Jobbigt är ordet för dagen. Faktiskt för hela veckan. Eller de sista veckorna. Förkylning, bihåleinflammation, mer förkylning, ett lov som inte alls blev som jag hoppats på och så nu en urjobbig arbetsvecka. Det har varit överhängande långa arbetsdagar och jag märker att det tär. Allra mest på kroppen, som värker, och på att jag inte har energi över till träning. Om jag inte tränar så får jag ännu ondare. 

Jag känner mig urlakad på flera plan. Otillräcklig. Känner att jag verkligen skulle behöva tanka energi. Är ganska tom nu. Längtar efter glada röster, mysiga skratt, att bli ompysslad, få sova en hel natt. Saknar... ganska så mycket. Speciellt i kväll, efter en lång dag på fackutbildning, jobbig körning i mörkret och halkan hem och sedan städning av hemmet. 

I morgon är det fredag. Det känns till viss del bra. Stämningen på jobbet brukar ju vara lite mer uppsluppen. Jag själv brukar vara glad och känna av fredagsfeelingen. Just precis nu, så känns den väldigt avlägsen. Ledsen är nog det som bäst beskriver mig i nuläget. 

Varför då? Jo, det händer för mycket som tar och för lite som ger. Förändringar som inte känns bra. Saker som man blivit lovad som uteblir. Att ständigt hantera besvikelser är inget bra läge. Men visst, absolut, jag börjar bli van. Men ska det verkligen vara så? 

Just i kväll, när jag är extra trött, extra besviken, extra ledsen och bara sååå matt.... Då är jag helt klart villig att bara kasta in handduken. Borde inte ägna mig åt att tänka på det här just nu, det ger ingen bra grund till sömn. Tyvärr kan jag inte låta bli. Det bara äter sig in i mig. Gnager och svider. Jag vet att det är bra att ge efter för sina känslor. Låta dem komma, känna in och bara genomlida dem. Men som alltid, nästan iallafall, så känner jag att jag inte har tid med det. För jag måste ju sova, för att orka jobba i morgon, för att vara en bra mamma och kollega. Just i kväll är det fel tillfälle att ta på sig "offerkoftan". Dessvärre har jag sedan många år tillbaka insett att man inte kan skjuta upp sorg, saknad och längtan. Antingen måste den få komma när den kommer annars stoppas den in nånstans, inuti ens själ, och blir till en hård kall klump. 

Trodde nog att min klump hade börjat smälta men nu visar det sig att det har uppstått en rejäl köldknäpp. Så just, i kväll får nog klumpen bygga på sig och jag får bita i hop. Gråta får jag göra i morgon kväll, när alla har lagt sig.