Kan man ju undra ibland. Men ibland blir det liksom tvärtom. "Hur klok är du?" Och sen känslan; "jag som är äldre borde ju vetat mer och bättre". Men vissa människor har det där lugnet, tryggheten och självklarheten inom sig. Och när de börjar prata så är det en ren och skär ögonöppnare.

Helt plötsligt ser jag saker i ett annat ljus, från ett nytt håll eller med helikopterperspektiv. Intressant, nästan skrämmande.

Sådana människor är det väldigt givande att omge sig med. Lite som att från ingenstans hamnar man nån annanstans och finner nån form av självklarhet och balans.

Möter du en sån person, bli inte rädd eller avig, sug tag i den och bara njut. Det kommer att svänga, det kommer att gå snabbt uppåt och jäkligt hastigt neråt för att sedan vända om igen. Men ett som är säkert, du kommer att se på dig själv, ditt liv och dina beslut i ett helt nytt ljus.

Å som jag önskar att jag fick vara någons ögonöppnare. Det skulle vara den största av framgångar i relationsträsket. Å vem vet, kanske är jag det utan att veta om det. För det verkar liksom vara det som är saken med det hela. Den som öppnar dina ögon vet inte ens om det.

Som att vara någons ängel. Man vet aldrig vem som man kommer göra skillnad för.

Jag parallelläser två böcker om autism just nu. Jag möter många barn inom och i gränslandet av autism.

Den här är mer en handbok med handson-tips och skapar förståelse för hur och varför.

Den här är annorlunda. Den handlar om en annorlunda flicka som växer upp i en jordbrukarefamilj i Västergötland. Hon lever i sin egen lilla bubbla. Det som kanske är lite ovanligare är att det är hennes pappa som tar på sig det största ansvaret för att försöka dra ut henne ur bubblan. Jag gillar boken mycket.

Autism behöver inte vara ett konstant tillstånd utan det kan gälla att hitta den rätta nyckeln så att dörren till det stängda rummet kan öppnas. Och personen kan kliva ut i den värld som är vår verklighet.

Böckerna väcker tankar och funderingar. "Vem avgör vilken verklighet som är den rätta".

Helgen har känts både lång och kort på samma gång. Märkligt, eller hur? Den har gått fort men jag har också hunnit med så mycket.

Långpratat i telefon med syster yster, åkt stan runt med bror o svägerska, käkat lunch ute, lördagsmyst framför Så mycket bättre, läst ut en bok, ätit långfrukost, tränat, promenerat med hundarna, grottat in mig i The Crown, lagat och ätit långkokt gryta, ätit kilovis med godis och pratat ännu mer i telefonen.

När så klockan ringde i morse så kändes måndagen riktigt välkommen. Är det ett bra eller dåligt tecken? Bra tror jag.

Jobbdagen har varit bra. Förutom mina ögonproblem som ger mig en bedrövlig huvudvärk. I dag kunde jag dessutom ta lunch i lugn o ro då hundarna rastades av min snälla granne. Jag kunde käka min matlåda i lugn o ro.

Måndagar är långdagar men trots det eller kanske just därför var det så himla skönt att ta en långpromenad med storhunden. Både han och jag uppskattar att då och då ta en bensträckare utan det lilla monstret.

Nu är det hög tid att ta tag i berget med tvätt. Matlagning slipper jag i dag då dottern sover hos sin pojkvän och sonen är magsjuk. En tallrik med A-fil och rågkuddar är otroligt underskattat. Sen blir det lite jobb, lite tv-serie och sedan full fart mot tisdagen.