Någon tror att jag söker "det/den" perfekta. Vilka dåliga signaler jag måste sänt ut. Så otolkbar jag måste vara.

Det perfekta finns ju inte. Det som finns är ju den/det som ger glädje, styrka, lycka, värme, längtan, saknad och skratt. Eller, det är ju det jag söker.

Jag vet att livet trasat sönder mig men ändå så räknas inte mina sorger. Det finns ju alltid nån som varit med om värre. Typ "spik i foten".

Jag har det senaste dygnet varit väldigt ledsen. Turligt nog har finaste värmlandstösen fått mig att skratta o må lite bättre. Eller som vi numera säger här hemma "good luck with dä".

Jag har haft närmare 24 timmar av sorg, ledsenhet och försök att hantera livet. Sorg är en process. Man kan inte hoppa över steg. Chock, förnekelse och bearbetning... allt inom loppet av ett dygn.

Kommer jag till sans, till insikt eller lösning. Nope, inte på 24 timmar. Jag måste få sova lite till, tänka, känna, fundera, värdera, utvärdera, hitta fast mark under fötterna. Andas!

Men jag tror att lösningen kommer bli den jag spontant kände i går. För den enda jag kan förändra är mig själv.