Å, jag är så tacksam. Så glad, lycklig och nöjd över alla finingar jag har i mitt liv. Just i kväll är det lilla systeryster som får mig att le. Vi bor en bit från varandra. Så vi ses inte så ofta. Kanske 2-3 ggr per år. Men vi pratar varje vecka, oftast varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Nu var dét länge sedan vi sågs, sist var i maj. Det är inte ok. Så nu har vi styrt upp det hela.

Å som jag längtar. Helgen är uppstyrt med aktiviteter, vad vi ska göra (träna och ha spa) men också med filmer som ska ses,.å givetvis massor av tid i hundgården, vi måste ju ta hand om våra pälsklingar, saknar å längtar efter dig lilla Suss!

Laddar lite lugnt. Bad, ansiktsgegga och ett glas vin. Känns som en rimlig start.

Den här veckan har jag varit extra duktig på gymmet. Kom nyligen hem från ett skönt benpass. Fick med mig bästa Tyratösen. Men hon var trött efter sin APU.

Den här perioden är hon på hemtjänsten. Ganska slitigt och väldigt ovant för henne. 40-timmarsveckor med helgjobb. Ibland börjar hon 6:45 o ibland slutar hon 21:30. Jag är väldigt stolt över henne som kämpar på. Hon har ju en del i bagaget som tynger.

I morgon är det fredag och jag känner på mig att den kommer bli både tuff (fackligt sett) och jäkligt rolig. Rapport kommer på lördag...

Ibland tröttnar även jag på att laga mat och göra storkok. Då är det skönt att pipa ner till Coop och bara köpa sig en paj. Och just i dag visade det sig att de hade specialpris på just pajer. Inte världens godaste matupplevelse men med en rejäl kvisttomat till var det mer än ok.

Ha ha! Ser nu att det ser ut som om tomaten måste varit större än pajen. Men så var inte fallet.

Ovant att jobba heltid o känna att jag ändå orkar lite till. Är stolt över mig själv som trotsat ledvärken och ändå kört på, på gymmet. Tre veckors frånvaro pga bihåleinflammation men ny, sen två veckor, är jag på g igen.

Mina förväntningar är låga. Min kropp o själ behöver det här. Låga vikter men med många repetitioner. 30 kg är ok speciellt om jag kör 4x15

I dag är det dag tre i rad som jag tränar. Jag behöver det. Så väl. Frustration, irritation, besvikelser, olycka, sorg, trötthet, nedstämdhet...you name it. Efter en timma så känns allt sååå mycket bättre och enklare.

Kanske funkar det inte för alltid men det gör det just nu. Å det är just nu som jag behöver det. Mitt mål är inte att gå ner de 10 som jag har kvar till "förr" utan bara att bli så pass stark att jag orkar fortsätta jobba heltid, umgås med de jag älskar och tycker om och att kunna öka min livskvalité.

Å jag är på god väg...

Nu en hundpromenad och sen raka vägen in i duschen

saknar dig tills jag dör. All tid, alla dagar, alla förlorade barn, alla beslöjade minnen. Du fattas mig. Jag behöver dig. Vill inte vara stark. Vill inte vara utan dig. Vill ha dig nära, vill känna din värme, nill höra varje andetag. Jag behöver dig för att vara hel. Älskade mamma, du är så saknad och älskad så det gör ont att, så tungt  jag inte kan få dig tillbaka.

Kliver jag tolv år tillbaka så minns jag allt. Under närmare 48 timmar så är minnet glasklart. Alltifrån det min moster messat mig om hur mamma mådde till vacumet efteråt. Jag minns varje cigarett jag fick tända åt henne, varje raspigt andetag och framförallt den dåliga behandling vi fick av personalen. Framförallt den manliga sjukskötaren. Han var verkligen på fel plats i livet. 

Men jag minns också lugnet, den fridfulla känslan när jag strök mamma över kinden kort efter att hon gått över till andra sidan. Jag är ännu i dag tacksam för det stöd och den hjälp min moster var för mig. Hon var så fantastisk under hela min mammas sjukdomstid. Jo, jag sörger min förlorade mor, min mormor sörjde en förlorad dotter. Men många glömmer nog hur smärtsamt det måste vara att mista en lillasyster. Så i dag har mina tankar varit lite extra med min moster. 

Under de tolv år som passerat har jag många gånger saknat mamma. Nästan dagligen. Det finns så mycket som jag vill berätta. Ännu mera jag vill fråga. Samtidigt är det väldigt mycket som jag är glad över att mamma slapp uppleva. Min skilsmässa, min separation, mina misslyckade relationer. Å andra sidan så är det massor som jag önskar att hon fått se. Att jag klarar mig på egna ben, att Tyra valt att gå i mammas fotspår och hon gör det exemplariskt. Och Elis som grundat väl och har så många valmöjligheter. Egentligen är det väl jag som skulle kunna vara hennes största besvikelse men jag vet att vi skulle ha pratat om det och då skulle hon förstå. 

Nästan alla kommer till den punkt då man mister sina föräldrar. Men jag känner nog att jag misste mina för tidigt. Jag hann inte riktigt med att få en vuxen relation till dem. Inom mig finns en sån stark känsla av att jag önskat att de visste hur det gick för mig. Mamma behöver veta att jag reder mig, jag klarar mig och jag är en helt ok mamma. Pappa behöver nog mera få veta att jag faktisk är stark nog att klara mig utan att luta mig mot nån man. 

Det som skulle ha glädjt min mamma mest är nog att Tyra är musikalisk och att hon väljer vårdyrket samt att hennes charmtroll är en fena på skolans alla ämnen o sen givetvis över att lillasyster och storebror numera är väldigt nära varandra. Min pappa hade nog myst lite extra över det faktum att Elis har samma dataminne som han, och att vi haft släktträff och att han så ofta omnämns här hemma. Sen så tror jag att både mamma och pappa hade älskat att jag hittat bästa Gittan och Nicke. Mina föräldrar är förmodligen otroligt tacksamma över att de har tagit sig an mig. Jag hade bara hört gott om dessa två innan jag själv mötte dem. Men ibland överträffar verkligheten dikten. De är underbara och jag förstår alla fina ord som mamma och pappa hade om dem. Mitt i all röra och sorg så hittade vi varandra och jag vann inte bara en vän utan även en syster. 

Att längta kan vara skönt. Att sakna liksaså. Men att sakna någon som aldrig nånsin kommer tillbaka är väldigt tungt. Alla dessa frågor jag har, alla funderingar, alla gånger jag faktiskt bara vill vara tyst och hålla min mamma i handen. Det är tungt. Jag vet att hon blev befriad från ett helvete men det händer lite då och då, att jag vill ha henne här. Jag vill hålla hennes hand. Stryka försiktigt över de svullna ådrorna. Lyssna till henne när hon berättar. Berättar om armbandet i guld som hennes första barnbarn ska ha, hur hon berättar om serviser, lampor, ringar mm. Min mamma visste vad hon ville och hon har vaarit väldigt duktig på att visa om det varit ok eller ej. 

Emmelanåt kan jag bli ledsen över att hon inte fick äta hela livets efterrätt. Det finns ju ett litet barnbarn hon aldrig mött. Jag är ändå helt övertygad om att hon hade älskat henne massvis.På något vis är det både sorgligt och fint. Att vi som följer därefter liksom sprider ut oss som en solfjäder. 

Mina färäldrar är mig så nära. Varje dag. I allt jag gör. Jag försöker dela det med mina barn och med alla som funnits i vår krets. 

Jag har haft en riktigt skön helg. Massor av tid för bara mig. Tid att vila, tid att träna, tid att planera, gått med pälsklingarna, relaxat, kollat på massor av bra filmer, ätit halvfabrikat , sovit, tränat lite till och nu så ägnar jag mig åt film. Jag har fastnat i engelsk historia. Jag har plöjt det mesta som Netflix har att erbjuda. Jag tittar på filmerna och googlar en massa, oj vad jag lärt mig mycket. Undrar när jag ska få nytta av det. 

I dag har jag varit seg. Lyckades ändå ta mig i väg på träning och det kändes bra. Fick fokusera på överkroppen då rygg och knän sa nej. Helt ok ändå. 

I morgon är det måndag, långdag. Jag känner att det är ok. Det blir bra. När det gäller jobbet har jag fortfarande energi och kraft. Känner mig full av idéer och ork att genomföra dem. 

På andra plan är jag väl lite mera dämpad men det kommer ta sig det med. Det är jag övertygad om 

Nu önskar jag dig en fortsatt fin söndag, vart du än är och vad du än gör.