De senaste dagarna har vi haft som sommarvärme här. När jag kom hem i fredags kände jag att tiden var kommen. Dags att plantera om alla mina palettblad som jag drivit upp. De är ju lite känsliga och klarar inte temperaturer under +5 grader. Nu så verkar det som om att även temperaturen på nätterna kommer hålla sig på rätt sida om strecket.  

Jag har även ett gäng pelargoner som jag förberett för ett liv på uteplats eller balkong. I nuläget är jag allt annat än sugen på att rensa i rabatter men lådor och krukor som man lätt byter plats på känns ändå ok. 

När min faster dog för två år sedan så tog jag hand om hennes Mårbacka pelargon. Sedan dess har jag delat på den, tagit säkerligen 20 sticklingar. Så här fina är dessa två när jag precis klippt ner dem och planterat sticklingarna. 

Modelplantorna som var ca 60 cm höga från krukans övre kant när jag satte saxen i dem. Det syns ju knappt att jag beskurit dem. 

Den här har jag haft på fönsterbrädan i vardagsrummet. Tyvärr vet jag inte namnet på den utan kallar den bara "en vanlig röd". Den bjuder just nu på tio klasar med blommor och jag räknade till åtta kommande. Helt magiskt att den tagit sig så väl och blivit så tät och maffig. I höstas var den en liten ynklig och sorgligt nedklippt skugga av sitt forna jag. Det är nästan så att jag känner det som att jag har gröna fingrar. 

Den här ser ju inte för rolig ut nu, men det kommer bli bra. Den gröna hängväxten har klarat sig helt oskyddad och kvarglömd i krukan över vintern. Vi har ju inte haft en så sträng vinter så kanske det spelade in. I den här krukan satte jag även en palettblad men också tre små rangliga luktärtor som jag fått av Veronica. Jag hoppas att växtkraften ska ta fart så jag får ett maffigt arrangemang som både slingrar uppåt och rinner neråt. 

Ett litet arrangemang på förstutrappen. Själv hållaren fick jag av tidigare nämnda Veronica förra året. Det var ett tack för att jag hjälper henne med skjuts till handelsträdgårdar varje år. I år har det inte blivit av pga Coronakarantän. Trist. Jag uppskattar sällskapet och att ha någon som liksom jag älskar att se, känna, dofta, prata om och planera blommor, plantor och planteringar. Tur att både sociala medier och telefon finns. Många timmars prat har det blivit. Jag är tacksam för det. Lyktan kommer från Stina.

I dag är det Mors dag! Man får tycka vad man vill om den dagen. Jag uppskattar att mina barn hör av sig och vill ses. I år var det Tyra som tyckte att vi faktiskt skulle ses. Det får bli en fika inne i stan tillsammans med henne och hennes lillebror. Gulligt att de tar sig tid. Den äldsta ska flytta och får nycklarna i morgon och min yngsta är mitt i sin studentfirarvecka. 

Det är många år sedan jag firade min egen mamma. Hon gick bort 2004 och är saknad och längtad efter så ofta av både mig, mina bröder, sin syster och många flera. Dagar som i dag blir det lite extra kännbart då jag även sörjer att vi inte fick någon riktig relation där jag var vuxen. Jag är full av frågor, har massor som jag vill berätta för henne och höra vad hon tycker och tänker och givetvis bara vara med henne. Så här i efterhand önskar jag så klart att jag hade gjort mer för henne när hon var sjuk men jag vet också att jag gjorde allt jag kunde där och då. De sista åren hade jag två små barn, jobbade heltid som lärare men hade också mina yogaklasser. Jag tror inte hon kände sig ensam, jag var där ett par dagar i veckan och hennes syster var också där ofta och min mormor höll kontakten via telefon. 

Det finns en tid i alla männsikors liv när de strålar, är vackra, unga och starkt. Jag har trott att bilden högst upp till höger, kvinnan med barnet, är min mamma med sin systerdotter. Nu börjar jag undra om det kanske inte är min moster... Jag måste kolla upp det.  Systrarna "Carlsson" var väldigt lika. Varje gång jag pratar med min moster i telefonen hajjar jag till för deras röster är ruggigt lika. Nej, inte ruggigt utan härligt. 

Det här är en annan kvinna som verkligen förtjänar ett omnämnande av mig när Mors dag firas. Hon finns tyvärr inte med oss längre. Fina Faster Stina!. Hon blev som en mamma men med en twist. Hon var den roliga, fräcka, skojfriska, bestämda, och härligaste av människor. Facebook visar mig mina minnen varje dag och under de tio år jag haft Fb inser jag att nästan varje dag kommer ett minne upp där Stina är med. Här är från hennes sista månader. Hon hade äntligen unnat sig ett par nya glasögon. De hon hade sedan innan gick sönder när hon föll på sjukhuset. Hon hallucinerade mycket och trodde det låg en hög med ris och skräp på golvet som hon var tvungen att skutta över. Det gick inte så bra. Jag glömmer aldrig hennes glädje och lycka över att omigen, för första gången på många år, se riktigt klart igen. Stina fick aldrig några egna barn men hon var ständigt omgiven av "barn" som hon såg som sina. 

Stina och jag pratade mycket och ofta och sågs nästan varje vecka de sista åren. Det hon var som mest rädd för var att bli bortglömd. En människa som Stina kan inte bli bortglömd. Hon är med så många, varje dag. Minnen av gemensamma stunder men också i saker som vi fått ärva av henne gör att hon är med oss alla dagar. 

Det är ännu tidig förmiddag men redan så varmt. Lilltrollet som är en riktig fryslort och oftast ligger och sover som en kringla i sin sovpuff vräker ut sig lite lätt utmattad. 

I dag blir det ingen långpromenad förrän framåt kvällen. Freja fixar det säkert men storhunden lider i värmen.

Jag önskar er alla en fin dag. Jag vet att ingen av er glömmer att hylla sin mamma eller för den del, en annan kvinna som är viktig i ditt liv. Vi borde alla bli bättre på att hylla de människor vi har omkring oss. Gör du det inte redan så uppmanar jag dig att se storheten i de du har nära men framförallt lär dig att se storheten i dig själv.