Coronasäkrad. Det kan ingen av oss vara men jag tänker som så här; vissa av oss lever sådana liv att den här isoleringen inte är så stor skillnad mot innan. Jag tro jag hör till dem som inte lider så  mycket och att mitt liv inte påverkats så mycket så här långt. 

Det kan tyckas som trist och tråkigt men det är inte så jag menar eller det är. Jag har inga äldre anhöriga som mamma/pappa, mor/farföräldrar som behöver omvårdnad och tillsyn eller som jag behöver oroa mig för. Mina barn är inte i riskgrupp utan starka och klarar sig väl. De få som jag har, som måste vara försiktiga, har antingen man/hustru eller andra som de delar hus med. När vi kommer till vänner så har jag bara en som är i riskgrupp men där håller vi daglig kontakt via sociala medier, telefonsamtal och liknande. Jag har också erbjudit mig att sköta handling med leverans till dörren. 

Jag hör inte till dem som har planerat stora påskbjudningar eller blivit bortbjuden på släktmiddagar (jag har ju nästan ingen släkt) som måste ställas in. Mina barn kommer jag ändå träffa om ingen av oss är krassliga. Det kan omöjligt vara skillnad på att träffa mina barn och att träffa de 80-tal som jag träffar i skolan varje dag. 

På jobbet är det omöjligt att hålla avstånd. Skolan och förskolan är ju två platser som är luriga. Vi är lika nära som de inom vården skillnaden är att vi varken har munskydd eller visir. Jag kan inte stå på säkerhetsavstånd när jag ska hjälpa elever med deras matteuppgifter. Jag är nära, på viskavstånd, för att inte störa arbetsron eller att eleverna som behöver hjälp ska känna sig utsatta och utpekade. It´s a fine line to walk. 

Jag hör till de som som sällan reser. Det jag kanske gör som är mindre klimatsmart är att smååka. Jag har inte flugit på 12 år, inte åkt på kryssningar på 3-4 år (och det känns som jag är väldigt klar med det), jag reser sällan längre sträckor inom Sverige heller. Oj, vilket tråkigt liv kanske du tänker men jag har valt något annat. Jag har valt att ha djur. Har man det väljer man också att vara hemma till största del eller att semestra på ett sådant sätt att de kan följa med. Ibland har jag haft hundvakt men det är klurigare att hitta vovvevakt åt två hundar än åt en. De flesta som vill vara vakt vill ha min stora hund medan den lilla är svårare att få hjälp med. Det är klurigt att ha båda. Det är svårt att gå med båda samtidigt om man inte är van. Den lilla påverkar min stora negativt, och han är superstark. När jag är själv med Kimmo bryr han sig inte om andra hundar men är Freja med blir han också en riktig draghund, ett attackmonster. Att ha hund ger glädje varje dag, någon att älska hela tiden och att bli vilkorslöst älskad av jämt. Att ha hund innebär att man möts av lyckorus varje gång man kommer hem. Oavsett om man varit borta en kvart eller en hel dag. 

Mina dagar i dessa tider är som ni redan läst er till, förutom jobb, lite träning, utevistelse, fika med nån frisk kompis, mycket film och en del serier. Jag håller också på och ser över mina växter och sticklingar så jag ska köpa med mig en säck jord hem i dag. Nu, under lovet, ska jag också ta mig en titt på de kartonger och saker som jag har i källaren. Jag behöver gå igenom grejor, kolla vad som ska sparas och vad som ska kastas. Jag har flera kartonger som bara är halvfulla och det är ju onödigt. Då är det bättre att slå i hop och minska antalet skrymmande lådor. 

I går såg jag filmen "Jag kommer hem igen till jul". Den var jättebra. Fylld av fantastiska skådespelare, härlig julstämning (ja, jag vet att det är fel säsong nu men ändå...). Handlingen helt ok men framförallt fylld av vacker musik och sång av underbara Peter Jöback. Jag gillar honom, hans röst, rörelsemönster och lyskraft. Första gången jag såg honom var jag 13 år och han spelade i Bo Wastessons musikal Här och nu. Då spelade han mot Lizette Pålsson. Jag tror de var tillsammans då, det här var långt innan han kom ut. Suzanne Reuter var som vanligt helt magisk. Jag har verkligen börjat uppskatta hennes skådespelarinsatser på "äldre dar". Själva storyn om den begåvade artisten som flytt barndomsbyn för ett liv i Los Angeles upplevde jag som aningens tam. Att huvudrollskäraktären bar en hemlighet av sexuellt utnyttjande var viktig men det blev ändå bara ett litet skrap på ytan. Jag har en förkärlek för stora jular med stora familjer, många släktingar och vänner. Det bottnar förmodligen i min egen avsaknad av just det. På det stora hela en fin film som gav en feelgood-stämning. 

I fredags kväll såg jag en annan svenska film "Ring mamma". Även här fanns den komplicerade relationen med en sjuk mamma men ännu mera speedad, twistad. Sanna Sundqvist var galet rolig och Nina Gunke som mamman var helt underbar. Den här filmen var mer fylld av skratt, pinsamma situationer och tokigheter. Evin Ahmad är en ung skådespelerska och jag har inte sett något med henne som jag ogillar. Hon har även skrivit en bok " En dag ska jag bygga ett slott av pengar", vilken jag ännu inte läst. Begåvad tjej som har många talanger. Hon har varit med i både Beck, Kommisarie Winter, Vår tid är nu och Störst av allt. 

I går var jag vid gravarna för att plantera. Min moster hade redan varit och gjort i ordning hos mormor och morfar så det var bara hos lilla mamma som jag behövde fixa. Det kommer bli fint när penséerna tar sig och breder ut sig. Den lilla röda krukrosen som står kvar från i somras verkar ha klarat sig. Jag måste komma i håg att ta med sekatören nästa gång och klippa bort döda grenar och liknande. Buxbomen måste vi ta en funderar kring. Förra året tog jag ner den massor men det märks knappt nu. Kanske provar jag att göra en jätteinsats och halvera dem eller så får jag helt enkelt gräva upp dem och sätta något annat. Det får jag prata i hop mig med mina bröder om. 

Den här lilla killen tog en utenatt i natt. Jag var uppe vid fyatiden och då hörde jag att han satt utanför och jamade. Han var hungrig som en varg så jag gissar att musjakten inte varit så lyckad. Han fick sig en portion blötmat och sen intog han sovläge. Han kommer förmodligen sova sig genom dagen för att sedan ge sig ut på nya äventyr framåt kvällskvisten. 

Det här med att ta fram påskpynt är inte min grej längre. Jag har en liten kartong efter mamma med tuppar, kycklingar, färgglada ägg och några påskkärringar men det känns bara som lite onödigt jobb när jag inte längre har småbarn som är hemma och uppskattar det. Påskris älskar jag men det är svårt att få tag i bra fjädrar att ästta i, de är väldigt dyra också. Jag tänker på fjäderdebatten som startade för några år sedan. 

Jag satsar istället på glada, gula krukväxter här hemma. I år har jag varit väldigt noga och sparar alla mina överblommade lökväxter. Jag sparar dem inte för att driva upp dem igen utan för att plantera om dem utomhus. Det ska bli spännande och se om de har möjlighet att klara sig och blomma om. Jag måste bara fundera ut platsen jag ska gräva ner dem på. Jag vill ju att det är en plats jag kan ha koll på. 

Inne i Norrköping finns en slänt i en bostadsrättsförening där de som bor där hela tiden fyller på med sina gamla lökar från tex hyacinter, krokus, påskliljor, tuplaner, narcisser mm. Det är superfint och så där galet vilt, osymmetriskt och härligt. Så vill man kanske inte ha det om man har en egen rabatt men att låta en slänt bara vräka ur sig blommoer lite random är underbart. 

Nu ska jag strax ta tag i min dag och passa på att önska er alla en riktigt skön söndag.  

Första april 2020 blev verkligen en mörk dag på så många olika plan. Jag läste redan på morgonen att Falubocken Kåre brunnit ner. Ha, ha tänkte jag, vilkeet dåligt aprilskämt. Tyvärr var det inte det. Så sorgligt! Kåre har blivit en symbol för staden jag verkligen kommit att älska. Den har stått där sedan 1988 då gruvan fyllde 700 år. Brytningen upphörde 1992, alltså två år innan jag flyttade till Falun. Jag älskar historien om bocken Kåre som enligt sägnen var den som hittade kopparfyndigheterna. Han sprang bort och när han hittades hade han koppar på hornen då han gnuggat dem mot en kopparhaltig sten. Jag hoppas innerligt, innerligt att de har råd att bygga upp den igen. Den har varit en som en varm, varm välkomnande gestalt när man kommer vägen in mot Falun. 

Nästa tragiska, ännu mer och verkligt tragiska händelse är den i Göteborg. Kåre är ändå ersättningsbar. I göterborgstrakten har en mellanstadieelev huggits ihjäl av en annan elev. Det gick så där rättt in i mig. Mitt filterlösa jag kände total smärta. Ett par föräldrar skickar sin son till skolan, innan dagen är slut är han mördad. Ett annat par skickar sin son och innan dagen är slut är han en mördare. Fruktansvärt! Vilket svek av vuxenvärlden. Vi har verkligen tappat bort de här barnen oavsett vad som ligger bakom. Jag funderar på om det omigen är ett systemfel med allt för flata konsekvenser av ett pågående destruktivt beteende eller om det ligger mer på en enskild. Så länge vi inte vet mer är det ingen idé att resonera kring just det här fallet utan man får göra det mer generellt. Det får bli en annan gång då jag är allt för tagen av det hela. 

Mörkt är det också ur Coronasynpunkt. Människor blir sjuka, människor blir ensamma med sin oro och ångest, människor dör av viruset. Jag undrar hur många som kommer fara så illa att de sedan väljer att avsluta sina liv. Verksamheter kommer gå omkull, ekonomier krascha, massarbetslöshet och depression. Jag kan bara uppmana alla som mår dåligt och är fulla av tankar och funderingar; snälla sök hjälp. Ring någon, ta kontakt med vården.

Själv var jag hemma och hostig förra veckan och känner mig inte 100% än. Kroppen säger ifrån när jag inte tränat på ett par veckor. Det är det där med balansen i min kropp. Utan träning börjar lederna bråka av mina vardagssysslor. För mycket träning så blir det samma sak. Tur att jag har lov om två dagar. Förhoppningsvis kommer jag vara frisk och kan träna en del då. 

Promenader går nästan alltid väldigt bra. Det bästa med dem är att även själen får sin återhämtning. Det gäller att välja sina promenadstråk så att kropp, själ och sinne får sitt. Jag avslutar inlägget med en av mina favoritplatser. 

Jag hoppas på en ljusare dag i dag. Att vi kan få godare nyheter. Kanske är plasmaförsöket det som kan hjälpa de insjuknade så att viruset hålls stången. De är ju redan sjuka men om man kan hejda en svårare utveckling är det strålande. Vi får hålla tummarna. Låter pyttigt att skriva så men ändå....

Nu önskar jag er alla en fin torsdag, vädret visar sig omigen från sin bästa sida och uppmanar på något vis alla som sitter isolerade att gå ut och lapa lite sol och frisk luft. D-vitamin och syre i sig kan göra underverk för människan. 

Vi höres....

I dag blev det inget morgoninlägg. Jag kände mig ganska ordlös och tom. Det behöver jag inte vara länge. Vanligtvis så räcker det att dyka upp på jobbet så spinner hjärnan i gång. Så även i dag. Det dyker alltid upp något, en trasig kopieringsmaskin, ett oväntat men väldigt viktigt möte, en halv klass som är sjukanmäld, ett förråd som har slut på pennor, en mailkorg som svämmar över av frågor som måste besvaras snarast. Full fart helt enkelt men den dag min inkorg är tom är jag förmodligen klar med det mesta. 

I dag har jag funderat på olika föräldrars roll för sina barn. Alla föräldrar är olika, precis som barnen. Jag tycker ändå att man kan trycka in dem i olika kategorier och sätta etiketter på dem. 

1. De egoistiska: De som tror att jag bara har deras barn som elev. Förväntar sig omedlebara svar på mail, de ska gärna mailas fyra fem gånger innan de är nöjda. För den dagen. Jag ska helst anpassa hela undervisningen efter deras barns behov alternativt sitta enskilt med den eleven. Att eleven ingår i en grupp när den är i skolan har helt försvunnit....

2. De respektfulla: som alltid visar förtroende för barnets pedagoger. De tar föräldraansvar, bemöter oss med respekt, kräver att deras barn uppför sig respektfullt mot både elever och pedagoger. 

3. De anklagande:  som på fullaste allvar tror att jag som lärare har valt ut deras barn som syndabock för allt som händer. De tror och agerar som om jag gör allt för att försvåra skolasituationen för barnet. De missar en viktig sak, jag får betalt för det jag gör. Jag behöver inte blanda in känslor och dessutom så har jag  krav på mig från skolledning, skolverket mm att få alla elever att nå godkända kunskapsnivåer. Jag kan inte kosta på mig att med flit se till att någon misslyckas. Just den här typen försöker ofta spela ut olika pedagoger mot varandra. 

4. De naiva: De som tror att deras barn är änglar och aldrig gör något fel. Att vi kan se mönster som ständiga lögnare, klottrare, kränkare, mobbare är inget de är beredda att se. Skulle man ändå kunna bevisa det så är det bara i skolan detta beteende finns. Alltså är det skolans fel.... O visst, alla har olika roller beroende på hem, skola, arbete osv men så här pass??? Not so much. 

5. De oförstående:  som tycker att deras barn "gör vad den ska". De har noll förståelse för att en mening som svar på en fråga som avslutas med "svara utvecklande" eller "resonera kring" inte når ända fram. Sådana vårdnadshavare måste man ofta lägga fram elevexempel i olika betygsnivåer för, så att de själva kan se skillnaderna. 

6. De krävande:  som vill ha hjälp med sådant som inte ligger på mig som lärare. Tex ta reda på hur bussar går, vilka fritidsintressen som eleven kan söka till för att få mer kompisar, rapportera om hur eleven har mått i skolan, under hela veckan, varje vecka... 

7. De ickeansvarstagande:  som aldrig kommer på föräldramöten men som sedan mailar och undrar varför vi inte lägger ut ett protokoll med allt vi pratat om. Kanske dags att börja gå på möten... Just den här typen vill alltid ha utvecklingssamtal efter att de själva slutat sitt arbete utan förståelse för att jag också gjort det då. Vill man besikta bilen åker man dit när bilbesiktningen är öppen, annars kan man få körförbud. Borde kanske appliceras på barn. Ursäkten jag fått höra flera gånger är "ja, nu har ju vi tre (4,5,6,7) barn så det blir så många möten då.... Kanske de borde tänkt på innan det roliga började. 

8. De tacksamm:  de som förstår arbetsbelastningen. De har insyn i att vi har 24 andra elever och oftast fler vi undervisar, att vi går på möten, att all lektionsfri tid inte betyder att vi är föräldratillgängliga. De som inser att jag inte är IT-expert utan vänder sig till rätt instans för hjälp med datorerna. 

Jag skulle kunna fortsätta med 9,10, 11 12.... Ni som är i samma bransch förstår precis. Vill man sitt barns bästa kan man börja med att lära dem säga Tack, Ursäkta, och Förlåt. Att sedan skicka med bordskick, bra hygien (oj, oj, oj så många svettstinkande ungdomar med smutsiga kläder och otvättat hår jag möter varje dag), förmågan att passa tiden, vara tyst när någon annan talar, vänta på sin tur, visa respekt mot äldre, visa samma respekt mot klasskamrater och de möbler och det material vi har i skolan och att inte ta saker för givet. Grundar föräldrarna med dessa saker så kommer deras barns skolgång gå väldigt mycket smidigare. De kommer då ha större chans till kunskap, hitta goda vänner och få en trygg vardag och därigenom stärkt självkänsla och självförtroende.

Jag tror många föräldrar inte orkar hänga i och hålla ut. De väljer bort strider om hårtvätt, läxläsning och  hur man talar till andra. De gör nog hellre saker själva då det går fortare och blir rätt med en gång. Det leder tyvärr till ungdomar som inte har nån koll på hur de ska ta sig an nya situationer. Givetvis finns här ett antal diagnoser som ställer till det men att vara förälder är lite som för oss pedagoger "vi har de barn som vi fått". Jag upplever i många fall att vi pedagoger har större tro på barnen än vad föräldrarna har. De verkar tro att deras barn är oföränderliga och oförbätterliga. Ingen är det. Bara vilja och uthållighet finns. Och det är absolut inte farligt att sätlla krav.

Kanske är det det som är de stora bristerna i dag, orken att vilja förändra till förbättring. Hoppet verkar många gånger sättas till tiden. Med tiden kommer det bli bättre. Sorry, det gör det inte. Snarare tvärtom. Samhället är redan fyllt av en mängde odrägliga typer, kravmaskiner. Vi vill helst inte ha fler och där måste alla hjälpas åt, inte bara skola och barnomsorg. Den första förändringen måste komma närmast de små. Man måste börja gräva där man står. Ingen behöver göra något ensam det finns alltid fler som är beredda att pitcha in och ställa upp men.... då måste alla börja förstå att ledordet är TILLSAMMANS. Ingen behöver vara stark ensam men man måste vara stark nog att be om hjälp. 

... mår jag riktigt bra. Iallafall från mina förkylningssymtom. Nu kommer det nya direktiv om bla folksamlingar och jag kan inte annat än bli undrande. Hur löser vi matsalssituationen? Eller räknas folksamlingar bara som sådana om man står packade som sillar? 

Många har nu lagt om sina liv men många lever på som vanligt. Det var lika trångt på Ica som vanligt, många pensionärer och de står tätt i kön till kassan. Dagligen kommer vi på situationer som kan vara farliga ur smittsynpunkt. Det är en ständig balansgång, vara försiktig, inte få panik och så måste saker och ting också få vara så vanliga som möjligt. Ungdomarna är väldigt fysiska, sitter tätt ihop, klättrar på varandra, skojbråkar och stökar. Det är ett beteende som ligger naturligt för dem. Enda sättet att få dem sluta är att begränsa deras möjligheter. 

Ja, hela den här Corona och Covid-19 situationen är så mycket större än vad jag först kunde föreställa mig. Ja, jag oroar mig för den, på många olika plan men nu släpper jag det för i dag. 

I detta nu brusar reprisen av Stjärnornas stjärna på 4:an. Jag slås av Shima Niavaranis lyskraft. För mig var hon först svår att ta till mig. Hon var något nytt, jag kände inte igen typen men hon är en sådan som nöter sig in och nu bara älskar jag allt hon gör; julkalender, konfrencier, musikalartist, medverkan i Sjölyckan. Hon strålar på ett sätt som väldigt få gör men bär ett djup som bara en så pass ung människa kan göra utifrån den livshistoria hon har. Född i Teheran, flydde kriget och hamnade i Jämtland. Vilken resa! 

Alla har sin egen resa, sin egen berättelse att berätta och alla förtjänar att bli lyssnade på. På något sätt eller vis behöver vi alla bli hörda utan att bli dömda. Alla har rätten till sina egna känslor. Att tänka och leva efter den devisen kan vara svårt då människan också väldigt oftar agerar, tänker och känner att "man har rätten att både reagera och agera" på sådant som kanske inte alltid faller en i smaken. Svår nöt att knäcka men så fort man blir medveten kommer det att gå bättre. Om viljan till förändring finns är man redan en god bit på väg. 

  Nu önskar jag er alla en fin söndag i  strålande, men ändå lite kylig, sol.   

Dag två i isoleringen pga hosta och huvudvärk. Nej, jag tror forfarande inte att jag har corona men jag följer regelverket. Hur tråkigt det än må vara. I går gjorde jag ett par timmars jobb för att det skulle finnas saker åt eleverna att göra. Jag vet redan nu att vissa elever kommer bli klara i god tid men då får de väl helt enkelt fördriva tiden med annat. 

Vad gör man förresten med de elever som ständigt tar hem uppgifter och gör klart hemma trots att jag kanske säger att "nu har ni tre lektioner på er". Redan lektion två är de klara. Jag tror att just mina elever som gör så har en ganska skral fritid och skolan blir liksom det roligaste de har. Det är heller inte så att jag kan "smacka på" och göra väldigt mycket mer omfattande och svårare uppgifter inom högre betygskriterier, de är inte där än. Nu när jag är hemma så ser jag ändå till att schemalägga uppgifterna så de inte ska kunna göra dem i förtid, det skulle bli jobbigt för en ev vikarie. 

I dag var jag uppe innan 7 för att maila in att jag är fortsatt sjuk. Jag passade även på att maila några elever och kollegor, kontrollera med dexter hur många och vilka elever i mina klasser som är frånvarande. 4 elever i varje klass är anmälda sjuka i nuläget, 22 av personalen är frånvarande.... Stackars, stackars de som är på plats. De blir av med sina pauser, planeringstid och ibland tom luncher. Det är inte bra, jag blir på riktigt orolig för hur många som kommer drabbas av utmattningssymtom. 

Jag kan också känna oro över alla barn som blir hemma i karantän och som inte har en bra hemmiljö. De där barnen som alltid är på plats i skolan, de som hörs och syns mest eller de som försöker göra sig osynliga. De som kommer först på morgonen och de som alltid dröjer sig kvar, både efter lektioner men också efter skoldagens slut. Jag tänker på de elever vars största mål på dagen är det som serveras i skola. Alla elever som vi "inte kan sätta fingret på" men där det så tydligt är något som inte stämmer.

Hur många gånger har pedagoger upplevt det, att något inte stämmer. Tankarna går i banor om man skulle och borde göra en orosanmälan men så ska man börja rada upp varför och då ser det hela väldigt luddigt och oklart ut. Min uplevelse är också att orosanmälan sällan leder till något positivt eller något som gagnar barnen. Snarare blir det resultatet att eleven blir mer sluten och hemlig och att föräldrarna verkligen ser skolan som en fiende. Det är som att socialtjänsten inte har resurserna att hjälpa och vägleda de familjer där det bara är något som "inte stämmer". Finns det klara bevis om övergrepp, missbruk, vanvård osv är det lättare att få till stånd en insats. Men om det "bara"  är så att föräldrarna verkar jobba för mycket så barnen är ensamma, om ungdomarna verkar vara ute för mycket och sent av någon anledning, om hygienen verkar skötas sisådär, om eleven vägrar gå till skolan eller om eleven ser väldigt glåmig och håglös ut då har jag aldrig varit med om att en orosanmäla genererat i något bra. 

Jag sätter min förhoppning till att nästnästa veckas påsklov kan leda till en förbättring av hälsoläget bara alla kan avstå stora påsksammankomster. Hela den här virussituationen har växt till sig som en snöboll som rullas i nedförsbacke. Det slog mig i natt när jag vaknat efter ännu en hostattack. Vi kan verklilgen bli strandade, ihoptvingat i våra hem, varslen rasar in och personer i min närhet drabbas, tänk om det blir som Italien och Spanien? Apotek och mataffärer är det enda de får besöka, köer in till butikerna, man får bara sitta en i bilen och jag hörde att man inte ens få gå promenader fler än två tillsammans. Jag har ju hundar så jag kommer få fortsätta att åtminstone gå ut och röra på mig i vårljuset. 

Jag får emellanåt verkligen dra mantrat "Det kommer att bli bra." för mitt inre lite då och då. Nu är jag bara hemma dag två men min rastlöshet är redan stor. Det är himla gött då att jag har tillgång till mail och sociala medier vilket blir ett annat sätt att umgås. 

Att hänga med den här godingen är inte så tokigt. Hon är en fryslort som älskar sin bädd som verkligen är värmande. Får hon även en filt över sig så är livet extra glimrande. Annars är tillvaron med två hundar och en katt lite som illustrationen nedan....

Nu önskar jag er en finfin dag. Till alla er som är friska och jobbar, stort tack för att ni hänger i. Till alla som är som jag, lite krassliga, kämpa på du är snart på banan igen. Slutligen till er som har insjuknat i corona, jag tänker på er och håller tummarna för att ni frisknar till vart efter. 

Nämen då så var det min tur. Jag har hostat i natt, det har liksom kliat i halsen och så vaknade jag vid två och låg vaken i flera timmar. Så irriterande! Sömnbrist ger mig huvudvärk, nästan som en klassisk baksmälla. Onödigt är bara förnamnet. Själv tror jag att jag bara har nån rethosta sedan promenaden upp på Ramunderberget i går. Kall luft i kombination med galet dålig kondition irriterade mina luftvägar. 

När vi står inför den samhällssituation som vi faktiskt gör kan jag bara inte gå till jobbet. Det är straffbart. Nu blir jag hemma minst tom onsdag oavsett om jag slutar hosta pronto. 

Jag undrar om man precis nyligen fyllt på vattnet i Göta Kanal. ALdrig har jag sett det så lerigt och brunt. 

Söderköping är en väldigt pitoresk och vacker stad. Jag älskar de små trähusen i sina pastelliga färger. Givetvis är den lilla staden som vackrast på sommaren då färgerna är ännu klarare och allt är inbäddat i en mjuk grönska. Det var fler som hade tagit tillfället i akt att besöka både Söderköping och Ramunderberget under söndagen. Många hade med sig fika och satt i solen och njöt av kaffe och smörgås. Mysigt, det ska jag komma i håg till nästa gång, fika måste tas med. 

Så här tidigt på året är det folktomt på kanalen, inte en båt så långt ögat kan nå. 

En något samanbiten och barsk Mia. Det beror förmodligen på att solljuset var väldigt skarpt och gick hårt åt ögonen. Att jag sedan var helt slut efter promenaden i trapporna upp var också en bidragande faktor. Det är verkligen dags att ta tag i konditionen och börja cykla igen. 

Är det inte typiskt, det här med att vara hemma och inte vara jättedålig. Man fylls av en massa saker som man tänker att man ska ta tag i. Det kan vara alltifrån att sätta in kort i album, plantera om blommor till att börja cykla eller gå långpromenader. Vad som verkligen blir av är förmodligen bara att man plöjer en ny serie eller att man befinner sig på sociala medier hela dagen. Det jag kommer att göra är att se till att eleverna har arbetsuppgifter att göra. 

Jag hoppas att ni får en fin måndag. Att ni är friska och om ni inte är det hoppas jag ändå att ni är så pass bra att ni kan njuta ens stund av det vackra vädret. 

Jag startade den här dagen med ett ovälkommet ryggskott. När jag reste mig ur soffan och var på väg ut i köket så nöp det till utav bara bängen i ländryggen. Krampliknande smärta, fosterställning, andas och sedan försöka ta mig vidare i morgonrutinen. Jag hade behövt vara hemma men det kändes inte som ett alternativ i dessa coronatider. Vi som är utan förkylningssymtom måste vara på plats. 

Jag har haft så sjukt ont i dag. Det har jag fortfarande. Linement, värme och massagedyna och lite senare en skön natts sömn så hoppas jag att jag kan jobba i morgon.  Lite stark, stark medicin så ska det säkert gå. 

På jobbet var det glest med folk, mest bland personalen men även bland eleverna. Jag hoppas bara att alla fattar att om de går hem pga av några symtom så är det karantän som gäller. Det är alltså inte ett tillfälle för social samvaro irl. Även om det är två med symtom så kan det ju vara så att en har corona och den andra inte så är spridningen i gång. Jag vet att våra ungdommar förmodligen kommer vilja bryta mot detta men då måste de vuxna kliva in och vara just vuxna. Själv skulle jag bli tokig om jag hade barn hemma som var hemma pga av sjukdom och så kommer man hem och det är kompisar på besök. "Men vi är ju alla krassliga". Det hjälps inte. Det är just så skiten sprider sig. Och jag tror att en sån regel kan minimera den "falska hostan" som till viss del kan breda ut sig, eller de med pollenallergi som ser sin chans till lite ledig. Nu om någonsin är det dags för vuxna att vara just det, sätta gränser och ramar. 

Samhället kommer få det tufft ändå med alla småbarnsföräldrar som måste vara hemma då deras små är snoriga. Ungar är ju snoriga ungefär 8 månader om året de första åren. De kan ju bli hemma för vab fram till i sommar om de har ett par tre ungar. Så himla skönt att jag inte har småbarn. Dyrt blir det också om man ska leva på 80% av lönen under ett par månader. Nåt som hemmavarande ungdomar inte bryr sig så mycket om. Det handlar om respekt för andra att inte smitta och på så vis haverera andras jobbmöjligheter och inkomster och till syvende och sist samhällets funktioner och struktur. 

Sunt förnuft efterlyses överallt, konstigt nog verkar just den egenskapen ha hoppat över många människor. Jag tänker på hamstring av de mest märkliga saker, toapapper och jäst mm. Eller så är de egoister som gärna får sig en extra ledighet där de fullständigt skiter i restriktionerna. 

När allt detta är över kommer vi få leva med resultatet och det kommer analyseras om när och var och av vem alla felaktiga besluts togs. Den som lever får se. 

Jag hoppas verkligen att alla som lever nära mig har förstånd att agera på bästa sätt och rida ut den här stormen trots att det kan bli både isolerat och en tristess. 

I dagsläget behöver ingen vara orolig för att stå  utan samtalsämnen. Vädret har ju funkat i alla lägen i vårt avlånga land. Brist på vinter, för mycket vinter, snöchock, torka med dskogsbränder, regn med översvämningar, det är som upplagt för samtal. Nu kan vi även addera corona. 

Det finns så många frågor men väldigt få svar. Infallsvinklarna är många. Vad ska hända, hur går det med samhällsekonomin, ska grundskolorna stänga, vad händer med våra mest utsatta, hur kan man hjälpa, hur kan man undvika, kommer toapappret att ta slut men framförallt, varför hamstrar så många just toapapper? 

Jag är inte orolig för egen del men tänker på konsekvenserna. Många samtal startar med "tänk om". Jag tänker på de äldre som också är ensamma. Hur påfrestande rent psykiskt blir inte en karantän. Eller de som är äldre och som har hemtjänst, där hemtjänstpersonalen kanske besöker 15-20 äldre sårbara varje pass. Jag vet att personalen är proffs på hygien men ändå.... 

Själv lever jag nästan på som vanligt. Jag tvättar händerna oftare och längre och spritar dem när jag har möjlighet. Mina barn har däremot fått hemstudier från gymnasie, komvux och universitet. Det ställer stora krav på dem. Speciellt på de elever som faktiskt behöver hjälp med skolan och dess uppgifter. Väldigt många har svårt att diciplinera sig, att förstå skriftlig information och att själva söka fakta och kunskaper. Som pedagog blir det då extra viktigt att lägga ut både skriftlig och muntlig information på de lärplattformar som skolorna använder. 

Jag funderar mycket på hur många frånvarande elever och vuxna det kommer bli när kulmen är nådd. Min chef pratade om 40%. Det är många det. Eftersom det inte kommer vara 40% rakt av och jämnt fördelat i klasserna, på de olika skolorna så måste man tänka utanför boxen för att lösa det här. Jag hoppas att om min skola tvingas skicka hem elever med hemstudier att jag, om jag är frisk, ändå kan gå till jobbet och göra hemuppgifterna där. Det är på min arbetsplats som jag har tillgång till läromedel, scanner mm. 

Äta jord är fina grejor tycker Kimmo.

I väntan på "den stora kulmen" passar jag på att vårda mig själv på bästa sätt. Långa hundpromenader i frisk luft, äta mycket grönt och se till att jag får bra med sömn. Jag känner mig hur frisk som helst förutom att jag fick ryggskott när jag klev ur soffan i morse. Som en blixt från klar himmel, det är ju lite så ryggskott jobbar. Turligt nog har jag stark, stark medicin att ta till. Att röra på sig direkt är också jätteviktigt så att stanna hemma är inget alternativ för mig. 

Mycket grönt ska det vara i dessa tider. Broccoli/squash/grönkålsris med tomat, lök och vitlöksfrästa champinjoner toppat med en färsbiff och givetvis Biggans sås. 

Jag önskar er fin lill-lördag och att ni har hälsan. Om ni är krassliga så stanna hemma, se en film eller ta tag i alla de där små grejorna som ligger lagrade på din mentala "to do-list".