanliga dagar har jag ont på morgonen men efter värktabletter och lite aktivitet så släpper det efter entill två timmar. I dag kände jag direkt att det hela tagit sig till en annan nivå. Jag kommer dock ta mig till jobbet, göra mitt bästa och det är gott nog. 

Jag har hört från kollegor, tidigar och då gällde det inte mig, att om man är anställd på 100% så ska man prestera 100%. På det stora hela kan jag väl hålla med men alla har rätt till en dålig dag. Alla har också rätt att så långt det är möjligt få anpassa sina arbetsuppgifter. I eftermiddag har jag och bästa mentorskollegan viktiga möten som skjutits på länge nog så det är av största vikt att jag är där. 

Möjligheternas måndag, vad kan det då innebära? Jo, vi har alla möjligheter att lyckas göra något bra, att utvecklas och bli bättre människor. Så är det varje dag men eftersom veckan startar med just måndag så tänker jag att det är bra med nystart, omstart eller så på just en måndag. 

Som vanligt på mina mornar har jag Nyhetsmorgon på. Jag hålelr på att sätta kaffet i halsen när det rapporteras om allt idiotiskt som Trump låter komma ut ur sin mun. Det senaste är att man ska injicera desinfektionsmedel i lungorna. Herregud! Idioten har inte mer kunskap än en fjärdeklassare. Har han ens varit med på en biologilektion, har han ens den minsta av livserfarenhet? Och sist men inte minst, hur i helvete kunde amerikanska folket rösta fram hoonom som president? De har på något konstigt sätt gjort det lätt för övriga världen att dumförklara en hel nationsbefolkning, eller iallafall drygt hälften av dem. Jag har sagt det förr och säger det igen... Det är himla konstigt att ingen har sett till att få bort honom, jag trodde han skulle bli skjuten inom loppet av ett halvår. 

Nehej, nu är det dags för morgonppromenad med hundarna och därefter tar arbetsdagen vid. 

Jag önskar er alla en finfin måndag och kom i håg att ta vara på de möjligheter som ges.